Från vårdinrättning till fängelse av Gunnar Stensson

1879 öppnades Lunds hospital, det som senare kom att kallas Sankt Lars. Läkarvetenskapen hade gjort stora framsteg i behandlingen av kroppens sjukdomar. Man var övertygad om att det också var möjligt att bota själens, sinnets. Efter en tids vård skulle man bli frisk och lämna hospitalet.

En av de första som togs in var konstnären Carl Fredrik Hill. Efter att några månader fick han återvända hem till Skomakargatan i Lund, där han sköttes av sin mor och sina systrar – och fortsatte sitt skapande arbete.
   Lunds Hospital var en praktfull anläggning som redan genom sin symmetriska utformning skulle verka läkande på de sjukas sinnen. Staten stod för kostnaderna – en sådan institution hade varken Lund eller Malmöhus län resurser till.

Några månader efter det att Carl Fredrik Hill, konstnären och professorssonen, lämnat hospitalet blev hemmafrun och före detta pigan Emma Maria Lidén intagen.
   Hon beskrivs före sjukdomsutbrottet som en glad och nöjd kvinna, duktig och stark. Vid 23 års ålder gifte hon sig och snart födde hon två friska barn. Äktenskapet varade i femton år.   Men hennes man hemföll som många andra åt en tilltagande alkoholism. Slutligen hängde han sig i kakelugnsspjället.
   Emma Maria var den som fann honom. Hon bröt samman och drabbades månaderna efteråt av flera psykoser. Till slut valde hennes anhöriga och församlingsprästen att skicka henne till Lunds hospital i februari 1881.
   Efter tio månader ansågs hon botad. Vid jul samma år blev hon utskriven. Men efter ett och ett halvt år återfördes hon till hospitalet. Denna gång fick hon stanna tre månader innan hon åter blev utskriven. Hon försökte begå självmord och togs åter in 1984.
   Hon fick stanna på hospitalet ett år, men avvek under ett besök i Lund och återvände till hemorten Kristiansstad. Nu hamnade hon i fattighuset. Där beskrivs hon som fattighjon, änka och sinnessjuk. Den sista anteckningen är från 1890.
   Hospitalet ägnade knappt fyra år åt att vårda henne. Man kan jämföra med Eric Hermelin som vårdades i nästan 40 år. Men då stod släkten för kostnaden.

Om Lunds hospital och Emma Maria Lidéns liv har Cecilia Riving skrivit en text i ”Usla, elända och arma. Samhällets utsatta under 700 år” av Sofia Holmlund och Annika Sandén (RED.), Natur och Kultur 2013.

Cecilia Rivings berättelse visar att anhöriga och samhälle engagerade sig i Emma Marias liv. Det är därför det finns dokumenterat. Hon fick behandling i hospitalet och skrevs två gånger ut som frisk. Men vårdinsatserna var otillräckliga. Vistelsen på hospitalet blev kostsam för fattigvården i Kristianstad, och när hon till slut avvek försökte ingen återföra henne till hospitalet. Man gav upp försöken att bota henne. Fattighuset, där hon satt som fattighjon, änka och sinnessjuk, blev hennes slutstation. Det var ett sämre och billigare alternativ än vården på hospitalet, som på den tiden var en sorts privilegium för ett fåtal.

Den optimistiska synen på möjligheten att bota psykiska sjukdomar slocknade, samtidigt som antalet sjuka bara ökade.
   Drygt ett årtionde efter invigningen av hospitalet började man bygga asylen, på andra sidan Höje å. Det är fortfarande staten som står för kostnaderna. Men nu är förebilden inte längre ett slott och en park. Asylen byggs som en kasern med en exercisplats. Nu gäller det inte bot utan förvaring av många människor – oftast på livstid.
   Industrialiseringen och urbaniseringen hade slagit ut de små bondesamhällena med deras täta relationer. En folkvandring pågick till storstäder med hyreskaserner och fabriker. Många av de som inte klarade omvandlingen blev intagna på asylen. Som mest fanns där 1600 personer.
   Deras anhöriga – om de hade några – förnekade dem. Deras identitet togs ifrån dem. När de avlidit markerades deras grav med ett nummer på en järnstav. På Sankt Lars kyrkogård ligger mer än 2000 människor begravda.
   I nazi-Tyskland gick man längre: man började systematiskt avliva de intagna i rullande gaskamrar.
   En skildring av dessa människors historia saknas ännu. Den kunde ha funnit sin plats i ”Usla, elända och arma”. Men ämnet är stort och dokumentationen sparsam. Kanske kräver det en egen studie och en egen berättelse.

Boken innehåller 15 texter om usla, elända och arma människor under 700 år. Berättelsen om hospitalet är en av dem. Dessa öden representerar tusenden. Läs om dem!