Hur lägger man ner USA? av Lars-Åke Henningsson

Jo, man börjar med att öka statsutgifterna, förslagsvis med ett antal dyrbara militära krigsinsatser, utan att öka inkomsterna. När skuldbördan blivit så stor att den blivit besvärande, fortsätter man att motsätta sej skattefinansiering av statens utgifter. Det enda som då återstår är att skära ner på den statliga delen av det civila samhället. Man kan behöva skära i det militära också, men det får det vara värt.
   Attackerna mot den amerikanska staten som kulminerade i och med tepartyrörelsens blockering av den amerikanska budgeten är resultatet av en lång tids enträget politiskt arbete. Det är den politiska linje som presidenterna Reagan och Bush I och II stimulerat och byggt sina framgångsrika presidentvalskampanjer på. Men varför har de utnyttjat stämningar som är fientliga mot den amerikanska staten för att bli statchefer för samma stat? Och vad för slags politiska riktningar är det fråga om? Ibland talar man om neokonservatism, ibland om nyliberalism, men man kan också tala om anarkism eller högerpopulism.
   Även om det kan verka egendomligt, får man väl säja att alla de nämnda politiska etiketterna är berättigade. Man är liberal eller anarkistisk i den bemärkelsen att man vill minimera eller eliminera statsmakten. Man är konservativ i den bemärkelsen att man hämtar sitt samhällsideal från en tid långt tillbaka, när det inte fanns någon nämnvärd civil stat att tala om, en tid när staten väsentligen var en militär institution. Man är populistisk i den bemärkelsen att man bortser från stora delar av verkligheten och kör med en grovt, eller gravt, förenklad syn på samhället.
   Att människor på 1700-talet inte ville betala skatt till kungen av England, det är en sak, men att människor nu inte vill betala skatt till en egen demokratisk stat, det är faktiskt någonting helt annat! I ett väsentligt avseende är fientligheten mot staten konservativ snarare än liberal, eftersom den frigörelse för individen som skett i västvärlden, ifrån det tryck man förr kunde utsättes för av t ex släkt och grannar, den frigörelsen bygger på att vi lagt över viktiga ekonomiska skyddsnät på staten.
   I den förenklade synen består samhället väsentligen av ett antal självständiga ekonomiska enheter, kärnfamiljerna, som köper och säljer på ett antal marknader. Om man skulle vidga perspektivet, till lite större och stabilare ekonomiska enheter, så hamnar man i en liknande konservativ tradition, klansamhället.
   Att människor i Afghanistan eller Somalia tyr sej till klanerna, det kan man förstå, eftersom det som funnits av ansatser till stat har brutits ner av långa tider av inbördeskrig stimulerade av stormakternas konkurrens. Klanerna är den samhällsstruktur som har funnits av hävd, och som fortfarande återstår. Det alternativ som kommer därnäst är det islamistiska, den religiösa gemenskapens samhällsstruktur.
   Men att människor som har erfarenhet av en demokratisk civil stat vill lägga ner väsentliga delar av en sådan stat, och inte förstår att man gör sej av med något väsentligt och i vår tid livsnödvändigt, det verkar inte riktigt klokt! Det är det naturligtvis inte heller. Det man kan undra är hur långt förfallet ska gå innan det  stoppas, eller hur långt det skall gå, innan det är för sent att stoppa det, och USA har reducerats till en tekniskt avancerad version av Somalia.
   En möjlig väg är naturligtvis den som aktualiserats av Cameron, när det kommersiella samhällets inneboende anarki bröt igenom i London, att återuppliva den repressiva militära staten, med kraftigare polisinsatser och ökad övervakning av det civila samhällets kommunikationsmedel. Då är vi, frånsett de tekniska detaljerna som mer påminner om dagens Iran eller Kina, snarast tillbaka i det 1600-talets England som de första amerikanska nybyggarna flydde ifrån. Om man i USA skulle föredra en repressiv stat framför en demokratisk, civil stat, så finns det inte många kontinenter kvar att ge sej iväg till och bygga nytt på för dem som inte står ut längre. Det får väl bli Antarktis!