Varför vållade USA:s julbombningar mot Hanoi sådan indignation?
1972 var ett brytningsår i världspolitiken, i svensk politik och för den svenska Vietnam-rörelsen. President Nixon besökte Kina i februari. Kinas stöd till Vietnam minskade, samtidigt som konflikten med Sovjetunionen ledde till gränssammanstötningar. Sovjetiskt bistånd till Vietnam försvårades. Nixon fick fria händer att trappa upp kriget och bombningarna som riktades mot Vietnams dammar intensifierades.
Studierektorn på Heleneholmsskolan arrangerade en debatt mellan mig och en kollega som företrädde Demokratisk Allians, organisationen som stödde Saigonregimen, hade anlagt brand i FNL-rörelsens kontor på Dalagatan i Stockholm och senare förknippades med Palme-mordet. Jag vann lätt eftersom jag kunde stödja mina argument på Pentagon-rapporten som just tryckts på svenska. Den USA-sympatiserande Kvällsposten skrev att debatten var oavgjord.
Inte bara Nixon utan också DFFG:s ledning besökte Kina. De utarbetade ett studiematerial om den sovjetiska ”socialimperialismen” och kallade till kongress i Eskilstuna i juni. Jag reste dit som delegat för Lunds FNL-grupp. Hundratals FNL:are samlades från hela Sverige.
Kongressen inleddes med gruppdiskussioner, ledda av kfml:s aktivister från Stockholm. Ordförande i min grupp var en kvinna som hette Diamant. Så kunde kongressens beslut styras. Avvikelser tolererades inte. Orminge FNL-grupp uteslöts om varnande exempel.
Jag var upprörd och orolig över vad jag upplevde som ett avsteg från solidariteten med Vietnam och det hårda tonläget.
Vietnam dominerade människors medvetande i samhället och skolan, när julbombningarna mot Hanoi inleddes. Palmes fördömande uttryckte vad många kände.
I maj 1973 avslöjade JanGuillou och Peter Bratt i FIB-Kulturfront att socialdemokratins och statens spionorganisation IB systematiskt registrerade medlemmar i vänsterorganisationer, inte minst FNL-grupperna. Själv blev jag oerhört indignerad och hoppades att jag blivit registrerad. Regeringens och Palmes förnekanden framstod snart som uppenbara lögner. I september framträdde Jan Guillou i AF:s stora sal, inte för att någon väntade nya avslöjanden utan för att han var publikdragande. När han arresterades i Peter Larssons studentrum av SÄPO:s Kling och Klang bekräftades misstron mot Palme för minst ett år framåt.
Den 11 september mördade Augusto Pinochet, stödd av USA, Chiles demokratiskt valde president Allende och tiotusentals andra. En fascistregim tog över makten. FNL-gruppen arrangerade ett opinionsmöte i Svaneskolans aula som fylldes till bristningsgränsen. Paul M Sweezy och Paul A Baran från Monthly Review, den ledande marxistiska tidskriften i USA, var där och gjorde ett kort uttalande. Lena Granhagen framträdde med sånger.
1972 var ett brytningsår i världspolitiken, i svensk politik och för den svenska Vietnam-rörelsen. President Nixon besökte Kina i februari. Kinas stöd till Vietnam minskade, samtidigt som konflikten med Sovjetunionen ledde till gränssammanstötningar. Sovjetiskt bistånd till Vietnam försvårades. Nixon fick fria händer att trappa upp kriget och bombningarna som riktades mot Vietnams dammar intensifierades.
Studierektorn på Heleneholmsskolan arrangerade en debatt mellan mig och en kollega som företrädde Demokratisk Allians, organisationen som stödde Saigonregimen, hade anlagt brand i FNL-rörelsens kontor på Dalagatan i Stockholm och senare förknippades med Palme-mordet. Jag vann lätt eftersom jag kunde stödja mina argument på Pentagon-rapporten som just tryckts på svenska. Den USA-sympatiserande Kvällsposten skrev att debatten var oavgjord.
Inte bara Nixon utan också DFFG:s ledning besökte Kina. De utarbetade ett studiematerial om den sovjetiska ”socialimperialismen” och kallade till kongress i Eskilstuna i juni. Jag reste dit som delegat för Lunds FNL-grupp. Hundratals FNL:are samlades från hela Sverige.
Kongressen inleddes med gruppdiskussioner, ledda av kfml:s aktivister från Stockholm. Ordförande i min grupp var en kvinna som hette Diamant. Så kunde kongressens beslut styras. Avvikelser tolererades inte. Orminge FNL-grupp uteslöts om varnande exempel.
Jag var upprörd och orolig över vad jag upplevde som ett avsteg från solidariteten med Vietnam och det hårda tonläget.
Vietnam dominerade människors medvetande i samhället och skolan, när julbombningarna mot Hanoi inleddes. Palmes fördömande uttryckte vad många kände.
I maj 1973 avslöjade JanGuillou och Peter Bratt i FIB-Kulturfront att socialdemokratins och statens spionorganisation IB systematiskt registrerade medlemmar i vänsterorganisationer, inte minst FNL-grupperna. Själv blev jag oerhört indignerad och hoppades att jag blivit registrerad. Regeringens och Palmes förnekanden framstod snart som uppenbara lögner. I september framträdde Jan Guillou i AF:s stora sal, inte för att någon väntade nya avslöjanden utan för att han var publikdragande. När han arresterades i Peter Larssons studentrum av SÄPO:s Kling och Klang bekräftades misstron mot Palme för minst ett år framåt.
Den 11 september mördade Augusto Pinochet, stödd av USA, Chiles demokratiskt valde president Allende och tiotusentals andra. En fascistregim tog över makten. FNL-gruppen arrangerade ett opinionsmöte i Svaneskolans aula som fylldes till bristningsgränsen. Paul M Sweezy och Paul A Baran från Monthly Review, den ledande marxistiska tidskriften i USA, var där och gjorde ett kort uttalande. Lena Granhagen framträdde med sånger.
Åter till skolan. Allt detta påverkade förstås min undervisning.
Heleneholms högstadium hade sex paralleller och drygt 30 elever i varje klass. Under mina första år prövades en undervisningsmodell i de samhällsorienterande ämnena som syftade till att kompensera bristen på lärare.
Alla klasser i en årskurs läste samtidigt samma arbetsområde, till exempel Kina. En eller ett par lärare hade huvudansvar och utarbetade presentation, arbetsuppgifter och skriftliga prov. Klasserna indelades i två avdelningar med tre klasser i varje. Ett arbetsområde inleddes med introduktion i aulan inför respektive avdelning, drygt 90 elever. De satt sedan i angränsande klassrum och löste arbetsuppgifterna under kanske tre veckor. I varje klassrum fanns en lärare. En elevassistent rörde sig mellan klassrummen. Arbetsområdet avslutades med ett prov. Den som utformat arbetsområdet rättade samtliga skrivningar och satte betyg som fördelades enligt skalan 1 till 5.
Arbetsmetoden varierades en del de två, tre år den tillämpades. Den förutsatte ett nära samarbete inom lärarlaget. Elevernas studier liksom slutprovet bestod mest i att skriva svar på stencilerade frågor. Betygssättningen vid terminens slut utförde lärarna gemensamt.
Det gick åt en massa stenciler för arbetsuppgifterna. Vi hade en sekreterare, kvinnlig, trevlig, effektiv, som skrev ut och mångfaldigade materialet. Arbetsmodellen var mekanisk. Men den befrämjade samarbete mellan lärarna och nya lärare snabbt kom in i rutinerna. Betygen uppfattades som rättvisa eftersom de kunde dokumenteras.
Karins utbildning till dramapedagog vid Lunds universitet berättigade oss till studentbostad i Ulrikedal, men 1973 flyttade vi till Klostergården. En sommarvecka drog vi våra tillhörigheter på en kärra till Blidvädersvägen. Området var nybyggt och gårdar och park fortfarande ganska ödsliga. Sara flyttade till Klostergårdsskolan. Martin fick gå kvar i Järnåkra.
Dramapedagogutbildningen var stimulerande. Bland kurskamraterna fanns Ronny Danielsson och andra som senare blev betydelsefulla inom teatern. Tillsammans med Carina Borg, tidigare dansare i Cullbergbaletten, gjorde Karin ett specialarbete på St Lars som ledde till den teater- och kulturverksamhet bland patienterna som hon fortsatte med så länge de fanns kvar i Sankt Lars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar