Kardborrar, svärmande vildbin och barn av Gunnar Stensson

Kardborrar är mina favoriter bland ogräsen som växer längs dammarna och Höje å. Deras tjocka gröna blad skjuter upp ur marken medan is och snö ännu ligger kvar i skuggorna. När det börjar bli varmt växer deras långa saftiga stjälkar flera centimeter om dagen. Till slut kan de bli två eller tre meter höga.
   Nu blommar de. Mellan taggarna syns små vita blommor. Ett myller av tigerrandiga vildbin, stora humlor med vit stjärt, grönglänsande flugor, vita fjärilar och stora sammetsbruna fjärilar svärmar omkring dem i solskenet. Nektar för överlevnad i höst och vinter. Pollinering för en ny vår.
   ”Minsta kräk i kärr och syra”. Liv, liv!
   Kardborrarnas rötter lär kunna ätas som sparris och hjälpa mot diabetes.
   Uppmuntrad går jag upp på brinken söder om ån. Fälten av vete, råg, korn och raps har skördats. På stubbåkrarna hackar otaliga svarta kråkor, kajor och råkor och efter sädeskornen. Genom den blå himlen kastar sig blixtsnabba tornsvalor. Horisonten har sänkts och jag ser hus och träd som varit skymda av den höga säden. Somliga åkrar har redan plöjts, harvats och besåtts. Om ett par veckor är de gröna av nästa sommars skörd.
   När jag kommer in bland de blommande avenbokarna i Klostergården hör jag något som länge saknats: ropen, skriken och skratten från lekande barn. De skymtar på fotbollsplanen. De påminner mig om insekterna runt kardborrarna. Skolan har börjat!