2017-06-01

66 år i skolan 55. 1997-2006: 10. Ingen socialism utan demokrati av Den Gamle

Tre huvudområden har engagerat mig: för det första anti- imperialismen, som gjorde mig till aktivist, för det andra arbetet för en likvärdig skola för alla och för det tredje, sedan jag blivit medlem i VPK, nödvändigheten att demokratisera partiet för att genomföra socialismen.

Vietnamsolidariteten upptog min tid från 1965 till 1985. Fram till segern 1975 handlade det om FNL och kriget mot USA. De följande tio åren gällde det återuppbyggnaden av Vietnam.
   Från 1980 till de första åren av 2000-talet engagerade jag mig för Eritreas befrielsekamp mot den etiopiska ockupationen. Jag var med om att bilda EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, och redaktör för Eritrea-nytt fram till 1995. 1998 bombade etiopiska krigsplan Asmaras flygplats. Det etiopiska angreppet slogs visserligen tillbaka, men kriget militariserade Eritrea och 2001 genomförde Isayas Afeworki en militärkupp. Många av landets demokratiska ledare fängslades och avrättades.  Oppositionen drevs ut ur landet.

Erfarenheterna från läroverket i Växjö hade övertygat mig om nödvändigheten att demokratisera skolan. Det var en övertygelse jag delade med många. Jag fick uppleva genomgripande reformer, först av folkskolan, som utvecklades till en nioårig grundskola för alla, och senare av läroverket och den högre utbildningen. Mellan 1954 och 1968 revolutionerades Lunds universitet. Hela tiden motsatte sig överklassen jämlikheten och längtade tillbaka till det gamla skolsystemet.
   Under 1990-talet upplevde jag hur den demokratiska skola vi skapat började undergrävas genom kommunaliseringen och friskolan. Skolpengen blev det verktyg som åter segregerade skolan. Det var tillfredsställande att få vara en del i försvaret av den demokratiska skolan i Lunds skolstyrelse och senare i utbildningsnämnden mellan 1990 och 2006.
   Allianspartiernas systematiska tillämpning av nyliberala principer raserar skolans kvalitet och har under 2000-tal lett till att skolan förlorat sin själ, som direktören för OECD:s utbildningsdirektorat uttryckte det i DN.

Den viktigaste politiska uppgiften inom VPK och V var för mig demokratifrågan, sammanfattad i formuleringen ”Ingen demokrati utan socialism, ingen socialism utan demokrati”. 
   När jag blivit medlem i partiet 1976 förvånades jag över hur mycket av sovjetberoende, hierarkisk struktur och så kallad demokratisk centralism som fanns kvar. I VPK Lund handlade en stor del av politiken på 1970- och 80-talen om att frigöra partiet från dessa strukturer.
   Först 1990 segrade de demokratiska värderingarna. Ett årtionde med vidgad demokrati och politiska framgångar under Gudrun Schymans och Johan Lönnroths ledning följde.
    Åren omkring millennieskiftet kom en ny generation, präglad av 90-talets ekonomiska kris och reformstopp, in i partiet. Många återföll till den föråldrade föreställningen om att ett centralstyrt elitparti skulle leda arbetarklassen till socialismen. Jag blev chockerad av majoritetens attityder och ställningstaganden under Växjö-kongressen 2000. Det var som att förflyttas 30 år tillbaka i tiden. Särskilt obehagligt var gensvaret på talet av Ung vänsters dåvarande ordförande, en skicklig reklamkonsult från Stockholm. Under de närmaste åren lämnade flera partimedlemmar i Lund partiet. En av dem var Sven-Bertil Persson. Så småningom samlades motståndet i Vägval Vänster. Organisationen, som leddes av Johan Lönnroth, partiets tidigare ekonomiska talesperson, och Karin Svensson Smith, fick ett starkt fäste i Lund. Jag minns sommarsammankomsterna i trädgården på Östervångsvägen 32.
   Jag deltog i Vägval Vänsters rådslag i Årsta den 29 januari 2005. Flera hundra partimedlemmar var där. De flesta av dem kände jag sedan åratal. Jag minns särskilt Stig Henriksson och Lennart Värmby från Växjö. Många förväntade sig att rådslaget skulle rekommendera att ett nytt demokratiskt vänsterparti skulle bildas. De flesta hade under decennier arbetat politiskt inom V. Beslutet blev att avstå. Möjligheten att samlas kring Jonas Sjöstedt som ny partiledare nämndes.
   Motsättningarna i Lund ledde till att medlemsmötena blev välbesökta och flyttades till Vårfruskolans matsal. Styrelsen kallade in medlemmar från Ung Vänster, som var obekanta med sakfrågorna, men stödde styrelsens förslag enligt den demokratiska centralismens princip. Avgörande blev styrelsens beslut att göra sig av med Veckobladet.
   Jag hade varit kritisk till nedläggningen av Ny Dag 1990. Den ersattes av en intern medlemstidning, som var lika ointressant som alla interna blad. I Lund sålde styrelsen VB för en krona för att tysta oppositionen. Tanken var att ingen skulle bry sig om en extern tidning och att den dessutom skulle bli ekonomiskt omöjlig att driva. Men den tekniska utvecklingen hade förändrat förutsättningarna. Göran Persson köpte Veckobladet och utvecklade den till en nättidning som ännu efter tolv år är vid god vigör.
   I Lund aktualiserades tanken att bilda ett nytt parti lokalt och därigenom sända en signal till Vänsterpartiet och hela Sverige. I februari 2006 bildades Demokratisk Vänster och anmälde att partiet tänkte ställa upp i valet.

Inga kommentarer: