VPK Lunds styrelsemöten ägde rum i en
liten lokal vid Annegatan med ett grönt biljardbord som viktigaste
inredning. Från början av 1977 kom jag med i styrelsen. Såvitt jag
minns ingick Christina Merker, Kitten Anderberg, Lars Bengtsson, Boel
Berner och Svante Nordin då i den.
Vid flera tillfällen den våren fick vi besök av Jörn Svensson, ledamot i partistyrelsen. Han arbetade med ett Demokratiskt manifest som skulle uttrycka partiets demokratiska grundsyn och markera ett avståndstagande från de demokratiska bristerna i de östeuropeiska staterna och i synnerhet Sovjetunionen. Manifestet innebar en konsekvent utveckling av de idéer som CH Hermansson formulerat i samband med ställningstagandet mot Sovjetunionen inmarsch i Tjeckoslovakien 1968.
CH Hermansson hade avgått som partiledare 1975 och ersatts av Lars Werner. Läget hade förändrats. VPK var trängt, Maoisterna i SKP var fortfarande attraktiva för en stor del av vänsteropinionen. Samtidigt utmanades VPK av traditionella kommunister, som samlades kring Norrskensflamman och i Lund kallades ”flammaniter”. Både SKP och flammaniterna var betydligt mer doktrinära än VPK. Flammaniterna bildade utbrytarpartiet APK som stöddes av Sovjetunionen. Uppgiften att hävda och hålla samman VPK var svår. Kanske var den lugne och vänlige Werner, som ju nyligen avled, rätt man att gripa sig an med den.
Gnistan, Ny Dag, Norrskensflamman och ”errarnas” tidning Proletären utbjöds av hetsiga försäljare utanför Konsum på Mårtenstorget på lördagarna. Den inbördes kampen tedde sig ibland skarpare än kampen mot kapitalismen.
VPK Lund var offensivt. Medlemsmötet beslöt efter häftiga diskussioner att genomföra en demonstration under parollen ”Ingen socialism utan demokrati. Ingen demokrati utan socialism”. Partiledningen hade avrått. Svante Nordin och Daniel Kallos opponerade mot beslutet med hänvisning till ”den demokratiska centralismen”. Demonstrationen genomfördes en grå februarilördag och samlade några hundra deltagare. Jörn Svensson manade på.
En demokratisk utveckling var på gång i flera av de östeuropeiska länderna, med Tjeckoslovakien och Polen i spetsen. Från Prag spreds Charta 77, en appell för demokratiska fri- och rättigheter som gav genljud i Europa. Från Polen kom flera samhällskritiska filmer som Andrzej Vajdas ”Järnmannen” och ”Marmormannen”.
Helsingforsöverenskommelsen 1975 hade legitimerat järnridån som gräns mellan öst och väst. Palme – och vänsteropinionen - stod inför två uppgifter: att avsluta det kalla kriget och verka för fred å ena sidan och å den andra att stödja kampen för demokratiska fri- och rättigheter i länderna inom östblocket. Eftersom Sovjetunionen ängsligt ville bevara greppet om östregimerna fanns det en konflikt mellan de båda målen. Men ingen föreställde sig ett sovjetiskt sammanbrott eller att de socialistiska länderna skulle överge socialismen.
I kongressdelegationen från Lund vid årsskiftet 1977-78 ingick bland andra Kitten Anderberg, Gunnar Sandin och Lars Bengtsson. Jörn Svensson var där som ledamot i partistyrelsen. De hade betydligt bredare kontakter med partistyrelse och riksdagsmän än Kitten och jag. Men det var vi som var aktörerna.
En stor delegation från Sovjetunionen fyllde en sektion i Folkets Hus i Stockholm och hyllades med tal och långa ovationer. Det var en chock för lundadelegationen. Jörn Svensson meddelade att det demokratiska manifestet måste bordläggas till följande kongress.
Inte desto mindre kände Kitten och jag oss förpliktade att i den allmänna debatten läsa upp en text avsedd att stöda manifestet. I inlägget fördömdes bristerna i de demokratiska fri- och rättigheter i Sovjetunionen. Vi krävde också nationellt självbestämmande i de socialistiska staterna. Texten var skriven i förväg. Talartiden var begränsad till fem minuter. Texten tog kanske tio. Så vi delade upp den mellan oss. Vi fick vår stund i talarstolen omedelbart före lunchuppehållet, då flertalet delegater var i färd med att resa sig för att gå och äta. I efterhand kunde vi märka att vi knappast var populära.
Samma dag kongressen avslutades rapporterade media att gränsstrider utbrutit mellan Kampuchea och Vietnam. Det var ingen överraskning för oss som kontinuerligt följt utvecklingen i ”Solidaritet med Vietnam”. Kampuchea hade slutit sig till Kina och under ganska lång tid fört en Vietnam-fientlig politik. Vi hade också kunskap om Pol Pots folkmord, som vid den tiden var okänt för de flesta.
Jag föreslog att kongressen skulle ställa sig bakom ett stöduttalande för Vietnam. Det borde vara en självklarhet. Men förslaget avfärdades. Det var för tidigt att göra ett uttalande, förklarade någon ur partistyrelsen. I Folkets Hus rådde uppbrottsstämning. Ingen tog konflikten mellan Kampuchea och Vietnam på allvar.
På VPK:s medlemsmöte i januari hade vi bara bakslag att rapportera. En ganska livlig debatt fördes i Veckobladet. Ett inlägg av Svante Nordin illustrerades med en teckning där han höll i en pipa. På den tiden rökte man.
Det beslöts att vi skulle utveckla vår demokratiska linje under rubriken ”Tredje vägen”. En kommitté bestående av Tarcisio Bommarco, Eva Wigforss och mig utsågs. Vi arbetade rätt hårt, en text på cirka 25 sidor skrevs och antogs vid ett möte. Sedan försvann den och syntes aldrig mera till.
Vid flera tillfällen den våren fick vi besök av Jörn Svensson, ledamot i partistyrelsen. Han arbetade med ett Demokratiskt manifest som skulle uttrycka partiets demokratiska grundsyn och markera ett avståndstagande från de demokratiska bristerna i de östeuropeiska staterna och i synnerhet Sovjetunionen. Manifestet innebar en konsekvent utveckling av de idéer som CH Hermansson formulerat i samband med ställningstagandet mot Sovjetunionen inmarsch i Tjeckoslovakien 1968.
CH Hermansson hade avgått som partiledare 1975 och ersatts av Lars Werner. Läget hade förändrats. VPK var trängt, Maoisterna i SKP var fortfarande attraktiva för en stor del av vänsteropinionen. Samtidigt utmanades VPK av traditionella kommunister, som samlades kring Norrskensflamman och i Lund kallades ”flammaniter”. Både SKP och flammaniterna var betydligt mer doktrinära än VPK. Flammaniterna bildade utbrytarpartiet APK som stöddes av Sovjetunionen. Uppgiften att hävda och hålla samman VPK var svår. Kanske var den lugne och vänlige Werner, som ju nyligen avled, rätt man att gripa sig an med den.
Gnistan, Ny Dag, Norrskensflamman och ”errarnas” tidning Proletären utbjöds av hetsiga försäljare utanför Konsum på Mårtenstorget på lördagarna. Den inbördes kampen tedde sig ibland skarpare än kampen mot kapitalismen.
VPK Lund var offensivt. Medlemsmötet beslöt efter häftiga diskussioner att genomföra en demonstration under parollen ”Ingen socialism utan demokrati. Ingen demokrati utan socialism”. Partiledningen hade avrått. Svante Nordin och Daniel Kallos opponerade mot beslutet med hänvisning till ”den demokratiska centralismen”. Demonstrationen genomfördes en grå februarilördag och samlade några hundra deltagare. Jörn Svensson manade på.
En demokratisk utveckling var på gång i flera av de östeuropeiska länderna, med Tjeckoslovakien och Polen i spetsen. Från Prag spreds Charta 77, en appell för demokratiska fri- och rättigheter som gav genljud i Europa. Från Polen kom flera samhällskritiska filmer som Andrzej Vajdas ”Järnmannen” och ”Marmormannen”.
Helsingforsöverenskommelsen 1975 hade legitimerat järnridån som gräns mellan öst och väst. Palme – och vänsteropinionen - stod inför två uppgifter: att avsluta det kalla kriget och verka för fred å ena sidan och å den andra att stödja kampen för demokratiska fri- och rättigheter i länderna inom östblocket. Eftersom Sovjetunionen ängsligt ville bevara greppet om östregimerna fanns det en konflikt mellan de båda målen. Men ingen föreställde sig ett sovjetiskt sammanbrott eller att de socialistiska länderna skulle överge socialismen.
I kongressdelegationen från Lund vid årsskiftet 1977-78 ingick bland andra Kitten Anderberg, Gunnar Sandin och Lars Bengtsson. Jörn Svensson var där som ledamot i partistyrelsen. De hade betydligt bredare kontakter med partistyrelse och riksdagsmän än Kitten och jag. Men det var vi som var aktörerna.
En stor delegation från Sovjetunionen fyllde en sektion i Folkets Hus i Stockholm och hyllades med tal och långa ovationer. Det var en chock för lundadelegationen. Jörn Svensson meddelade att det demokratiska manifestet måste bordläggas till följande kongress.
Inte desto mindre kände Kitten och jag oss förpliktade att i den allmänna debatten läsa upp en text avsedd att stöda manifestet. I inlägget fördömdes bristerna i de demokratiska fri- och rättigheter i Sovjetunionen. Vi krävde också nationellt självbestämmande i de socialistiska staterna. Texten var skriven i förväg. Talartiden var begränsad till fem minuter. Texten tog kanske tio. Så vi delade upp den mellan oss. Vi fick vår stund i talarstolen omedelbart före lunchuppehållet, då flertalet delegater var i färd med att resa sig för att gå och äta. I efterhand kunde vi märka att vi knappast var populära.
Samma dag kongressen avslutades rapporterade media att gränsstrider utbrutit mellan Kampuchea och Vietnam. Det var ingen överraskning för oss som kontinuerligt följt utvecklingen i ”Solidaritet med Vietnam”. Kampuchea hade slutit sig till Kina och under ganska lång tid fört en Vietnam-fientlig politik. Vi hade också kunskap om Pol Pots folkmord, som vid den tiden var okänt för de flesta.
Jag föreslog att kongressen skulle ställa sig bakom ett stöduttalande för Vietnam. Det borde vara en självklarhet. Men förslaget avfärdades. Det var för tidigt att göra ett uttalande, förklarade någon ur partistyrelsen. I Folkets Hus rådde uppbrottsstämning. Ingen tog konflikten mellan Kampuchea och Vietnam på allvar.
På VPK:s medlemsmöte i januari hade vi bara bakslag att rapportera. En ganska livlig debatt fördes i Veckobladet. Ett inlägg av Svante Nordin illustrerades med en teckning där han höll i en pipa. På den tiden rökte man.
Det beslöts att vi skulle utveckla vår demokratiska linje under rubriken ”Tredje vägen”. En kommitté bestående av Tarcisio Bommarco, Eva Wigforss och mig utsågs. Vi arbetade rätt hårt, en text på cirka 25 sidor skrevs och antogs vid ett möte. Sedan försvann den och syntes aldrig mera till.
Trots allt var stämningen i VPK Lund hög. Medlemsantalet var
stort. Vi lär ha haft två lag i korpfotbollen. Rolf Nilsson, senare
riksdagsman, var en utmärkt fotbollsspelare. Ekonomin var god tack vare
de kommunala arvodena.
Vi flyttade från Annagatan till Bredgatan, där vi hyrde ett helt hus. Daniel Kallos varnade: vi borde vägra att ta emot pengar från stat och kommun, för det gjorde oss beroende av det kapitalistiska systemet. Förslaget bemöttes aktningsfullt, men vi valde pengarna.
För oss i ”Solidaritet med Vietnam” var hotet mot Vietnam från Kampuchea och Kina en allvarlig sak. Vi agiterade på offentliga möten, i pressen och inom partiet. Efter Vietnams seger hade kritiken mot Vietnam växt. I slutet av 1978 genomförde Vietnam en blixtaktion och störtade Pol Pot. Dödens fält uppenbarades för en förfärad omvärld.
För Jan Myrdal och Kampuchearörelsen innebar avslöjandet ett problem som de löste genom att förneka folkmordet och fördöma Vietnam för kränkningen av Kampucheas nationella suveränitet. En debatt planerades i februari 1979 i AF mellan Jan Myrdal och mig. Sedan ändrade SKP förutsättningarna. Debatten skulle genomföras i kvarteret St Gertrud i Malmö. Jan Myrdal meddelade förhinder. Han ersattes med sociologiprofessorn Joachim Israel. I debatten hade jag publiken mot mig.
Några månader senare invaderade Kina det hårt pressade Vietnam. Anfallet blev tillbakaslaget. Kinas tillkännagav att målet var ”to bleed Vietnam white”. USA och Kina såg till att FN fördömde den vietnamesiska inmarschen i Kampuchea och fortsatte att stötta Pol Potregimen som dragit sig tillbaka till djunglerna vid gränsen till Thailand, där den mottog stöd såväl ekonomiskt som med vapen och andra förnödenheter. I politisk paranoia fördrev Vietnam vietnameser med kinesiskt ursprung. Det var de så kallade båtflyktingarna.
VPK Lunds Antiimperialistiska utskott hade mycket annat att göra också. Henning Kofoed, Boel Berner och Lars Bengtsson hörde till de mest aktiva. Vi hade möten en gång i veckan och skrev protokoll. Nästan varje gång besöktes vi av solidaritetskommittéer och grupper. Det var ofta studenter. Flera latinamerikanska grupperingar, kurder, palestinier, afrikaner. Vi brukade hjälpa dem med demonstrationer och andra manifestationer.
Det fanns många iranska studenter. Vi deltog i deras arrangemang som oftast genomfördes i Sparta. Där fanns såväl iranska kommunister som mujaheddin. Glädjen blev stor när shahen tvingades avgå i början av 1978. Khomeini hälsades först som nationalist. Snart genomförde han utrotningskampanjer riktade mot kommunisterna och mujaheddin. Tiotusentals avrättades.
Under julen 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Kriget kom att vara i nästan tio år och skulle innebära slutet för Sovjetunionen som militär supermakt. Men det visste man inte i december 79. Då tycktes snarast den maoistiska tesen om ”socialimperialism” bli berättigad. En ny stark solidaritetsorganisation inledde sitt arbete: Afghanistankommittén.
Härdsmältan i Three Mile Island i slutet av mars 1979 kom att prägla mycket av verksamheten de närmaste åren. Socialdemokraterna ställde sig bakom kravet på folkomröstning och en sådan blev det. För VPK och C var nej-linjen självklar. De borgerliga partierna stödde ja-linjen. Socialdemokraterna var splittrade. Palme själv hade länge varit positiv till kärnkraft som en lösning av energifrågan. Den socialdemokratiska linjen uttrycktes i frasen Avveckla med förnuft. Det handlade om att tillåta 12 reaktorer i 25 år. Syftet med folkomröstningen var snarare att avföra kärnkraftsfrågan från valkampen än att avgöra den. Socialdemokraterna förlorade valet. VPK Lund hade nya framgångar i kommunalvalet. En stor del av vänstern samlades i partiet. Många var politiskt erfarna. Partiorganisationen var ung.
Vi drev Nej-kampanjen energiskt. De stora Barsebäcksmarscherna med populära kulturpersonligheter som Hasse och Tage gav genljud i hela landet. Vi delade ut flygblad till vartenda hushåll i Lund. Jag minns särskilt ett par kalla vinterkvällar i Norra Fäladen. Den 23 mars genomfördes omröstningen.
Som man kanske kunde förutse segrade linje 2, tätt följd av linje 3. Det var en framgång för Olof Palme. I valet 1982 skulle han segra och återkomma som Sveriges statsminister. Under de sex åren i opposition hade han ägnat mycket tid åt internationellt arbete, bland annat inom socialistinternationalen, där han samarbetade med Bruno Kreisky från Österrike och den tyska kanslern Willy Brandt. Målet var fred och kärnvapennedrustning.
Gisslandramat i Iran fick den olyckliga följden att demokraten Jimmy Carter som stått för en relativt återhållsam linje i internationell politik förlorade valet 1980. Höken Ronald Reagan tog över. Han inledde en rustningskampanj, byggde upp ett vapensystem som kallades Star Wars och placerade ut kärnvapen i Europa.
Fortsättning följer nästa vecka
Vi flyttade från Annagatan till Bredgatan, där vi hyrde ett helt hus. Daniel Kallos varnade: vi borde vägra att ta emot pengar från stat och kommun, för det gjorde oss beroende av det kapitalistiska systemet. Förslaget bemöttes aktningsfullt, men vi valde pengarna.
För oss i ”Solidaritet med Vietnam” var hotet mot Vietnam från Kampuchea och Kina en allvarlig sak. Vi agiterade på offentliga möten, i pressen och inom partiet. Efter Vietnams seger hade kritiken mot Vietnam växt. I slutet av 1978 genomförde Vietnam en blixtaktion och störtade Pol Pot. Dödens fält uppenbarades för en förfärad omvärld.
