Häromdagen ringde modellbyggaren till mig
igen och frågade om jag ville titta över. Han hade dammat av sin
Klostergårdsmodell och upptäckt nya möjligheter. Vilka då? frågade jag.
- Kom så får du se!
Han väntade innanför dörren. - Du förstår, sa han när han släppte in mig, det där du sa om skuggorna över Klostergårdsfältet fastnade i huvudet på mej. Det är ju sant. Dessutom upptäckte jag hur dammig modellen var när jag visade den. Och det var då som jag kom på idén.
Den prydliga modellen var förvandlad till ett kaos av huskroppar som efter en jordbävning. Novembersolen spred ett skarpt ljus över förödelsen. - Oroa dej inte, när jag har städat färdigt kan jag lätt ställa upp den igen, sa han. Men först ska vi göra ett experiment. Han tog tag i Socionomhuset och ställde upp det på högkant. Sedan gjorde han likadant med husen på Vårvädersvägen. - Du kan gott hjälpa till, sa han.
Vi ställde kvarter efter kvarter på högkant: Virvelvindsvägen, Tordönsvägen, Blidvädersvägen, Gråvädersvägen. Husen placerades på samma ställen där de stått förut. När vi var klara betraktade vi resultatet. - Ser du, sa han. Nu är åttavåningshusen precis dubbelt så höga, 16 våningar. Dom tar upp hälften så mycket mark. Dom ser lite klumpiga ut, för så här hade ju inte arkitekterna tänkt sig att dom skulle stå. Låghusen är faktiskt lite snyggare. Vänd allihop husen i nordsydlig riktning så blir skuggorna smalare! Så där.
Jag började förstå vad han menade. Gårdarna var öppnare. Husen stod glesare. Större områden var solbelysta. De långa smala skuggorna flyttade sig allteftersom solen rörde sig. Ungefär som ett solur. Här fanns rum för park, för träd och gräs. - Visst, sa jag. Det skulle kunnat vara snyggt om man planerat så här från början. - Jävligt snyggt! fyllde han i. Och tänk på utsikten. Dom som bor på de högsta våningarna kan redan nu se halva Skåne. Malmö. Öresund. Köpenhamn. Barsebäck. Och Lund förstås. Men vore husen dubbelt så höga... Och om de stod på ett annat ställe. Klostergården ligger ju nästan lägst i hela Lund. - Vilken utsikt! suckade han.
Jag invände att det här kanske var bra i teorin, men hur skulle det funka i verkligheten? Vill folk verkligen bo i de högsta våningarna? - Herregud, sa han. De nedersta åtta våningarna blir ju inte högre än de är nu. Det finns säkert dom som gärna bor högre upp också. -Ja, men rent tekniskt, sa jag. Hissarna blir dyra och energikrävande. - Där har du fel! triumferade han. Hissarna handlar bara om en balans mellan människorna som ska upp och
Han väntade innanför dörren. - Du förstår, sa han när han släppte in mig, det där du sa om skuggorna över Klostergårdsfältet fastnade i huvudet på mej. Det är ju sant. Dessutom upptäckte jag hur dammig modellen var när jag visade den. Och det var då som jag kom på idén.
Den prydliga modellen var förvandlad till ett kaos av huskroppar som efter en jordbävning. Novembersolen spred ett skarpt ljus över förödelsen. - Oroa dej inte, när jag har städat färdigt kan jag lätt ställa upp den igen, sa han. Men först ska vi göra ett experiment. Han tog tag i Socionomhuset och ställde upp det på högkant. Sedan gjorde han likadant med husen på Vårvädersvägen. - Du kan gott hjälpa till, sa han.
Vi ställde kvarter efter kvarter på högkant: Virvelvindsvägen, Tordönsvägen, Blidvädersvägen, Gråvädersvägen. Husen placerades på samma ställen där de stått förut. När vi var klara betraktade vi resultatet. - Ser du, sa han. Nu är åttavåningshusen precis dubbelt så höga, 16 våningar. Dom tar upp hälften så mycket mark. Dom ser lite klumpiga ut, för så här hade ju inte arkitekterna tänkt sig att dom skulle stå. Låghusen är faktiskt lite snyggare. Vänd allihop husen i nordsydlig riktning så blir skuggorna smalare! Så där.
Jag började förstå vad han menade. Gårdarna var öppnare. Husen stod glesare. Större områden var solbelysta. De långa smala skuggorna flyttade sig allteftersom solen rörde sig. Ungefär som ett solur. Här fanns rum för park, för träd och gräs. - Visst, sa jag. Det skulle kunnat vara snyggt om man planerat så här från början. - Jävligt snyggt! fyllde han i. Och tänk på utsikten. Dom som bor på de högsta våningarna kan redan nu se halva Skåne. Malmö. Öresund. Köpenhamn. Barsebäck. Och Lund förstås. Men vore husen dubbelt så höga... Och om de stod på ett annat ställe. Klostergården ligger ju nästan lägst i hela Lund. - Vilken utsikt! suckade han.
Jag invände att det här kanske var bra i teorin, men hur skulle det funka i verkligheten? Vill folk verkligen bo i de högsta våningarna? - Herregud, sa han. De nedersta åtta våningarna blir ju inte högre än de är nu. Det finns säkert dom som gärna bor högre upp också. -Ja, men rent tekniskt, sa jag. Hissarna blir dyra och energikrävande. - Där har du fel! triumferade han. Hissarna handlar bara om en balans mellan människorna som ska upp och
motsvarande hisstyngd. Det går till och med att utvinna energi
när de bromsar. Konceptet är prövat i hundratals år. Visst gungade
husen i Manhattan när orkanen blåste som värst, men inte var det New
Yorks skyskrapor som skadades.
Ja, det han sa var tankeväckande. Men det var ju ändå bara ett infall. Jag pekade ut genom fönstret. - Se! I verkligheten ligger huskropparna där de ligger. - Ja, det begriper jag, jag är väl inte tokig heller, sa han. Konceptet som blev Klostergården var utmärkt. För sin tid. Djärvt. Banbrytande. Det fungerar bra. Ingenting ska röras. Det är kulturhistoria nu. Femtio år.
Nej, det handlar om hur vi ska bygga i framtiden, under första hälften av 2000-talet. Vad är djärvt i Lund idag? Att bygga retrohus? Nej, nej, nej! Tänk Brunnshög. Tänk högsta punkten. Du ser Ideon Gateway genom fönstret där. Högt och färgskiftanfe. Men egentligen liknar det ju mest socionomhuset ställt på högkant! Lite klumpigt. Tänk i stället en gles dunge med omärkligt vajande 30-våningshus. Du har sett bilder från Vancouver. Från Portland. I Brunnshög mullrar de ytkrävande, låga anläggningarna Max IV och ESS under jorden, omgivna av vida vetefält. Där ska knippena av glest utplacerade skyskrapor resa sig mot skyn. Lunds Världspark blir Lunds Central Park, stora grönskande ytor mellan husen och bortom dem. Tusentals forskare, tekniker och specialister från hela världen ska bo där, i perioder. Med sina familjer. Med restauranger, konserthus, biografer, butiker i skyskrapornas gatuplan. Och stora spårvagnar skenar utför backarna till Centralen med Köpenhamnstågen och tågen till Europa. Så borde det bli.
Medeltidstaden Lund ska ligga som en pietetsfullt bevarad ”gamla stan” mellan Klostergårdsmuren i det södra låglandet och skyskrapornas katedral bortom högsta punkten i norr. Lunds åldringar kan gå omkring där nere i Lundagård, vid domkyrkan, utanför universitetet, på de små gatorna och gränderna, på de gamla krogarna, på stadsparkens grusgångar, vid Katedralskolan. De kan äta på Stäket. Och de kan låtsas att varken Klostergården eller Brunnshög finns.
Men de flesta av dem bor ju inte där utan är utspridda i gräsliga villaförstäder och glesa förorter. Han markerade med några svordomar att tiraden var avslutad. - Du är ju rätt mycket åldring själv, anmärkte jag. - Just det och därför kan jag fantisera.
Sedan satte vi igång och städade. Klostergården återställdes i sitt ursprungliga skick. Jag hade blivit försenad och var tvungen att ge mig av innan vi var färdiga. - Men jag kommer tillbaka, sa jag. - Gör du det, sa han. Då ska du få se på annat!
Ja, det han sa var tankeväckande. Men det var ju ändå bara ett infall. Jag pekade ut genom fönstret. - Se! I verkligheten ligger huskropparna där de ligger. - Ja, det begriper jag, jag är väl inte tokig heller, sa han. Konceptet som blev Klostergården var utmärkt. För sin tid. Djärvt. Banbrytande. Det fungerar bra. Ingenting ska röras. Det är kulturhistoria nu. Femtio år.
Nej, det handlar om hur vi ska bygga i framtiden, under första hälften av 2000-talet. Vad är djärvt i Lund idag? Att bygga retrohus? Nej, nej, nej! Tänk Brunnshög. Tänk högsta punkten. Du ser Ideon Gateway genom fönstret där. Högt och färgskiftanfe. Men egentligen liknar det ju mest socionomhuset ställt på högkant! Lite klumpigt. Tänk i stället en gles dunge med omärkligt vajande 30-våningshus. Du har sett bilder från Vancouver. Från Portland. I Brunnshög mullrar de ytkrävande, låga anläggningarna Max IV och ESS under jorden, omgivna av vida vetefält. Där ska knippena av glest utplacerade skyskrapor resa sig mot skyn. Lunds Världspark blir Lunds Central Park, stora grönskande ytor mellan husen och bortom dem. Tusentals forskare, tekniker och specialister från hela världen ska bo där, i perioder. Med sina familjer. Med restauranger, konserthus, biografer, butiker i skyskrapornas gatuplan. Och stora spårvagnar skenar utför backarna till Centralen med Köpenhamnstågen och tågen till Europa. Så borde det bli.
Medeltidstaden Lund ska ligga som en pietetsfullt bevarad ”gamla stan” mellan Klostergårdsmuren i det södra låglandet och skyskrapornas katedral bortom högsta punkten i norr. Lunds åldringar kan gå omkring där nere i Lundagård, vid domkyrkan, utanför universitetet, på de små gatorna och gränderna, på de gamla krogarna, på stadsparkens grusgångar, vid Katedralskolan. De kan äta på Stäket. Och de kan låtsas att varken Klostergården eller Brunnshög finns.
Men de flesta av dem bor ju inte där utan är utspridda i gräsliga villaförstäder och glesa förorter. Han markerade med några svordomar att tiraden var avslutad. - Du är ju rätt mycket åldring själv, anmärkte jag. - Just det och därför kan jag fantisera.
Sedan satte vi igång och städade. Klostergården återställdes i sitt ursprungliga skick. Jag hade blivit försenad och var tvungen att ge mig av innan vi var färdiga. - Men jag kommer tillbaka, sa jag. - Gör du det, sa han. Då ska du få se på annat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar