SJ, vår förre gamle vän,
har slutat sälja biljetter över disk i Lund och har stängt
biljettexpeditionen. Lokalen tillhör inte längre SJ utan Jernhusen, ett
av det fyrtiotal bolag som bildades ur den förvaltning som förr hade
hand om vårt järnvägsystem. Jernhusen är ständigt på jakt efter högre
avkastning och höga löner till sig själva och skiter helt i hur det bli
för SJ eller för den delen dess resenärer. Utfallet är dåligt för Lund
och det borde vara en högprioriterad uppgift för kommunledningen att se
till att det kan säljas biljetter igen. Det är så viktigt att man i
värsta fall skulle kunna bjuda SJ på lokalhyran, eller smälla upp en
barack bredvid stationen för en biljettexpedition, t.ex. för de
tvåhundratusen man nu lägger på reklam för flygplatsen Kastrup som vill
tävla med Amsterdam och Hamburg.
Snack men ingen verkstad
Ärendet var uppe på fullmäktige i förra veckan: Anders Almgren (s) frågade Mats Helmfrid (m) varför inget har åstadkommits. – Jag har varit i kontakt med SJ och jag har försökt påverka, men de bryr sig helt enkelt inte och jag kan inte tvinga dem att sälja biljetter i Lund svarade Helmfrid och lade till att det värsta nu var att Almgren försökte göra partipolitik av frågan.
Det tillhör de stora gåtorna varför påståendet om att någon blandar partipolitik i en fråga ska vara en av de grövsta beskyllningarna som kan yttras i en svensk politisk församling. Kommunfullmäktige är en politisk församling, Hellsvik sitter där inte på några personliga meriter utan därför att moderaterna och tråkigt nog Lunds väljare har satt honom där. Almgrens uppgift i opposition är bl.a. att ifrågasätta vad Helmfrid gör, eller som i det här fallet, inte gör. Det har nämligen inte hänt ett dugg: biljettexpeditionen kunde avvecklas i lugn och ro utan ett ord från kommunledningen. Nåja, några ord har väl yttrats, men inget har hänt. Lund skulle vara i tilläckligt stark position (femte största biljettförsäljningen i landet) för att göra sig gällande, i sista hand genom en kommunalt organiserad bojkott, om man nämligen menade tillräckligt mycket allvar. Men det har man alltså inte gjort. Kommunledningen har gnölat på SJ, men i praktiken givit upp och det var det Anders Almgren tog upp. Men han fick alltså bara en massa skäll för att han partipolitiserade.
Ett system är en helhet
Men allt här är ju partipolitik. SJ:s nuvarande förnedring är ett resultat av partipolitik där järnvägarna som bara kan fungera som ett integrerat system bröts sönder i sina delar av ideologiska skäl. Allt: från lok och vagnar, till räls, syllar och elförsörjning och kaffe i kafévagnen bildar en helhet där människorna på de olika arbetsuppgifterna måste känna till helheten. Det är en riktigt dålig idé att av en förvaltning som är uppbyggd för järnvägssystemet göra fyrtio olika bolag som dessutom lägger ut sina uppgifter på underentreprenörer. Socialdemokraterna är inte oskyldiga (det var de som började genom att skilja av Banverket), men i första hand är det borgarna och väl också EU som har skulden att det får fortsätta. Det finns ett parti som kräver att SJ göres helt igen och jag behöver väl inte säga vilket. Det handlar inte om doktriner utan vad som är praktiskt och funktionsdugligt.
Bristande stöd
Almgren sak på fullmäktige i torsdags var rättvis och angelägen men det kan man inte begära att borgarna ska tycka. Men de fyra röda och gröna partierna hade kunnat stå upp i debatten och låta honom slippa stå ensam mot Helmfrids snarstuckna och illasinnade inlägg. Så skedde inte, Almgren fick klara sig själv.
