Kejsarens nya kläder i konsthallen av Bengt Hall

Lunds konsthall ” ska vara en betydande aktör inom den internationella samtidskonsten” enligt kommunens målsättning.  Konst i framkanten, brukar man säga. För ett år sedan ifrågasatte jag inriktningen och pekade på utställningarnas svårbegriplighet, brist på pedagogik, ensidigheten och att det som visades konsekvent föreföll ointressant för en bredare publik. Följden av min insändare i SDS (21/3 2014) blev att Kultur- och fritidsnämndens ordförande Radner, som också satte upp ett frågetecken, blev uthängd och formligen massakrerad i spalterna av alla experter och förståsigpåare och ingen annan politiker vågade sticka ut hakan. Konsthallschefen bestämmer. Politikerna får inte lägga sig i. Visst får en konsthallschef göra kontroversiella utställningar men blir resultatet uselt får han troligen lämna in efter sin period. Konsthallschefer är normalt anställda under en viss tid just för variationens skull. Men så inte i Lund. Nuvarande chef sitter på livstid och kan fortsätta att ställa ut obegripliga (och ointressanta) utställningar.
 

 

Nu visas en utställning, Free-Space Path Loss av Nina Canell som upptar hela nedervåningen. Det är nästan svårt att upptäcka konsten när man kommer in. Det är kanske det som är meningen? (Ett otroligt slöseri med lokalen och väggytor) Mitt på golvet står en gammal reseradio. På stora väggen hänger en tavelram i koppar. Bara en ram. Inget innanför. Ett nästan osynligt nät hänger på motsatta väggen.  Det finns ingen förklaring, inga kommentarer. Jodå man kan läsa i den sedvanliga boken om 75 sidor som besökaren tillhandahålls gratis. Så är det för alla utställningar i Lunds konsthall. Det känns slentrianmässigt. I förordet kan man t ex läsa att konstnären använder ”igenkännbara material och av föremål tagna ur sitt egentliga sammanhang. Det kan vara några kopparrör, ett tuggummi eller en bit kabel. Till synes oväntade föremål i rummet som efterlämnar en känsla av frånvaro och ger utrymme för eftertanke.” Även om jag har en universitetsutbildning i bagaget är texten i katalogen som ska förklara det unika i Canells konst för mig ren rappakalja.
   Det är så långt ifrån samhällsengagemang man kan komma. Det är så långt ifrån väsentliga existentiella frågor man kan komma.  Det är inte vackert, det är inte spännande, det är inte väsentligt. Det känns för mig som om någon driver med mig, som kejsarens nya kläder.
   Och frågan är naturligtvis: Vad gör och tänker den nya kultur- och fritidsnämnden?