Jag minns chocken i klassrummet
morgonen efter mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin på ett
fredsmöte i Jerusalem 1995. Under flera år hade vi följt utvecklingen.
Olof Palme hade blivit utbuad i Storkyrkan när han bjöd in Yassir
Arafat till Sverige. I slutet av 1988 formulerades tvåstatslösningen
efter den första intifadan. PLO erkände staten Israel. President
Clinton engagerade sig. Rabin och Arafat skakade hand och fick Nobels
fredspris. Israel lämnade Gaza. Men fredsansträngningarna mördades av en
israelisk extremist. Sedan gick utvecklingen mot fördjupade
motsättningar och kulminerade i de två massakerliknande israeliska
angreppen på palestinierna i Gaza.
Internationella utskottet ägnade frågan en rad möten och demonstrationer. Palestinagruppen i Lund var stark. Vi samarbetade också med flera djupt engagerade israeler som Benyamine, israelisk pionjär som i protest lämnat Israel efter 6-dagarskriget.
I Mellanöstern byggdes de motsättningar upp som ledde till dådet mot World Trade Center 2001.
Efter åtta års USA-stött krig mot Iran ockuperade Iraks Saddam Hussein oljestaten Kuwait 1990. En bred internationell koalition under USA:s ledning drev ut den irakiska armén men lät Hussein behålla makten i Irak. Han slog brutalt ned ett kurdiskt uppror bland annat genom ett massmord i Halabja med USA-producerad gas. De internationella sanktioner som riktades mot Irak drabbade civilbefolkningen. Jag minns att jag tillsammans med Jan Hjärpe medverkade i ett par offentliga möten, ett i Eslöv för kurderna och ett i Lund som krävde upphävande av sanktionerna mot Irak.
Vi följde med besvikelse utvecklingen i Ryssland. Vår förhoppning hade varit att Gorbatjovs reformer skulle leda till den socialistiska demokrati som vi så länge eftersträvat. I stället avsattes Gorbatjov i en militärkupp. Jeltsin slog ner kuppen och upplöste Sovjetunionen varpå ekonomiskt kaos följde. Väldiga förmögenheter skapades samtidigt som folket svalt och medellivslängden sänktes. Putin väntade i kulisserna.
Krigen i det forna Jugoslavien blev en fruktansvärd påminnelse om vad nationalism kan innebära. Srebrenica jämfördes med nazismens brott mot mänskligheten. En stor flyktingvåg vällde in över Sveriges gränser. Den integrerades framgångsrikt men nationalismen spred sig och tog sig våldsamma uttryck till och med på Stora Södergatan i Lund i samband med 30 november-firandet. 1990-talets kravaller var fröet till dagens starka nationella främlingsfientliga rasistiska rörelser, framför allt Sverigedemokraterna, nu Sveriges näst största parti.
Internationella utskottet ägnade frågan en rad möten och demonstrationer. Palestinagruppen i Lund var stark. Vi samarbetade också med flera djupt engagerade israeler som Benyamine, israelisk pionjär som i protest lämnat Israel efter 6-dagarskriget.
I Mellanöstern byggdes de motsättningar upp som ledde till dådet mot World Trade Center 2001.
Efter åtta års USA-stött krig mot Iran ockuperade Iraks Saddam Hussein oljestaten Kuwait 1990. En bred internationell koalition under USA:s ledning drev ut den irakiska armén men lät Hussein behålla makten i Irak. Han slog brutalt ned ett kurdiskt uppror bland annat genom ett massmord i Halabja med USA-producerad gas. De internationella sanktioner som riktades mot Irak drabbade civilbefolkningen. Jag minns att jag tillsammans med Jan Hjärpe medverkade i ett par offentliga möten, ett i Eslöv för kurderna och ett i Lund som krävde upphävande av sanktionerna mot Irak.
Vi följde med besvikelse utvecklingen i Ryssland. Vår förhoppning hade varit att Gorbatjovs reformer skulle leda till den socialistiska demokrati som vi så länge eftersträvat. I stället avsattes Gorbatjov i en militärkupp. Jeltsin slog ner kuppen och upplöste Sovjetunionen varpå ekonomiskt kaos följde. Väldiga förmögenheter skapades samtidigt som folket svalt och medellivslängden sänktes. Putin väntade i kulisserna.
Krigen i det forna Jugoslavien blev en fruktansvärd påminnelse om vad nationalism kan innebära. Srebrenica jämfördes med nazismens brott mot mänskligheten. En stor flyktingvåg vällde in över Sveriges gränser. Den integrerades framgångsrikt men nationalismen spred sig och tog sig våldsamma uttryck till och med på Stora Södergatan i Lund i samband med 30 november-firandet. 1990-talets kravaller var fröet till dagens starka nationella främlingsfientliga rasistiska rörelser, framför allt Sverigedemokraterna, nu Sveriges näst största parti.
En mörk novembermorgon 1990 lyssnade
jag med min klass på en nyhetssändning i radio. Vi var av någon
anledning i ett fysik-klassrum. Sverige hade övergivit den fasta
kronkursen. Räntan hade höjts till 500 procent. Vi insåg att massor med
företag skulle slås ut, att arbetslösheten skulle öka och att somliga
skulle bli mycket rika. Det var den ekonomiska krisen som bland annat
orsakats av Kuwaitkriget. Carl Bildt var statsminister.
Han efterträddes av Ingvar Carlsson som förde en stram ekonomisk
politik och anslöt Sverige till EU. Vänsterpartiet gav honom kritiskt
stöd under ledning av Gudrun Schyman och partiets ekonomiska
talesperson Johan Lönnroth.
1990-talets första år var en harmonisk tid för Vänsterpartiet i Lund. K-et var borta ur partibeteckningen. Medlemmarna var erfarna, kände varandra väl efter många års ihärdigt samarbete, var etablerade i kommunalpolitiken och ledande i partidistriktet, vilket innebar att de kunde utse Rolf Nilsson till distriktets riksdagsrepresentant.
Men medelåldern i lokalföreningen steg. De som varit med sedan början av 1970-talet var nu 25 år äldre. De flesta var väletablerade. En och annan var professor. Självförtroendet var högt. Även inom Röda Kapellet var inslaget av väl meriterade akademiker stort. Den ekonomiska krisen berörde främst medlemmar som var socialarbetare eller arbetsförmedlare. Många engagerade sig i mer perifera frågor som kampen mot Öresundsbron och demokratiseringen av kommunalpolitiken genom lokala nämnder.
Förändringar var på väg. Medlemmarna i Ung vänster blev fler. De berördes i högre grad av arbetslösheten. För dem var konflikterna under 1970- och 80-talen historia. Lokalorganisationen i Malmö växte snabbare än den i Lund. Till att börja med sökte den stöd i Lund. Jag minns att jag ett par gånger kallades till seminarier i Malmö för att diskutera skolpolitik. Det handlade om väldigt praktiska saker först, men jag fick också tillfälle att framföra min oro inför utvecklingen med friskolor och tilltagande segregation. Snart stod de unga Malmö-politikerna på egna ben.
Missnöjet med partiledningens följsamhet i förhållande till den försiktiga socialdemokratiska politiken växte i hela landet. Leninistiska idéer om partiets verksamhet dök upp på nytt. De som kallade sig kommunister blev fler. Lars Ohly efterträdde Gudrun Schyman som partiledare. Han betecknade sig som kommunist samtidigt som han försökte bevara partiets demokratiska landvinningar. Den nya utvecklingen ledde till hetskampanjer i media. Motsättningarna i Lund ökade.
1990-talets första år var en harmonisk tid för Vänsterpartiet i Lund. K-et var borta ur partibeteckningen. Medlemmarna var erfarna, kände varandra väl efter många års ihärdigt samarbete, var etablerade i kommunalpolitiken och ledande i partidistriktet, vilket innebar att de kunde utse Rolf Nilsson till distriktets riksdagsrepresentant.
Men medelåldern i lokalföreningen steg. De som varit med sedan början av 1970-talet var nu 25 år äldre. De flesta var väletablerade. En och annan var professor. Självförtroendet var högt. Även inom Röda Kapellet var inslaget av väl meriterade akademiker stort. Den ekonomiska krisen berörde främst medlemmar som var socialarbetare eller arbetsförmedlare. Många engagerade sig i mer perifera frågor som kampen mot Öresundsbron och demokratiseringen av kommunalpolitiken genom lokala nämnder.
Förändringar var på väg. Medlemmarna i Ung vänster blev fler. De berördes i högre grad av arbetslösheten. För dem var konflikterna under 1970- och 80-talen historia. Lokalorganisationen i Malmö växte snabbare än den i Lund. Till att börja med sökte den stöd i Lund. Jag minns att jag ett par gånger kallades till seminarier i Malmö för att diskutera skolpolitik. Det handlade om väldigt praktiska saker först, men jag fick också tillfälle att framföra min oro inför utvecklingen med friskolor och tilltagande segregation. Snart stod de unga Malmö-politikerna på egna ben.
Missnöjet med partiledningens följsamhet i förhållande till den försiktiga socialdemokratiska politiken växte i hela landet. Leninistiska idéer om partiets verksamhet dök upp på nytt. De som kallade sig kommunister blev fler. Lars Ohly efterträdde Gudrun Schyman som partiledare. Han betecknade sig som kommunist samtidigt som han försökte bevara partiets demokratiska landvinningar. Den nya utvecklingen ledde till hetskampanjer i media. Motsättningarna i Lund ökade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar