Lunds kommun går in som medfinansiär i
ett projekt, Copenhagen Connected, som ska stå för marknadsföring av
Kastrup flygplats. Det var, som en och annan minnesgod VB-läsare kanske
erinrar sig, ett beslut som kommunstyrelsens majoritet, mot nej-röster
från MP; C och V tog tidigt i våras.
Jag överklagade detta beslut till förvaltningsrätten och hävdade att kommunens ekonomiska bidrag till marknadsföringen av det privatägda aktiebolaget som driver flygplatsen utgör stöd till ”enskild näringsidkare” (som det heter i kommunallagen). Sådant stöd får inte ges utan att ”synnerliga skäl” föreligger. Inga sådana skäl hade åberopats av kommunen. Alltså, menade och menar jag, är beslutet olagligt. Därför yrkade jag att förvaltningsrätten skulle upphäva kommunens beslut.
Nu har rättens utslag kommit. Rätten avslår överklagandet. Det var förstås väntat, eftersom rätten tidigare haft ett överklagande av Malmö kommuns stöd till flygplatsen via samma projekt och gett Malmö rätt. Nu hade jag visserligen annan argumentation än den överklagande i fallet Malmö, men man kan ju knappast förvänta sig att samma förvaltningsrätt fäller helt olika utslag i nästan exakt likartade mål.
Hur resonerar då förvaltningsrätten? Man argumenterar utefter fyra olika linjer.
Lokaliseringsprincipen
Förvaltningsrätten åberopar den s k lokaliseringsprincipen, dvs den princip som säger att en kommunala kompetensen är begränsad till det egna geografiska området. Men rätten påpekar att det i vissa fall är tillåtet för en kommun att engagera sig i verksamheter utanför kommunen – även utomlands. Rätten finner att stödet till Kastrup inte strider mot lokaliseringsprincipen.
Proportionalitetsprincipen och stöd till flygplatser
Rätten hänvisar också till proportionalitetsprincipen. Detta är en regel som säjer att ”den insats en kommun gör inom ett visst område och för ett visst ändamål till sin omfattning ska stå i rimligt förhållande till det intresse och den nytta som kommunen … har av åtgärden”. När kommunens beslut granskas utifrån denna princip finner rätten att ”det har inte visats att det belopp som avsatts för projektet inte skulle stå i rimlig proportion till den förväntade nyttan för Lunds kommun.”
Förvaltningsrätten åberopar också rättspraxis som ger stöd för att kommuner ekonomiskt kan engagera sig i flygplatser.
Obegriplig argumentation
Nu hör det till saken att jag i mitt överklagande inte har påstått att kommunens stöd till Kastrup skulle strida mot lokaliseringsprincipen. Inte heller hävdade jag att beloppet som kommunen satsade var orimligt i förhållande till eventuell nytta. I inlagorna till förvaltningsrätten framhöll jag tydligt att det visst är möjligt med kommunalt stöd till flygplatser, men att det då är frågan om kommunala flygplatser, där kommuner driver s k ”sedvanlig kommunal affärsverksamhet”. Men denna möjlighet utsträcker nu förvaltningsrätten till att gälla även privata, vinstdrivande flygplatser. I domslutet finns ingen som helst hänvisning till rättspraxis där en kommun har getts rätt att engagera sig ekonomiskt i en privatägd flygplats. Varför rätten överhuvudtaget argumenterar på detta sätt mot påståenden som jag inte har gjort eller grunder som jag inte åberopat förefaller mej helt obegripligt.
”Allmänt intresse”
Slutligen, som sin fjärde argumentationslinje, hävdar rätten att stödet till Kastrup är en ”angelägenhet av allmänt intresse med anknytning till kommunen och dess medlemmar” och att det därför faller inom ramen för kommunens kompetens att fatta sådana beslut.
Denna bedömning går på tvärs mot vad jag hävdar i mitt överklagande. Där menar jag att det inte kan vara ett allmänt intresse att stödja marknadsföringsprojektet Copenhagen Connected. Bidraget avlastar aktiebolaget som driver Kastrup flygplats en betydande del av i annat fall normala kostnader för reklam. Kommunens ekonomiska stöd till projektet är därför att betrakta som individuellt inriktat stöd till enskild näringsidkare utan att synnerliga skäl föreligger. Därmed är det också i strid med kommunallagens bestämmelser.
Ingen hänvisning till praxis
Det intressanta med rättens argumentation kring ”allmänt intresse” är att man inte förmår att hänvisa till lagrum eller rättsfall som ger stöd för att det är möjligt för en kommun att ge direkt marknadsföringsbidrag till en ”enskild näringsidkare”. Förvaltningsrättens avslår sålunda mitt överklagande dels på grunder jag överhuvudtaget inte har anfört, dels utan stöd i rättspraxis.
Kammarrätten nästa
Därför står jag nu i begrepp att överklaga förvaltningsrättens dom till kammarrätten. Det ska bli spännande att så småningom få ta del av kammarrättens beslut om prövningstillstånd. Förhoppningsvis beviljas prövning, för så vitt jag vet har denna typ av stöd till ett privat företag inte prövats i högre instans. Och för Lunds skattebetalare är det också spännande: beviljas inte prövningstillstånd och bifaller inte kammarrätten mitt överklagande, blir det fritt fram för kommunen att i form av olika projekt överta reklamkostnaderna för praktiskt taget vilket företag som helst som kommunen finner det vara av ”allmänt intresse” att stödja.
Jag överklagade detta beslut till förvaltningsrätten och hävdade att kommunens ekonomiska bidrag till marknadsföringen av det privatägda aktiebolaget som driver flygplatsen utgör stöd till ”enskild näringsidkare” (som det heter i kommunallagen). Sådant stöd får inte ges utan att ”synnerliga skäl” föreligger. Inga sådana skäl hade åberopats av kommunen. Alltså, menade och menar jag, är beslutet olagligt. Därför yrkade jag att förvaltningsrätten skulle upphäva kommunens beslut.
Nu har rättens utslag kommit. Rätten avslår överklagandet. Det var förstås väntat, eftersom rätten tidigare haft ett överklagande av Malmö kommuns stöd till flygplatsen via samma projekt och gett Malmö rätt. Nu hade jag visserligen annan argumentation än den överklagande i fallet Malmö, men man kan ju knappast förvänta sig att samma förvaltningsrätt fäller helt olika utslag i nästan exakt likartade mål.
Hur resonerar då förvaltningsrätten? Man argumenterar utefter fyra olika linjer.
Lokaliseringsprincipen
Förvaltningsrätten åberopar den s k lokaliseringsprincipen, dvs den princip som säger att en kommunala kompetensen är begränsad till det egna geografiska området. Men rätten påpekar att det i vissa fall är tillåtet för en kommun att engagera sig i verksamheter utanför kommunen – även utomlands. Rätten finner att stödet till Kastrup inte strider mot lokaliseringsprincipen.
Proportionalitetsprincipen och stöd till flygplatser
Rätten hänvisar också till proportionalitetsprincipen. Detta är en regel som säjer att ”den insats en kommun gör inom ett visst område och för ett visst ändamål till sin omfattning ska stå i rimligt förhållande till det intresse och den nytta som kommunen … har av åtgärden”. När kommunens beslut granskas utifrån denna princip finner rätten att ”det har inte visats att det belopp som avsatts för projektet inte skulle stå i rimlig proportion till den förväntade nyttan för Lunds kommun.”
Förvaltningsrätten åberopar också rättspraxis som ger stöd för att kommuner ekonomiskt kan engagera sig i flygplatser.
Obegriplig argumentation
Nu hör det till saken att jag i mitt överklagande inte har påstått att kommunens stöd till Kastrup skulle strida mot lokaliseringsprincipen. Inte heller hävdade jag att beloppet som kommunen satsade var orimligt i förhållande till eventuell nytta. I inlagorna till förvaltningsrätten framhöll jag tydligt att det visst är möjligt med kommunalt stöd till flygplatser, men att det då är frågan om kommunala flygplatser, där kommuner driver s k ”sedvanlig kommunal affärsverksamhet”. Men denna möjlighet utsträcker nu förvaltningsrätten till att gälla även privata, vinstdrivande flygplatser. I domslutet finns ingen som helst hänvisning till rättspraxis där en kommun har getts rätt att engagera sig ekonomiskt i en privatägd flygplats. Varför rätten överhuvudtaget argumenterar på detta sätt mot påståenden som jag inte har gjort eller grunder som jag inte åberopat förefaller mej helt obegripligt.
”Allmänt intresse”
Slutligen, som sin fjärde argumentationslinje, hävdar rätten att stödet till Kastrup är en ”angelägenhet av allmänt intresse med anknytning till kommunen och dess medlemmar” och att det därför faller inom ramen för kommunens kompetens att fatta sådana beslut.
Denna bedömning går på tvärs mot vad jag hävdar i mitt överklagande. Där menar jag att det inte kan vara ett allmänt intresse att stödja marknadsföringsprojektet Copenhagen Connected. Bidraget avlastar aktiebolaget som driver Kastrup flygplats en betydande del av i annat fall normala kostnader för reklam. Kommunens ekonomiska stöd till projektet är därför att betrakta som individuellt inriktat stöd till enskild näringsidkare utan att synnerliga skäl föreligger. Därmed är det också i strid med kommunallagens bestämmelser.
Ingen hänvisning till praxis
Det intressanta med rättens argumentation kring ”allmänt intresse” är att man inte förmår att hänvisa till lagrum eller rättsfall som ger stöd för att det är möjligt för en kommun att ge direkt marknadsföringsbidrag till en ”enskild näringsidkare”. Förvaltningsrättens avslår sålunda mitt överklagande dels på grunder jag överhuvudtaget inte har anfört, dels utan stöd i rättspraxis.
Kammarrätten nästa
Därför står jag nu i begrepp att överklaga förvaltningsrättens dom till kammarrätten. Det ska bli spännande att så småningom få ta del av kammarrättens beslut om prövningstillstånd. Förhoppningsvis beviljas prövning, för så vitt jag vet har denna typ av stöd till ett privat företag inte prövats i högre instans. Och för Lunds skattebetalare är det också spännande: beviljas inte prövningstillstånd och bifaller inte kammarrätten mitt överklagande, blir det fritt fram för kommunen att i form av olika projekt överta reklamkostnaderna för praktiskt taget vilket företag som helst som kommunen finner det vara av ”allmänt intresse” att stödja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar