Jörn Svensson var ofta i Lund 1976-77
och argumenterade för att det Demokratiska manifest, som han hade
initierat, skulle antas på kongressen 77. Det var roliga debatter i VB
och på styrelsemöten i lokalen vid Bredgatan (i efterhand roar det mig
att Svante Nordin och Jörn satt i samma rum).
Kongressen blev ett totalt fiasko, Sovjetunionens kommunistiska parti var där med en stor delegation, manifestet gömdes undan och trots detta bildades utbrytarpartiet APK strax efteråt.
Gunnar Sandin upprätthöll alltid täta förbindelser med Jörn som i slutet av 1980-talet försökte avsätta Lars Werner som partiledare, men misslyckades. Ett par år senare tog Gudrun Schyman över. 1995 valdes Jörn Svensson till Vänsterpartiets företrädare i EU 1995.
Gunnar Sandin var djupt engagerad i EU-frågan. Handlingskraftig som alltid arrangerade han en resa till Strasbourg i början av juni något år senare. Med tåg naturligtvis. Vi åkte sovvagn till Köln där vi hade någon timmas paus och besåg en bro över floden Rhen och den grå Kölnerdomens väldiga stenmassa i morgondimman. När vi kom till Strasbourg sken solen.
Vi togs emot av Jörn som förde oss runt i sessionssalar, korridorer, hallar, bibliotek och vestibuler i den väldiga byggnaden. Han kände de flesta av oss sedan åratal. Gunnar trivdes. Han satte sig i en läsesal med en hög broschyrer på franska, engelska och tyska framför sig. Genom fönstren högt uppe syntes den blå sommarhimlen.
I närheten av vår bostad en bit utanför Strasbourgs centrum låg en övergiven judisk begravningsplats i en tät träddunge. Ingen i staden hade någon som helst relation till den, tycktes det. Flera av gravstenarna var påkostade men de stod snett och vint och många hade fallit och blivit täckta av mossa. Hela området låg i djup skugga.
Vi besökte också det franska kommunistpartiets lokal och pratade med några unga partimedlemmar.
En varm kväll strax före solnedgången satt jag på en utomhusservering vid en kanal i stadens medeltida centrum tillsammans med Gunnar Sandin och Saima Jönsson Fahoum och åt spagetti. Vi hade en flaska vin på bordet. Ingenting hände. Det var en stund utanför livets vanliga stress och sociala krav, en sorts försjunkande i nuet. En vilostund. Vi var förstås trötta.
Kongressen blev ett totalt fiasko, Sovjetunionens kommunistiska parti var där med en stor delegation, manifestet gömdes undan och trots detta bildades utbrytarpartiet APK strax efteråt.
Gunnar Sandin upprätthöll alltid täta förbindelser med Jörn som i slutet av 1980-talet försökte avsätta Lars Werner som partiledare, men misslyckades. Ett par år senare tog Gudrun Schyman över. 1995 valdes Jörn Svensson till Vänsterpartiets företrädare i EU 1995.
Gunnar Sandin var djupt engagerad i EU-frågan. Handlingskraftig som alltid arrangerade han en resa till Strasbourg i början av juni något år senare. Med tåg naturligtvis. Vi åkte sovvagn till Köln där vi hade någon timmas paus och besåg en bro över floden Rhen och den grå Kölnerdomens väldiga stenmassa i morgondimman. När vi kom till Strasbourg sken solen.
Vi togs emot av Jörn som förde oss runt i sessionssalar, korridorer, hallar, bibliotek och vestibuler i den väldiga byggnaden. Han kände de flesta av oss sedan åratal. Gunnar trivdes. Han satte sig i en läsesal med en hög broschyrer på franska, engelska och tyska framför sig. Genom fönstren högt uppe syntes den blå sommarhimlen.
I närheten av vår bostad en bit utanför Strasbourgs centrum låg en övergiven judisk begravningsplats i en tät träddunge. Ingen i staden hade någon som helst relation till den, tycktes det. Flera av gravstenarna var påkostade men de stod snett och vint och många hade fallit och blivit täckta av mossa. Hela området låg i djup skugga.
Vi besökte också det franska kommunistpartiets lokal och pratade med några unga partimedlemmar.
En varm kväll strax före solnedgången satt jag på en utomhusservering vid en kanal i stadens medeltida centrum tillsammans med Gunnar Sandin och Saima Jönsson Fahoum och åt spagetti. Vi hade en flaska vin på bordet. Ingenting hände. Det var en stund utanför livets vanliga stress och sociala krav, en sorts försjunkande i nuet. En vilostund. Vi var förstås trötta.
Under tågresan hem diskuterade Gunnar och Rune länge och ganska häftigt Europa, EU och överstatlighet. Gunnar var övertygad om nödvändigheten av EU och andra internationella institutioner men ansåg givetvis att de måste utvecklas och förändras. Ur Runes – och partiets – perspektiv var de framför allt uttryck för kapitalets intressen. Flera av oss satt omkring dem och slängde in en och annan kommentar. Det var mörkt utanför tågfönstret.
Jag har ofta tänkt att EU-debatten i grunden är sig lik. Men de senare åren har motsättningarna hårdnat efter den ekonomiska krisen 2008, eurokrisen och flyktingkrisen. Euron och den gemensamma ekonomin är ett misslyckande, flyktingkrisen en katastrof men efter Brexit ser många ändå det europeiska samarbetet som en nödvändighet. Vad skulle EU:s upplösning innebära? Samtidigt har nationalister och högerextremister i alla länder blivit EU:s värsta fiender – och vunnit makt och inflytande på kuppen.
Då vi gjorde vår Strasbourg-resa var EU ett framgångsprojekt. Nu är det söndertrasat men kanske nödvändigt – i någon form.
På morgonen när vi kom fram till huvudbangården i Köpenhamn var vi något försenade. För mig och en ung medresenär, som jag känner väl, men vars namn för ögonblicket fallit mig ur minnet, var det viktigt att hinna till färjan vid Nyhavn, så vi sprang längs hela vägen längs kajen förbi börshuset och Vår Frelsers Kirke till färjeläget. Jag höll någorlunda jämna steg med honom och vi hann båda ombord kort innan färjan lade ut. Det är 20 år sedan.
För mig väntade andra uppgifter omedelbart, så jag lade genast hela resan bakom mig. Mina resekamrater träffade jag inte förrän i slutet av augusti, och det har gjort att hela resan kapslats in i mitt minne som en helt separat händelse.
Jag har glömt nästan allt det viktiga. Vad jag minns är egentligen kvällen i Strasbourg med Gunnar och Saima och en tallrik spagetti och en flaska vin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar