Det är mängder av snö som ett hav i blåhimmel
och sol. Träd i vita kostymer och märkliga former. Inga andra bilder
eller ljud än ljudet av skidans klapp mot snön när man sätter lite
fart. Plats för eftertanke och fantasi.
I min ABF-studiecirkel i Malmö innerstad ska vi nästa gång prata om Socialdemokraternas valkampanj. Fattas det något?
Vi har läst Therborn och Suhonens klassanalys i senaste rapporten från Katalys. S har fjärmat sig från arbetarklassen, menar de, så åter till klassidentitet. Det verkar vara en återvändsgränd. 31 procent av väljarna räknar sig som arbetarklass, 50 % av dessa är stolta över sin klass, inklusive bland dem som röstar på SD. Om det är dessa man vill mobilisera blir det ca 20 % av väljarna – inte mycket att bygga en politik på.
Arbetarrörelsens majoritetsskap och politiska hegemoni har passerat i och med förverkligandet av den gemensamma välfärdspolitiken fram till omkring 1980. Nu står vi inför en förändrad global ekonomi med stor arbetarklass i Asien. Det är bara hemmapolitiken som är nationell nu.
Målen för arbetarrörelsen har alltså delvis förverkligats. Vi har fått en demokratisk välfärdsstat lika för alla medborgarna. Arbetarna har blivit myndiga subjekt, vare sig de identifierar sig som arbetare eller medelklass. Frågan är därför: hur försvara vi denna frihet för de många och vår gemensamma välfärd mot attacker från borgerskapet? Hur fördjupar vi välfärden?
Det som saknas i S valkamp är inte rötterna i arbetarklassen utan just visioner om hur vi ska fördjupa demokratin och rättvisan. Utgångspunkten måste vara det socialt demokratiska medborgarskapet och välfärdssamhället under den nutida kapitalismen i ett av de rikaste länderna på jorden.
Det behövs visioner nu!
Här är några som jag tycker är grundläggande.
Boendet: Varför måste de sämst ställda bo i hyresrätt utsatta för marknadens utbud och efterfrågan och dagens vidlyftiga standard? Källan till ekonomisk säkerhet och välmående för de flesta i vårt samhälle är ju den egna bostaden. Vart tog egnahemsrörelsen och HSB vägen? En statlig fond för kollektivt säkrad pant måste skapas för de som saknar besparingar eller rika föräldrar.
I min ABF-studiecirkel i Malmö innerstad ska vi nästa gång prata om Socialdemokraternas valkampanj. Fattas det något?
Vi har läst Therborn och Suhonens klassanalys i senaste rapporten från Katalys. S har fjärmat sig från arbetarklassen, menar de, så åter till klassidentitet. Det verkar vara en återvändsgränd. 31 procent av väljarna räknar sig som arbetarklass, 50 % av dessa är stolta över sin klass, inklusive bland dem som röstar på SD. Om det är dessa man vill mobilisera blir det ca 20 % av väljarna – inte mycket att bygga en politik på.
Arbetarrörelsens majoritetsskap och politiska hegemoni har passerat i och med förverkligandet av den gemensamma välfärdspolitiken fram till omkring 1980. Nu står vi inför en förändrad global ekonomi med stor arbetarklass i Asien. Det är bara hemmapolitiken som är nationell nu.
Målen för arbetarrörelsen har alltså delvis förverkligats. Vi har fått en demokratisk välfärdsstat lika för alla medborgarna. Arbetarna har blivit myndiga subjekt, vare sig de identifierar sig som arbetare eller medelklass. Frågan är därför: hur försvara vi denna frihet för de många och vår gemensamma välfärd mot attacker från borgerskapet? Hur fördjupar vi välfärden?
Det som saknas i S valkamp är inte rötterna i arbetarklassen utan just visioner om hur vi ska fördjupa demokratin och rättvisan. Utgångspunkten måste vara det socialt demokratiska medborgarskapet och välfärdssamhället under den nutida kapitalismen i ett av de rikaste länderna på jorden.
Det behövs visioner nu!
Här är några som jag tycker är grundläggande.
Boendet: Varför måste de sämst ställda bo i hyresrätt utsatta för marknadens utbud och efterfrågan och dagens vidlyftiga standard? Källan till ekonomisk säkerhet och välmående för de flesta i vårt samhälle är ju den egna bostaden. Vart tog egnahemsrörelsen och HSB vägen? En statlig fond för kollektivt säkrad pant måste skapas för de som saknar besparingar eller rika föräldrar.
Sjukvården: Köerna växer i sjukvården, personalbristen är skriande och finansieringen skakig. Det blir inte bättre framöver med allt friskare äldre och allt fler vårdbehövande när de blir ännu äldre. Det är en ofrånkomlig stigande spiral. Hur kan vi klara av detta? Etik kring sjukvården är viktig med behov före kostnad som viktigaste regeln. Samspelet mellan vården och anhöriga är viktig och måste underlättas på alla vis. Men var hjälper detta mot spiralen?
Det som behövs är en bättre organiserad hälsovård. Vårdcentralerna måste vara offentliga och ha områdesansvar, förebyggande vård såväl som botande. Urvalet av patienter med vårdbehov måste ske så att inte de friska ”hypokondrikerna” tränger ut de verkligt sjuka.
Ett bra exempel är den planerade nya prostatacancervården i Skåne. Diagnoserna efter blodprov ska inte göras av läkarna på vårdcentralerna utan av specialister på en särskild enhet och alla operationer och behandling ska göras på en enda enhet för hela landstinget. Detta kommer att sålla bort de med godartad eller vilande cancer – där döden kommer av andra orsaker. Detta kommer att korta köerna och spara pengar på sikt. Detta kommer att se till att den mest professionella vården kommer alla till del, oavsett bostadsort och levnadsstandard.
Om detta kombineras med allmänt erbjuden screening i form av blodprov för män 50 -70 år, kommer vi att radikalt kunna minska antalet som dör av cancer därför att de inte fått behandling i tid – omkring 2500 per år i hela landet.
Fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar