Nöden på 2000-talet av Gunnar Stensson

Under försommaren kunde man se fyra-fem gamla bilar på den stora parkeringsplatsen vid Åkerlunds och Rausings väg. Inga bostäder finns i närheten, bara järnvägen och verkstäderna bakom höga stängsel.
   Bilarna fungerade som sovplatser för EU-migranter. Bakom dem fanns några stolar och bord, en grill, ett par klädstreck, cyklar och andra diskreta tecken på mänskligt liv. På sommarkvällarna brukade migranterna sitta och äta. Om man passerade kunde man bli inbjuden att delta i måltiden.
   Nu är bilarna borta. Den väldiga parkeringen ligger helt och hållet tom under nätter och helger. Parkeringsplatsens ägare har utnyttjat sin rätt att köra bort migranterna. Beslutet att avvisa dem har fått stöd av ledande Moderater som värnar äganderättens principer.
   Kommunledningen har som vi vet föreslagit att migranterna i stället skulle få uppehålla sig på en kommunägd parkeringsplats vid Sankt Hans backar. Sverigedemokraterna, Allians-partierna och då särskilt Folkpartiet, företrätt av Philip Sandlund, har motsatt sig förslaget med hänvisning till risken att det utvecklas till ett permanent boende.
   Migranterna är alltså husvilla. De har avvisats från Åkerlunds och Rausings stora parkeringsplats utan att erbjudas något alternativ.
   När jag råkade gå förbi parkeringen vid sjutiden härom morgonen upptäckte jag hur de löst problemet. De har funnit ett ingenmansland. I den täta djungeln av träd och buskar mellan parkeringsplatsen och järnvägen har de upprättat ett osynligt litet nomadläger. Några tält ligger tätt invid varandra. Klädstreck med tvätt. En katt på en liten matta. Ett par gamla cyklar uppställda mot ett träd. Barnleksaker på ett bord. En väggalmanacka på en björkkvist. En tallrik med några björnbär. Utanför ett av tälten ett par skor. Skornas ägare sover i tältet. Ett litet nät av stigar gör det möjligt att röra sig i området. Ideligen passerar Öresundståg, pågatåg och långa godståg. Det börjar småregna. Snart är det höst.
   Jag tänker på de jiddischtalande judar som kom till Lund sedan de flytt undan de ryska pogromerna vid 1900-talets början. De bosatte sig hos släktingar i det som kallades Nöden. Där blev det ganska trångt. Myndigheterna hade inte koll på läget. Judarna utsattes för en del trakasserier, men de stannade och blev så småningom ”permanenta”, till stor förargelse för den tidens höger. Efter andra världskriget var de etablerade gamla lundabor. Nöden är nu en exklusiv stadsdel i Lund.