För Jan Myrdal och Kampuchearörelsen innebar avslöjandet ett problem som de löste genom att förneka folkmordet och fördöma Vietnam för kränkningen av Kampucheas nationella suveränitet. En debatt planerades i februari 1979 i AF mellan Jan Myrdal och mig. Sedan ändrade SKP förutsättningarna. Debatten skulle genomföras i kvarteret St Gertrud i Malmö. Jan Myrdal meddelade förhinder. Han ersattes med sociologiprofessorn Joachim Israel. I debatten hade jag publiken mot mig.
Några månader senare invaderade Kina det hårt pressade Vietnam. Anfallet blev tillbakaslaget. Kinas tillkännagav att målet var ”to bleed Vietnam white”. USA och Kina såg till att FN fördömde den vietnamesiska inmarschen i Kampuchea och fortsatte att stötta Pol Potregimen som dragit sig tillbaka till djunglerna vid gränsen till Thailand, där den mottog stöd såväl ekonomiskt som med vapen och andra förnödenheter. I politisk paranoia fördrev Vietnam vietnameser med kinesiskt ursprung. Det var de så kallade båtflyktingarna.
VPK Lunds Antiimperialistiska utskott hade mycket annat att göra också. Henning Kofoed, Boel Berner och Lars Bengtsson hörde till de mest aktiva. Vi hade möten en gång i veckan och skrev protokoll. Nästan varje gång besöktes vi av solidaritetskommittéer och grupper. Det var ofta studenter. Flera latinamerikanska grupperingar, kurder, palestinier, afrikaner. Vi brukade hjälpa dem med demonstrationer och andra manifestationer.
Det fanns många iranska studenter. Vi deltog i deras arrangemang som oftast genomfördes i Sparta. Där fanns såväl iranska kommunister som mujaheddin. Glädjen blev stor när shahen tvingades avgå i början av 1978. Khomeini hälsades först som nationalist. Snart genomförde han utrotningskampanjer riktade mot kommunisterna och mujaheddin. Tiotusentals avrättades.
Under julen 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Kriget kom att vara i nästan tio år och skulle innebära slutet för Sovjetunionen som militär supermakt. Men det visste man inte i december 79. Då tycktes snarast den maoistiska tesen om ”socialimperialism” bli berättigad. En ny stark solidaritetsorganisation inledde sitt arbete: Afghanistankommittén.
Härdsmältan i Three Mile Island i slutet av mars 1979 kom att prägla mycket av verksamheten de närmaste åren. Socialdemokraterna ställde sig bakom kravet på folkomröstning och en sådan blev det. För VPK och C var nej-linjen självklar. De borgerliga partierna stödde ja-linjen. Socialdemokraterna var splittrade. Palme själv hade länge varit positiv till kärnkraft som en lösning av energifrågan. Den socialdemokratiska linjen uttrycktes i frasen Avveckla med förnuft. Det handlade om att tillåta 12 reaktorer i 25 år. Syftet med folkomröstningen var snarare att avföra kärnkraftsfrågan från valkampen än att avgöra den. Socialdemokraterna förlorade valet. VPK Lund hade nya framgångar i kommunalvalet. En stor del av vänstern samlades i partiet. Många var politiskt erfarna. Partiorganisationen var ung.
Vi drev Nej-kampanjen energiskt. De stora Barsebäcksmarscherna med populära kulturpersonligheter som Hasse och Tage gav genljud i hela landet. Vi delade ut flygblad till vartenda hushåll i Lund. Jag minns särskilt ett par kalla vinterkvällar i Norra Fäladen. Den 23 mars genomfördes omröstningen.
Som man kanske kunde förutse segrade linje 2, tätt följd av linje 3. Det var en framgång för Olof Palme. I valet 1982 skulle han segra och återkomma som Sveriges statsminister. Under de sex åren i opposition hade han ägnat mycket tid åt internationellt arbete, bland annat inom socialistinternationalen, där han samarbetade med Bruno Kreisky från Österrike och den tyska kanslern Willy Brandt. Målet var fred och kärnvapennedrustning.
Gisslandramat i Iran fick den olyckliga följden att demokraten Jimmy Carter som stått för en relativt återhållsam linje i internationell politik förlorade valet 1980. Höken Ronald Reagan tog över. Han inledde en rustningskampanj, byggde upp ett vapensystem som kallades Star Wars och placerade ut kärnvapen i Europa.
Fortsättning följer nästa vecka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar