Vi går tillbaka till tiden kring
millennieskiftet, då militärkuppen i Eritrea, genomförd i 11 septembers
skugga, gjorde fortsatt solidaritetsarbete omöjligt, eftersom
Eritreagrupperna var förbundna med de demokratiska rörelser som
krossades av Isaias Afeworki. Men jag fick tid för annat.
Jag var starkt kritisk mot att landstinget hade sålt Sankt Lars-området, inte till Lunds kommun, utan till fastighetsbolaget Realia. Det var centerpolitiken Lars V Andersson som gjorde mig uppmärksam på skandalen. Han påpekade vilka möjligheter kommunen gått miste om – inte minst ekonomiskt, eftersom man kunde räkna med en säker värdestegring - genom att avstå från köpa marken.
Ungefär vid samma tid började Göte Bergström, initiativtagaren till Klostergårdens byalag, bli sjuk. Jag hade i många år samarbetat med Byalaget i de stora kampanjerna mot den planerade vägen till Värpinge och mot luftföroreningarna från Åkerlund och Rausing, men det hade jag gjort via Vpk:s stadsdelsgrupp.
När Göte Bergström blev sämre åtog jag mig ett sekreteraruppdrag i byalaget. Organisationen var spontan och oreglerad, kom till liv i samband med uppdykande missförhållanden och var annars tidvis osynlig. Som sekreterare kunde jag dokumentera verksamheten och bidra till att strukturera byalaget.
I Sankt Lars planerade Realia att ersätta byggnaderna i Västra Borggården med nya kontorsbyggnader och att uppföra bostäder på Barn- och Ungdomspsykologiska klinikens stora tomt. De ville också etablera ett kurhotell på Östra Borggården, den del av Sankt Lars som var det ursprungliga Lunds Hospital, byggt 1879.
Vi protesterade och ställde frågor till de politiska partierna. De ursprungliga planerna kom att modifieras, men man kan idag konstatera att mycket förverkligades. Vi engagerade oss också för strandskyddet längs Höje ås stränder.
Valborgsmässofirandet var en gammal tradition på Sankt Lars. En av vårdarna byggde upp ett konformat litet bål av vitt trä som hölls samman av ståltråd. Patienterna samlades på festplatsen vid ån, drack kaffe och åt kakor i den stora paviljongen, lyssnade på sångerna som framfördes av Lunds Allmänna sångförening och återvände sedan till sina avdelningar.
Jag var starkt kritisk mot att landstinget hade sålt Sankt Lars-området, inte till Lunds kommun, utan till fastighetsbolaget Realia. Det var centerpolitiken Lars V Andersson som gjorde mig uppmärksam på skandalen. Han påpekade vilka möjligheter kommunen gått miste om – inte minst ekonomiskt, eftersom man kunde räkna med en säker värdestegring - genom att avstå från köpa marken.
Ungefär vid samma tid började Göte Bergström, initiativtagaren till Klostergårdens byalag, bli sjuk. Jag hade i många år samarbetat med Byalaget i de stora kampanjerna mot den planerade vägen till Värpinge och mot luftföroreningarna från Åkerlund och Rausing, men det hade jag gjort via Vpk:s stadsdelsgrupp.
När Göte Bergström blev sämre åtog jag mig ett sekreteraruppdrag i byalaget. Organisationen var spontan och oreglerad, kom till liv i samband med uppdykande missförhållanden och var annars tidvis osynlig. Som sekreterare kunde jag dokumentera verksamheten och bidra till att strukturera byalaget.
I Sankt Lars planerade Realia att ersätta byggnaderna i Västra Borggården med nya kontorsbyggnader och att uppföra bostäder på Barn- och Ungdomspsykologiska klinikens stora tomt. De ville också etablera ett kurhotell på Östra Borggården, den del av Sankt Lars som var det ursprungliga Lunds Hospital, byggt 1879.
Vi protesterade och ställde frågor till de politiska partierna. De ursprungliga planerna kom att modifieras, men man kan idag konstatera att mycket förverkligades. Vi engagerade oss också för strandskyddet längs Höje ås stränder.
Valborgsmässofirandet var en gammal tradition på Sankt Lars. En av vårdarna byggde upp ett konformat litet bål av vitt trä som hölls samman av ståltråd. Patienterna samlades på festplatsen vid ån, drack kaffe och åt kakor i den stora paviljongen, lyssnade på sångerna som framfördes av Lunds Allmänna sångförening och återvände sedan till sina avdelningar.
Under några år efter nedläggningen av verksamheten på Sankt Lars
fortsatte ABF, som haft ett omfattande program där, det traditionella
valborgsfirandet, men 1998 upphörde det.
Vi beslöt att överta det. Göte Bergström gick tillsammans med mig ned till Realias kontor i Asylen och anhöll om tillstånd att arrangera ett valborgsfirande. Vi erhöll tillståndet på vissa villkor men blev inte insläppta i paviljongen.
2001 fick vi avslag på vår anhållan. Trots avslaget samlade vi ihop virke till ett bål. Följande dag hade Realia fört bort bålet. Vi mobiliserade några medlemmar och samlade ihop ett nytt. När vi samlades för firandet upptäckte vi att Realia lindat in bålet med band och fäst ett meddelande att de skulle kalla på polis om vi tände det.
Jag var och hämtade Göte Bergström i bil på lasarettet. Röda Kapellet spelade. Lunds Allmänna Sångförening sjöng. Bålet tändes. Någon polis syntes aldrig till.
Några dagar senare avled Göte Bergström. Jag var närvarande vid gravsättningen i Lenhovda, ett par mil från Älghult som jag härstammar från. Många var samlade, nästan lika många som vid minnesstunden i Helgeandskyrkan i Klostergården.
Tillstånd att fira Valborg sökte vi i fortsättningen hos kommunen och senare hos polisen. Vi tillfrågade aldrig Realia mer. Konflikten hade förstås samband med våra protester mot Realias utvecklingsplaner.
Festpaviljongen förblev låst, förföll allt mer, drabbades av en mindre eldsvåda och revs. Festplatsen förbuskades och försumpades. Flaggstängerna försvann. Vi flyttade valborgsfirandet till parken intill vårdcentralen, i närheten av den plats där Valborg ursprungligen firats enligt Gustaf Arfwidsson, som för en tid sedan avled. Valborgsmässoprogrammet fortsatte i samma form som tidigare med sång och musik av Röda Kapellet.
2001 planerade ICA en stormarknad vid Malmövägen intill Sankt Lars. Byalaget protesterade eftersom etableringen riskerade att slå ut Klostergårdens centrum. Planerna fullföljdes aldrig.
Jag engagerade mig i fortsättningen mer i den kommunala stadsplane- och miljöpolitiken.
Vi beslöt att överta det. Göte Bergström gick tillsammans med mig ned till Realias kontor i Asylen och anhöll om tillstånd att arrangera ett valborgsfirande. Vi erhöll tillståndet på vissa villkor men blev inte insläppta i paviljongen.
2001 fick vi avslag på vår anhållan. Trots avslaget samlade vi ihop virke till ett bål. Följande dag hade Realia fört bort bålet. Vi mobiliserade några medlemmar och samlade ihop ett nytt. När vi samlades för firandet upptäckte vi att Realia lindat in bålet med band och fäst ett meddelande att de skulle kalla på polis om vi tände det.
Jag var och hämtade Göte Bergström i bil på lasarettet. Röda Kapellet spelade. Lunds Allmänna Sångförening sjöng. Bålet tändes. Någon polis syntes aldrig till.
Några dagar senare avled Göte Bergström. Jag var närvarande vid gravsättningen i Lenhovda, ett par mil från Älghult som jag härstammar från. Många var samlade, nästan lika många som vid minnesstunden i Helgeandskyrkan i Klostergården.
Tillstånd att fira Valborg sökte vi i fortsättningen hos kommunen och senare hos polisen. Vi tillfrågade aldrig Realia mer. Konflikten hade förstås samband med våra protester mot Realias utvecklingsplaner.
Festpaviljongen förblev låst, förföll allt mer, drabbades av en mindre eldsvåda och revs. Festplatsen förbuskades och försumpades. Flaggstängerna försvann. Vi flyttade valborgsfirandet till parken intill vårdcentralen, i närheten av den plats där Valborg ursprungligen firats enligt Gustaf Arfwidsson, som för en tid sedan avled. Valborgsmässoprogrammet fortsatte i samma form som tidigare med sång och musik av Röda Kapellet.
2001 planerade ICA en stormarknad vid Malmövägen intill Sankt Lars. Byalaget protesterade eftersom etableringen riskerade att slå ut Klostergårdens centrum. Planerna fullföljdes aldrig.
Jag engagerade mig i fortsättningen mer i den kommunala stadsplane- och miljöpolitiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar