2015-02-19

Än lever den klassiska solidariteten i Lund av Bertil Egerö

Det fanns en tid då solidaritetsrörelserna blommade på många håll i Sverige. USAs krig i Vietnam, diktaturen i Chile, kolonierna i södra Afrika, apartheid – nog fanns det mycket där ute i världen som uppmanade oss att göra något.
   En varm känsla av solidaritet och gemenskap mötte mig nyligen en lördag i ABFs lokaler på Trollebergsvägen. Föreningen SAFRAN och ABF hade organiserat ett seminarium om Angola och Sydafrika. Lokalen var full av mer eller mindre seniora entusiaster, sugna på att få veta mer om ”hur gick det sen?” i dessa två viktiga länder i södra Afrika. Med sina stora skillnader historiskt och kulturellt är de starkt förbundna i kampen mot minoriteters förtryck.
   SAFRAN, så kallas Södra Afrikaföreningen i Skåne, lär ha startat som en sammanslagning av små lokala grupper med projektsamarbete i Namibia, Sydafrika och Zimbabwe. Idag är den alldeles oerhört vital, med närmare hundra betalande medlemmar. Alla pengar som samlas in genom lotterier och insamlingar går till lokala grupper och projekt i de tre länderna, administrerade av Afrikagrupperna. Lennart Nilsson, en av föreningens centralfigurer, berättade för oss att inte mindre än 90 000 kr nyligen hade sänts till Afrikagrupperna. ”Det blir mycket pengar eftersom Sida tiodubblar vår insats!” tillade han.
   3-4 seminarium per termin genomförs, alltid med intressanta inledare. Där kan en och annan deltagare lockas att bli medlem. De resor som årligen görs till något av länderna och projekten där kan också bidra till att medlemsantalet stiger något. Men Lennart var helt klar över att SAFRAN lever med de som driver den idag, och dör med dem.
   Före en härlig solidarisk och vegetarisk lunch, ordnad av ett gäng inom föreningen, kunde vi lyssna på Palmecentrets anställde sydafrikan Auburn Daniels, som bor i Pretoria. Han gjorde en fängslande genomgång av både historien och utvecklingen efter 1990, när Mandela släpptes. Auburn var helt klar över att korruptionen inleddes med köpet av de svenska JAS-planen, dvs under Mandelas tid som president. Göran Persson är en av de gravt ansvariga i den process som nu permanentat korruptionen på högsta nivå.

Sydafrika en levande demokrati
Maktmissbruket till trots är Sydafrika idag en vital och levande demokrati. Wikipedia listar inte mindre än 19 politiska partier. Regeringspartiet ANC bildades 1912, det sydafrikanska kommunistpartiet lever kvar, och facket fortfarande är starkt. Men ANC-presidenten Jacob Zuma är så illa omtyckt idag att ANC helt saknar stöd i Kap-provinsen. Där är det relativt nya liberala Democratic Alliance störst.
   För inte länge sedan attackerades ANC-ledningen från vänster, i hårda utfall från ANCs ungdomsförbund. Ledaren Julius Malema avsattes. Idag leder han det nya partiet Economic Freedom Fighters, som fick över sex procent i senaste valet. Deras taktik, berättar Auburn Daniels, är att alltid i parlamentet i talkörer trakassera Zuma för hans korruption, med slagordet ”Pay back the money!”
   Den långa kampen mot apartheid har gjort just kamp till en självklarhet i den svarta majoritetens kultur. The struggle continues.

En tyst diktatur: Angola
Värre är det med Angola, det land vars befrielserörelse MPLA ledd av Agostino Neto genom sina enorma naturtillgångar hade kunnat vara ett rikt land idag. Men – berättade Lundastatsvetaren Erik Brattström som arbetat där ett år för Afrikagrupperna – rikedomen finns bara i den yttersta toppen. Med livstidspresidenten dos Santos som den i särklass värste ackumulerar eliten inkomsterna från olja och diamanter. När nu oljan kan väntas sina inleds investeringar i norsk modell – utomlands. Angolas jordbrukspotential ligger för träda, infrastrukturen är svagt utvecklad. Supereliten visar inget intresse i att utveckla sitt eget lands ekonomi.
   Ett exempel: den statliga budgeten för hälsosektorn är mindre än den summa som går till presidenten. Enbart hans säkerhet kostar nästan lika mycket som landets hälsosystem.
   Att hålla tillbaka folket i okunnighet och maktlöshet är en diktators strategi. I Angola med dess mycket höga arbetslöshet arbetar idag ca 150 000 kineser och 250 000 portugiser. Fyra miljoner internflyktingar är ett av de kvardröjande resultaten av ett nära trettio år långt inbördeskrig. Sydafrika och USA underhöll länge detta krig som tog slut först när Jonas Savimbi, ledaren för det krigförande UNITA, sköts ihjäl under strid.
   Angola är idag ett av de länder som har sjunkit under horisonten – sällan sprids några nyheter därifrån. Kanske är dess roll i kampen mot apartheid också glömd. Den sydafrikanska militären SADF uppehöll sig många år i södra Angola, till stöd för UNITA. 1988 befann sig en större enhet rätt långt norrut. I samarbete med Kuba, som också hade spelat en stor roll, men på MPLAs sida, byggde angolanerna snabbt en tillfällig landningsbana i närheten. Tung militär utrustning flögs in, och genom en kniptångsoperation lyckades de stänga alla reträttvägar för SADF-enheten. Resultatet blev en förhandling som ledde till självständighet för Namibia och starkt bidrog till slutet på apartheidsystemet.
   Om den historien finns en spännande skrift att läsa, byggd på Mandelas och Castros slutsatser om vikten av internationell solidaritet. Cuito Cuanavale hette trakten där SADF fick uppleva sig slagen av de afrikaner det vita Sydafrika ansett som en lägre stående ras.
   Den kubanska solidariteten bottnar även den i ett historiskt förtryck: många av slavarna till de spanska sockerplantagerna på ön kom från Angola.

Inga kommentarer: