2012-12-06

Och faktiskt roterar jorden av Gunnar Stensson

Snötäckt breder slätten ut sig runt omkring mig som en stor välvd skiva. En röd båge höjer sig över horisonten bortom den avlägsna träddungen. Det är solen. Jag stannar för att betrakta den. Detta är vårt planetsystems fasta medelpunkt, tänker jag och fixerar den röda cirkelytan genom diset. Då händer det plötsligt. Dungen vid horisonten börjar mycket sakta men kontinuerligt glida motsols. Hela slätten med dess avlägsna hus och starkströmspyloner och träd glider motsols som en jättelik karusell. Samtidigt välver sig slätten, stiger i sydväst och sjunker sakta i öster så solen lyfts högre över horisonten. Jag känner rörelsen under mina fötter och grips av en svindelkänsla. Sedan befinner sig solen plötsligt på den tomma himlen högt över horisontlinjen och förnimmelsen upphör Klockan är tio i nio. Jag har stått här i drygt 20 minuter.
   Hade Galilei haft tillfälle att stå här en morgon omkring vintersolståndet skulle han inte behövt något teleskop, tänker jag. Han kunde med egna ögon ha sett jordens rörelse och solens stillhet. I årtusenden har människor hyst illusionen att det är tvärtom. Det är samma illusion som man kan uppleva när man står på gångbron över Höje å och stirrar ner i det svarta strömmande vattnet. Plötsligt tycker man sig se att vattnet står stilla och bron glider motströms. Samma illusion – fast tvärtom.
   Gå ut, fixera solen och upplev jordens rotation någon klar morgon omkring vintersolståndet mellan klockan halv nio och nio då solen befinner sig nära horisonten! Rörelsen tycks långsam men är fullt skönjbar.

Inga kommentarer: