Medlemskapet i VPK innebar att jag
kallades till lokalgruppen i Klostergården. Vi träffades på söndagar,
under organiserade former. Någon avdelades för att roa och vakta
barnen. Det handlade om rätt många barn mellan 2 och 10; vi var i vår
föräldraålder.
Kajsa Theander, Sven-Bertil Persson, Jan Svensson och Kent Nilsson ingick bland många andra i gruppen. Vi antogs studera marxistisk grundkurs ur ett fyrkantigt häfte. Jag tror vi var registrerade som studiecirkel i ABF. Göte Bergström representerade Klostergårdens byalag.
Mycket kom att handla om själva stadsdelen Klostergården. På den tiden var Klostergårdens fritidsgård en samlingsplats för musikgrupper från hela Lund men det fanns ännu inget bibliotek, bara en bokbuss som kom ett par gånger i veckan. Ibland stod den i hörnet vid Blidvädersvägen samtidigt som glassbilen signalerade sin närvaro. Glass och böcker. En polisstation låg i den lokal där det nu finns ett apotek. Polisbilen stod intill.
Jag blev invald i styrelsen våren 1977. Demokratifrågan och inflytandet från Sovjetunionen dominerade det året och flera följande år. Vi utformade ett Demokratiskt manifest, inspirerat av Antonio Gramsci och de eurokommunistiska idéer, som diskuterats ända sedan Hermanssons Vänsterns väg kom ut i slutet av 1966. Tio år.
I praktiken handlade det främst om att frigöra partiet från dess beroende av Sovjetunionen som hade ökat sedan partiledarskapet hade övergått från CH Hermansson till Lars Werner.
Risken för en partisplittring oroade partiledningen. APK, Arbetarpartiet kommunisterna, bildades 1977 med sovjetiskt stöd, men fick få medlemmar och försvann efter ett par år.
Jörn Svensson besökte oss på ett par styrelsemöten, påläst och vältalig. Styrelsemajoriteten stödde manifestet, men det fanns motståndare och pragmatiker också. Svante Nordin var en av de som opponerade både på styrelsemöten och i Veckobladet.
När VPK samlades till kongress i Folkets hus i Stockholm nyåret 1977 krävde Lundadelegationen att partiet skulle anta det Demokratiska manifestet.
Det politiska klimatet var iskallt. Kongressen gästades av en stor delegation från Sovjetunionens KP och flera andra östeuropeiska partier.
Jörn Svensson vädjade till oss att dra tillbaka manifestet men vi vägrade. Vi hade utformat ett tal som krävde dubbel talartid och delegationen hade valt Kitten Anderberg och mig att framföra det. När vi äntligen fick tillträde till talarstolen hade alla gäster och flertalet delegater gått för att äta. Lundadelegationen isolerades.
I januari publicerades Charta 77 i Prag med krav på mänskliga och demokratiska rättigheter, undertecknat av bland andra Vaclav Havel.
Kajsa Theander, Sven-Bertil Persson, Jan Svensson och Kent Nilsson ingick bland många andra i gruppen. Vi antogs studera marxistisk grundkurs ur ett fyrkantigt häfte. Jag tror vi var registrerade som studiecirkel i ABF. Göte Bergström representerade Klostergårdens byalag.
Mycket kom att handla om själva stadsdelen Klostergården. På den tiden var Klostergårdens fritidsgård en samlingsplats för musikgrupper från hela Lund men det fanns ännu inget bibliotek, bara en bokbuss som kom ett par gånger i veckan. Ibland stod den i hörnet vid Blidvädersvägen samtidigt som glassbilen signalerade sin närvaro. Glass och böcker. En polisstation låg i den lokal där det nu finns ett apotek. Polisbilen stod intill.
Jag blev invald i styrelsen våren 1977. Demokratifrågan och inflytandet från Sovjetunionen dominerade det året och flera följande år. Vi utformade ett Demokratiskt manifest, inspirerat av Antonio Gramsci och de eurokommunistiska idéer, som diskuterats ända sedan Hermanssons Vänsterns väg kom ut i slutet av 1966. Tio år.
I praktiken handlade det främst om att frigöra partiet från dess beroende av Sovjetunionen som hade ökat sedan partiledarskapet hade övergått från CH Hermansson till Lars Werner.
Risken för en partisplittring oroade partiledningen. APK, Arbetarpartiet kommunisterna, bildades 1977 med sovjetiskt stöd, men fick få medlemmar och försvann efter ett par år.
Jörn Svensson besökte oss på ett par styrelsemöten, påläst och vältalig. Styrelsemajoriteten stödde manifestet, men det fanns motståndare och pragmatiker också. Svante Nordin var en av de som opponerade både på styrelsemöten och i Veckobladet.
När VPK samlades till kongress i Folkets hus i Stockholm nyåret 1977 krävde Lundadelegationen att partiet skulle anta det Demokratiska manifestet.
Det politiska klimatet var iskallt. Kongressen gästades av en stor delegation från Sovjetunionens KP och flera andra östeuropeiska partier.
Jörn Svensson vädjade till oss att dra tillbaka manifestet men vi vägrade. Vi hade utformat ett tal som krävde dubbel talartid och delegationen hade valt Kitten Anderberg och mig att framföra det. När vi äntligen fick tillträde till talarstolen hade alla gäster och flertalet delegater gått för att äta. Lundadelegationen isolerades.
I januari publicerades Charta 77 i Prag med krav på mänskliga och demokratiska rättigheter, undertecknat av bland andra Vaclav Havel.
Vi beslöt att genomföra en Demokratidemonstration i
februari. Den fick ganska stor uppslutning trots att vädret var uselt.
Karin och jag var på sportlov i Älghult med Martin och Sara och den
snart treåriga Johanna.
Vid kongressen i Södertälje tre år senare lyste Sovjetunionens KP
med sin frånvaro och Demokratiska manifestet antogs, om än i utslätad
form.
Varje morgon tog jag den fulla kvart-över-sju-bussen till Malmö. Samma människor fyllde den månad efter månad, år efter år. Där fanns vänner som Marie Hegnelius och andra som jag blev bekant med utan att någonsin höra deras namn. En dyster läkare satt alltid på samma plats och läste tidningen Arbetet. När han reste sig för att stiga av, slängde han tidningen på hatthyllan med samma avfärdande gest varje gång. En dag fanns han inte mer på bussen. Jag fick höra att han hade dött i cancer.
Jag brukade gå från Södervärn till Heleneholm, grubblande på förmiddagens lektioner. På återresan till Lund hände det ofta att jag somnade. Någon gång missade jag hållplatsen och hamnade yrvaken vid Botulfsplatsen.
På 1970- och 80-talet var Heleneholm ett kulturcentrum i den tätbefolkade arbetarstadsdelen Almhög, som gränsade till Augustenborg och Södra Sofielund. Där låg Musikhögskolan, Lärarhögskolan, Munkhätteskolan, Heleneholmsskolan, stadsdelsbiblioteket och en park med Heleneholms idrottsplats.
Under 1960-talet hade det socialdemokratiskt styrda Malmö vuxit, men när jag började arbeta på Heleneholmsskolan hade nedgången redan inletts. Visserligen strömmade arbetarna fortfarande varje morgon från de östra bostadsområdena tvärsigenom centrum till Kockumsvarvet i buss eller på cykel, men arbetslösheten ökade och kommunens ekonomi blev allt sämre. Varvet fick i slutet av 1970-talet statliga subventioner, men när understödet upphörde tvingades det till nedläggning.
Sedan började Heleneholms gradvisa förslumning. Stadsdelsbiblioteket lades ner redan för 25 år sedan, Heleneholmsskolans högstadium upphörde, Lärarhögskolan flyttade till Västra hamnen, Heleneholmsgymnasiet blev nedlagt och dess musik- och teater-program flyttades till Malmö Latin. Kvar finns Musikhögskolan.
Idag utpekas Munkhätteskolan som en av landets värsta. Almhögstorget har blivit ett fäste för SD. Kriminella gäng har tagit över kvarteren kring Seved. En del av mina elever från grundskolan bor säkert kvar. Nu är de i 60-årsåldern. Jag som bor i Lund ser tragedin på avstånd. Men då, i slutet av 1970-talet – och kanske 15 år till - var Heleneholm fortfarande fullt av livstro!
Varje morgon tog jag den fulla kvart-över-sju-bussen till Malmö. Samma människor fyllde den månad efter månad, år efter år. Där fanns vänner som Marie Hegnelius och andra som jag blev bekant med utan att någonsin höra deras namn. En dyster läkare satt alltid på samma plats och läste tidningen Arbetet. När han reste sig för att stiga av, slängde han tidningen på hatthyllan med samma avfärdande gest varje gång. En dag fanns han inte mer på bussen. Jag fick höra att han hade dött i cancer.
Jag brukade gå från Södervärn till Heleneholm, grubblande på förmiddagens lektioner. På återresan till Lund hände det ofta att jag somnade. Någon gång missade jag hållplatsen och hamnade yrvaken vid Botulfsplatsen.
På 1970- och 80-talet var Heleneholm ett kulturcentrum i den tätbefolkade arbetarstadsdelen Almhög, som gränsade till Augustenborg och Södra Sofielund. Där låg Musikhögskolan, Lärarhögskolan, Munkhätteskolan, Heleneholmsskolan, stadsdelsbiblioteket och en park med Heleneholms idrottsplats.
Under 1960-talet hade det socialdemokratiskt styrda Malmö vuxit, men när jag började arbeta på Heleneholmsskolan hade nedgången redan inletts. Visserligen strömmade arbetarna fortfarande varje morgon från de östra bostadsområdena tvärsigenom centrum till Kockumsvarvet i buss eller på cykel, men arbetslösheten ökade och kommunens ekonomi blev allt sämre. Varvet fick i slutet av 1970-talet statliga subventioner, men när understödet upphörde tvingades det till nedläggning.
Sedan började Heleneholms gradvisa förslumning. Stadsdelsbiblioteket lades ner redan för 25 år sedan, Heleneholmsskolans högstadium upphörde, Lärarhögskolan flyttade till Västra hamnen, Heleneholmsgymnasiet blev nedlagt och dess musik- och teater-program flyttades till Malmö Latin. Kvar finns Musikhögskolan.
Idag utpekas Munkhätteskolan som en av landets värsta. Almhögstorget har blivit ett fäste för SD. Kriminella gäng har tagit över kvarteren kring Seved. En del av mina elever från grundskolan bor säkert kvar. Nu är de i 60-årsåldern. Jag som bor i Lund ser tragedin på avstånd. Men då, i slutet av 1970-talet – och kanske 15 år till - var Heleneholm fortfarande fullt av livstro!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar