Jag gillar fotboll men går bara sporadiskt på allsvenskans matcher. I julas fick mina två barnbarn, Frans och Simon plus deras fäder en present: att gå på matchen MFF och Helsingborg. Tioåringarna är fotbollstokiga. Samlar på spelarbilder, kan det mesta om lagen i Premier League och är själva med i fotbollslag för sin årskurs. De blev jätteglada och med spänd förväntan tog vi oss till Helsingborg. Efter matchen är båda tioåringarna tveksamma till om de vill gå på fler matcher.
En stund före matchen när vi tittat på Sundets Pärla hör vi tumultet och skriken i parken bakom Kärnan. Efter en stund kommer MFF-klacken i samlad tropp nerför Bergaliden. Svartklädda, hotfulla, en del med påkar och med kroppsspråk och handrörelser som ger mig dåliga vibrationer. Pojkarna blir rädda. Jag skräms. Knappast en positiv bild av idrottsrörelsen och dess svans.
Väl uppkomna till Olympia ber vaktpersonal oss och särskilt barnen att gå undan. Snart kommer nämligen MFF-fansen. Vi inser att vi snabbt bör gå och inta våra platser på läktaren. Matchen spelas och denna gång utan bråk, utan våldsinslag. Däremot tänder MFF-supportrarna snabbt förbjudna bengaleldar. En stor del av plan och publikplatser fylls med mörk rök. Efter en stund meddelar speakern att om det upprepas så avbryts matchen. Efter en stund nya bengaliska eldar. Efter pausen tänds eldar på motsatta sidan. Speakern upprepar hotet. Nya eldar men matchen fortsätter. Den logiska följden är naturligtvis att supportrarna lugnt kan fortsätta med sina destruktiva handlingar.
Bengt Hall
Morfar och farfar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar