Vi ser efter händelserna i Frankrike
ett allmänt, känsloladdat och retoriskt högstämt försvar för
yttrandefrihet i alla former. ”Jag är Charlie” lyder dagens slogan.
Vem som helst har rätt att till exempel publicera en bild som på samma gång är antisemitisk och islamofobisk och visar en jude som kör en muslim i rullstol med kommentaren OBERÖRBARA - eller en annan bild som framställer Jesus som bög. Eller sjunga ”Vi vill se knugens kuk!” som en punkgrupp från Höganäs gjorde på 70-talet.
Jag avskyr dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att framföra dem, som Voltaire påstås ha sagt.
Att mörda dem som framför antisemitiska, islamofobiska och homofobiska åsikter är hur som helst oacceptabelt. Däremot kan de kanske bötfällas eller sättas i fängelse.
Nu är nog inte terror det största hotet mot yttrandefriheten. Den värsta inskränkningen är att yttrandefriheten är förbehållen dem som har pengar. Och makt.
För ett par veckor sedan ville borgarna tysta ett antal tidskrifter genom att ta bort tidskriftsstödet. En folkstorm stoppade dem.
Jan Samuelsson avslöjar i Sydsvenskan 10/11 under rubriken ”De pressas till tystnad” att inskränkningar i yttrandefriheten är vardagligare, vanligare och mer accepterade i vårt demokratiska land än de flesta av oss föreställer sig.
De som är anställda på friskolan Framtids-kompassen i Vellinge tvingas att ”under inga omständigheter röja någon information eller uppgift av något slag rörande arbetsgivaren och dennes verksamhet, idéer, interna förhållanden, affärshemligheter elever, vårdnadshavare och kollegor. Sekretessen gäller även efter anställningens upphörande”.
Om någon lärare bryter mot förbudet riskerar han visserligen knappast att bli skjuten av friskoleföretagets administratör, men råkar kanske ut för andra repressalier. ”Jag är magister Svensson” kan vi i så fall solidariskt säga och kanske göra en liten insamling.
Friskolekommittén arbetar på riksplanet för att friskolorna ska tvingas tillämpa den typ av yttrandefrihet som kallas meddelarfrihet. ”Det är en grundbult för demokratin”, försäkrar Gustav Schyllert, M, ordförande i Vellinge utbildningsnämnd.
Ödesdigrare exempel på kvävd yttrandefrihet är vanliga i det globala samhället. Den brittiska tidningen The Guardian tvingades av regeringen att slå sönder samtliga sina datorer för att förhindra publiceringen av Edward Snowdens avslöjanden av USA:s illegala massövervakning.
I söndags stod Storbritanniens premiärminister Cameron på Place de la Republique och påstod att han var Charlie.
The Guardian hade dock förutsett det statliga våldet. Det fanns kopior av avslöjandena i New York Times datorer. Sanningen kom fram trots maktens försök att stoppa den.
Men Edward Snowden tvingades gå i landsflykt och lever i Ryssland under ständigt hot. ”Jag är Edward Snowden” vore ett mer konstruktivt och kanske djärvare slagord.
Vem som helst har rätt att till exempel publicera en bild som på samma gång är antisemitisk och islamofobisk och visar en jude som kör en muslim i rullstol med kommentaren OBERÖRBARA - eller en annan bild som framställer Jesus som bög. Eller sjunga ”Vi vill se knugens kuk!” som en punkgrupp från Höganäs gjorde på 70-talet.
Jag avskyr dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att framföra dem, som Voltaire påstås ha sagt.
Att mörda dem som framför antisemitiska, islamofobiska och homofobiska åsikter är hur som helst oacceptabelt. Däremot kan de kanske bötfällas eller sättas i fängelse.
Nu är nog inte terror det största hotet mot yttrandefriheten. Den värsta inskränkningen är att yttrandefriheten är förbehållen dem som har pengar. Och makt.
För ett par veckor sedan ville borgarna tysta ett antal tidskrifter genom att ta bort tidskriftsstödet. En folkstorm stoppade dem.
Jan Samuelsson avslöjar i Sydsvenskan 10/11 under rubriken ”De pressas till tystnad” att inskränkningar i yttrandefriheten är vardagligare, vanligare och mer accepterade i vårt demokratiska land än de flesta av oss föreställer sig.
De som är anställda på friskolan Framtids-kompassen i Vellinge tvingas att ”under inga omständigheter röja någon information eller uppgift av något slag rörande arbetsgivaren och dennes verksamhet, idéer, interna förhållanden, affärshemligheter elever, vårdnadshavare och kollegor. Sekretessen gäller även efter anställningens upphörande”.
Om någon lärare bryter mot förbudet riskerar han visserligen knappast att bli skjuten av friskoleföretagets administratör, men råkar kanske ut för andra repressalier. ”Jag är magister Svensson” kan vi i så fall solidariskt säga och kanske göra en liten insamling.
Friskolekommittén arbetar på riksplanet för att friskolorna ska tvingas tillämpa den typ av yttrandefrihet som kallas meddelarfrihet. ”Det är en grundbult för demokratin”, försäkrar Gustav Schyllert, M, ordförande i Vellinge utbildningsnämnd.
Ödesdigrare exempel på kvävd yttrandefrihet är vanliga i det globala samhället. Den brittiska tidningen The Guardian tvingades av regeringen att slå sönder samtliga sina datorer för att förhindra publiceringen av Edward Snowdens avslöjanden av USA:s illegala massövervakning.
I söndags stod Storbritanniens premiärminister Cameron på Place de la Republique och påstod att han var Charlie.
The Guardian hade dock förutsett det statliga våldet. Det fanns kopior av avslöjandena i New York Times datorer. Sanningen kom fram trots maktens försök att stoppa den.
Men Edward Snowden tvingades gå i landsflykt och lever i Ryssland under ständigt hot. ”Jag är Edward Snowden” vore ett mer konstruktivt och kanske djärvare slagord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar