Allt samtidigt av Lucifer

Jag säger som Gunnar Sandin brukade säga: i små partier måste man som medlem kunna fylla flera roller – t.ex. vara nämndeman, trumslagare, Afrikakunnig och händig med datorer, allt detta samtidigt. I denna spalt tar det sig uttryck i att vi kommenterar allt. Tja, t.ex. några ord om Donald Trump, en tänkbar ledare för USA. Inte? Nog skulle han vara en värdig efterföljare till Ronald Reagan eller George W. Bush. Och Nato är ju i första hand en institution för uppbackning av amerikansk utrikespolitik. Det finns tusen goda sakliga skäl varför vi inte har i Nato att göra, men det är som om Natoanhängarna tanklöst bara vill hänga sig på. I kväll ska jag gå och lyssna på vad Jan Øberg har att säga om värdlandsavtalet som regeringen kokat ihop tillsammans med militärerna.

Snabba ryck i omdömena
Proffskommentatorerna i tidningarna är ett ombytligt släkte. Nyss var det ingen måtta på vilken statsman inrikesminister Ygeman var. För all del, han verkar väl normalkompetent och klarade t.ex. att ändra sig om Öresundsbron där regeringen hade ett inte särskilt genomtänkt förslag. Men just detta används nu emot honom, nu är han en vindflöjel. Det är ungefär som med MFF – ett fotbollslag i en grannstad som höjts till skyarna av sportjournalisterna i granntidningen. Det faktum att laget har åkt på den ena stöten efter den andra under ett helt spelår har halvt förtigits. Men när de nu mitt i sin hybris åkte på en förlust på 0-8 så anses grannstaden närmast förnedrad. Mitt intryck är att de har fått spela för många matcher för tätt och att allsvensk fotboll f.ö. mest handlar om att hålla i gång åtminstone två elvor för att kunna parera skadorna och avstängningarna.

Terrorhysterin
Terrorhysterin är svår att stå ut med. Själva ordet terror ät nästan oanvändbart. Det används sedan länge i konflikter som inte är symmetriska, där t.ex. den ena parten har stridsflygplan och målstyrda robotbomber medan den andra i bästa fall kan få ihop en kappsäck dynamit. På ett individplan är båda formerna för krigföring lika vidriga till sina konsekvenser med oskyldiga offer. Men guerrillakrigföring som svar på drönaranfall fördömes på ett sätt som inte kommer stormaktskrigföringen till del. Det är särskilt illa att Ryssland nu har sällat sig till USA, Frankrike och Storbritannien med flygangrepp i både Syrien och Irak. Stödet till Assad har man kunnat ha viss förståelse för, men flygbombningen är bara ytterligare ett bidrag till förstörelse och dödande.

Säg bara nej!
De krigförande stormakterna Frankrike och USA vill nu ha hjälp av Sverige i sina ansträngningar. Det hemska är att de mycket väl kan komma att få det. Försvarsminister Hultqvist tycks ju inte ha någon gräns för hur långt han kan gå för att tillmötesgå USA, och president Hollande kanske anses behöva stöd av partivännerna i Sverige. Man kan bara säga: låt oss för Guds skulle slippa sådant. Vi behöver inte gå i krig därför att andra gör det och inget skulle bli bättre med vår medverkan. Tänk på när Göran Persson och halva nationen ställde sig bakom USA i Afghanistan och fick ett tioårigt krig på halsen. Där är fortfarande svenska militära förband. Och Sveriges insats i Libyen, där våra spaningsplan pekade ut bombmålen för det krig som slet sönder Afrikas enda ansats till välfärdsland är inget den svenska riksdagen har anledning att vara stolt över. Alltså, visa civilkurage, säg nej till Obama och Hollande.

Musikens makt?
Sydsvenska har i några reportage visat hur den övre medelklassen i Lund är beredd att betala ganska mycket när deras barn inte kommer in på Kulturskolan/Musikskolan eller åtminstone inte på det instrument barnen (gitarr) eller föräldrarna (piano) vill. Jag tror att man ska se det som startpunkten för en borgerlig kampanj för kulturcheckar, ett system som skulle lätta trycket på medelklassens plånböcker men urholka den kommunala musikskolan.
   Visst, Lund är en rik stad och skulle kunna erbjuda samtliga barn fri musikutbildning.
   Jo, om man kom ner i Malmös avgiftsnivå (300.- mot 1100.- i Lund), då skulle kostnaden inte längre var ett hinder för så många barn, men en sådan subventionsnivå skulle aldrig borgarna stå ut med. Skillnaden mellan borgarna och socialisterna här är att de förra väl kan tänka sig att tillhandahålla musikutbildning för sina barn medan det för socialister är en fråga om att övertyga om att det är något som är bra för alla även de som från början är mindre angelägna och därför tveksamma till att alls lägga pengar på det. Man kan ta intryck av erfarenheterna från Malmö där 300 kr visade sig vara uthärdligt medan 500 mötte motstånd.

Hundralappar spelar roll
Jo, så är det, några hundralappar spelar roll. Jag ser att en pigg ledarskribent på Aftonbladet har frågat apropå Sveriges flyktingmottagande och kostnaderna för den: ”Har du behövt köpa ett sämre rödvin på grund av de kostnaderna” Det är en underbar fråga som väcker tankar om hur journalisten ser på världen och sina läsare. Jag tror t.ex. att en majoritet inte köper något rödvin alls. Själv köper jag sedan nittiotalskrisens början det lätta italienska rödvinet ”Palazzo” för ca 56 kr flaskan, vilket jag tror är det billigaste på Systemet. För all del, lite surt är det väl.