Hetsen mot Reepalu
De liberala bandhundarna är ute och skäller igen. Visst, om Reepalu var tillräckligt smart skulle han inte ens försöka försvara sig, han är ändå chanslös när kören kommer i gång. Jag tillhör inte hans beundrare antingen det gäller spiralvridna höghus eller snacket om kunskapsstad. Det är väl bra att rikets tredje största stad äntligen fick en högskola, men det behövs också att någon ägnar sig åt produktion och att staden inte skäms för det. Kockumsområdet hade kunnat användas till en blandning men i stället har man nu kört iväg vindkrafttornbyggarna till Trelleborg. Och visst, Reepalu har också kommit med dåliga idéer när det gällt invandrares bosättning, men där förstår jag hans desperation över att Malmö ska bära en så stor del av bostadstrycket. Och om vi ska ta i ytterligare så är det väl så att om man sitter så länge som Reepalu så får man en sorts pampliknande attityd till omgivningen som inte är bra för någon.
En konspirationsteori?
Men vad Reepalu ska ha erkännande för är att han stått upp för palestinierna och gått emot Israellobbyn. Den ”israeliska lobbyn” har Sydsvenskan i en ledare förklarat vara ”en klassisk konspirationsteori”, alltså utan motsvarighet i verkligheten. Nu finns det ingen formell lobbyinstitution här motsvarande den i USA, men det är väl solklart att det finns en Israellobby liksom det finns en Palestinalobby, Natolobby eller vad man vill. I USA är just Israellobbyn genom AIPAC en av de starkaste och mest välfinansierade politiska organisationerna. Förmodligen vill de bli kallade ”Israelvänner” i stället, men deras stöd är så massivt och ovillkorligt att lobby inte kan vara fel ord. Men vi som använder det beskylls nu vara antisemiter. Min tro är att det är Sydsvenskans och Expressens sossehat gör dem så upphetsade.
Vad gäller judarna i Malmö ska de naturligtvis inte behöv fara illa. Borgerligheten kan väl göra sig av med sin gamla antisemitiska hållning och invandrarna från Mellanöstern måste naturligtvis ägna tid och engagemang för att bekämpa det hat som så lätt dyker upp i kölvattnet på Israels agerande. Judarna i Malmö är inte ansvariga för Israels brutalitet och apartheidpolitik. Tråkigt nog är väl dock en majoritet av judarna i Israel faktiskt det genom sin uppslutning för Netanyahu.
har slutat sälja biljetter över disk i Lund och har stängt
biljettexpeditionen. Lokalen tillhör inte längre SJ utan Jernhusen, ett
av det fyrtiotal bolag som bildades ur den förvaltning som förr hade
hand om vårt järnvägsystem. Jernhusen är ständigt på jakt efter högre
avkastning och höga löner till sig själva och skiter helt i hur det bli
för SJ eller för den delen dess resenärer. Utfallet är dåligt för Lund
och det borde vara en högprioriterad uppgift för kommunledningen att se
till att det kan säljas biljetter igen. Det är så viktigt att man i
värsta fall skulle kunna bjuda SJ på lokalhyran, eller smälla upp en
barack bredvid stationen för en biljettexpedition, t.ex. för de
tvåhundratusen man nu lägger på reklam för flygplatsen Kastrup som vill
tävla med Amsterdam och Hamburg.Snack men ingen verkstad
Ärendet var uppe på fullmäktige i förra veckan: Anders Almgren (s) frågade Mats Helmfrid (m) varför inget har åstadkommits. – Jag har varit i kontakt med SJ och jag har försökt påverka, men de bryr sig helt enkelt inte och jag kan inte tvinga dem att sälja biljetter i Lund svarade Helmfrid och lade till att det värsta nu var att Almgren försökte göra partipolitik av frågan.
Det tillhör de stora gåtorna varför påståendet om att någon blandar partipolitik i en fråga ska vara en av de grövsta beskyllningarna som kan yttras i en svensk politisk församling. Kommunfullmäktige är en politisk församling, Hellsvik sitter där inte på några personliga meriter utan därför att moderaterna och tråkigt nog Lunds väljare har satt honom där. Almgrens uppgift i opposition är bl.a. att ifrågasätta vad Helmfrid gör, eller som i det här fallet, inte gör. Det har nämligen inte hänt ett dugg: biljettexpeditionen kunde avvecklas i lugn och ro utan ett ord från kommunledningen. Nåja, några ord har väl yttrats, men inget har hänt. Lund skulle vara i tilläckligt stark position (femte största biljettförsäljningen i landet) för att göra sig gällande, i sista hand genom en kommunalt organiserad bojkott, om man nämligen menade tillräckligt mycket allvar. Men det har man alltså inte gjort. Kommunledningen har gnölat på SJ, men i praktiken givit upp och det var det Anders Almgren tog upp. Men han fick alltså bara en massa skäll för att han partipolitiserade.
Ett system är en helhet
Men allt här är ju partipolitik. SJ:s nuvarande förnedring är ett resultat av partipolitik där järnvägarna som bara kan fungera som ett integrerat system bröts sönder i sina delar av ideologiska skäl. Allt: från lok och vagnar, till räls, syllar och elförsörjning och kaffe i kafévagnen bildar en helhet där människorna på de olika arbetsuppgifterna måste känna till helheten. Det är en riktigt dålig idé att av en förvaltning som är uppbyggd för järnvägssystemet göra fyrtio olika bolag som dessutom lägger ut sina uppgifter på underentreprenörer. Socialdemokraterna är inte oskyldiga (det var de som började genom att skilja av Banverket), men i första hand är det borgarna och väl också EU som har skulden att det får fortsätta. Det finns ett parti som kräver att SJ göres helt igen och jag behöver väl inte säga vilket. Det handlar inte om doktriner utan vad som är praktiskt och funktionsdugligt.
Bristande stöd
Almgren sak på fullmäktige i torsdags var rättvis och angelägen men det kan man inte begära att borgarna ska tycka. Men de fyra röda och gröna partierna hade kunnat stå upp i debatten och låta honom slippa stå ensam mot Helmfrids snarstuckna och illasinnade inlägg. Så skedde inte, Almgren fick klara sig själv.
Hetsen mot Reepalu
De liberala bandhundarna är ute och skäller igen. Visst, om Reepalu var tillräckligt smart skulle han inte ens försöka försvara sig, han är ändå chanslös när kören kommer i gång. Jag tillhör inte hans beundrare antingen det gäller spiralvridna höghus eller snacket om kunskapsstad. Det är väl bra att rikets tredje största stad äntligen fick en högskola, men det behövs också att någon ägnar sig åt produktion och att staden inte skäms för det. Kockumsområdet hade kunnat användas till en blandning men i stället har man nu kört iväg vindkrafttornbyggarna till Trelleborg. Och visst, Reepalu har också kommit med dåliga idéer när det gällt invandrares bosättning, men där förstår jag hans desperation över att Malmö ska bära en så stor del av bostadstrycket. Och om vi ska ta i ytterligare så är det väl så att om man sitter så länge som Reepalu så får man en sorts pampliknande attityd till omgivningen som inte är bra för någon.
En konspirationsteori?
Men vad Reepalu ska ha erkännande för är att han stått upp för palestinierna och gått emot Israellobbyn. Den ”israeliska lobbyn” har Sydsvenskan i en ledare förklarat vara ”en klassisk konspirationsteori”, alltså utan motsvarighet i verkligheten. Nu finns det ingen formell lobbyinstitution här motsvarande den i USA, men det är väl solklart att det finns en Israellobby liksom det finns en Palestinalobby, Natolobby eller vad man vill. I USA är just Israellobbyn genom AIPAC en av de starkaste och mest välfinansierade politiska organisationerna. Förmodligen vill de bli kallade ”Israelvänner” i stället, men deras stöd är så massivt och ovillkorligt att lobby inte kan vara fel ord. Men vi som använder det beskylls nu vara antisemiter. Min tro är att det är Sydsvenskans och Expressens sossehat gör dem så upphetsade.
Vad gäller judarna i Malmö ska de naturligtvis inte behöv fara illa. Borgerligheten kan väl göra sig av med sin gamla antisemitiska hållning och invandrarna från Mellanöstern måste naturligtvis ägna tid och engagemang för att bekämpa det hat som så lätt dyker upp i kölvattnet på Israels agerande. Judarna i Malmö är inte ansvariga för Israels brutalitet och apartheidpolitik. Tråkigt nog är väl dock en majoritet av judarna i Israel faktiskt det genom sin uppslutning för Netanyahu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar