Socialdemokraterna har mängder av förslag på förbättringar i samhället men kan de försvara sig mot kritiken av missbruk av välfärdstjänsterna? av Staffan Lindberg

Bevittnar vi en långsam urholkning av de allmänna välfärdstjänsterna genom den kritik som riktas mot enstaka missbruk av förmånerna? Kommer dessa att ersättas av enskilda försäkringar, som är mer eller mindre oåtkomliga för den tredjedel av befolkningen som har det sämst ställt?
   Vad gör socialdemokraterna för att tillbakavisa kritiken och skapa ett nytt och starkare tolkningsföreträde för acceptans av den generella välfärden.

Den svenska välfärdsstaten växte successivt fram efter andra världskriget under en tid då socialdemokratin hade en betryggande andel av väljarna bakom sig. Många menar att välfärdstjänsterna nådde sin största omfattning under 1970-80 talen och att de nu är under attack och successiv avveckling.
   Det intressanta är dock att många av välfärdstjänsterna i sin nuvarande omfattning vuxit fram de senaste trettio åren. Det gäller utformningen av bostadsstöd, hemtjänst, färdtjänst och inte minst lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).
   När LSS kom 1993 innebar den en genomgripande förändring för de funktionshindrade och deras anhöriga, en humanistisk revolution. Tidigare hade de handikappade varit hänvisade till hemmet eller institutionsvård och på sikt alltid till ”förvaring” på ett hem när föräldrarna inte orkade längre.
   LSS frigjorde en mänsklig potential till skaparkraft och psykiskt välmående som väckt stor uppmärksamhet i hela världen. Man kunde bo kvar hemma och med presonlig assistans och materiella hjälpmedel delta i anpassat yrkesliv och ett fungerande hemliv. Det finns många som på så sätt kommit att bidra till samhällets intellektuella och emotionella utveckling. Funktionshindrade har oftast social och emotionella gåvor som bryter upp stela barriärer och ensamhet runt omkring dem.

Nu bevittnar vi en avhumaniserad attack mot LSS och andra viktiga välfärdstjänster. Det fuskas och missbrukas hörs det bland många röster. Kritiken i media och press är inte nådig mot de brister som onekligen finns i praktiken. Inskränkningarna i rätten till tjänster trumpetas ut dagligen. Inte sällan lyser dock kostnadsbesparing igenom som det viktigaste motivet.
   Vad är då svaret från de ansvariga politikernas sida och från alla dem som vill värna om de svagaste i samhällen?
   Ett svar är naturligtvis att det sociala och medicinska arbetet måste bli bättre på att utforma stödet på rätt sätt så att det inte missbrukas. Ordentliga undersökningar måste genomföras och korrekta intyg skrivas. Troligen är lokal kännedom genom vårdcentraler det viktigaste steget i denna förbättring.
   Samtidigt står det nu klart att kommuner oavsett politisk färg blivit alltmer restriktiva med dessa välfärdstjänster. Alternativet är på sikt förfärande. De funktionshindrade och äldre som kunnat leva i en trosviss förhoppning om stöd och assistans, om ett samhälle där man kan våga tro att någon bryr sig, skulle plötsligt se sin värld rasa samman.

Försvaret för välfärdstjänsterna måste läggas upp som ett kraftfullt försvar för de grundläggande värderingarna i välfärdstjänsterna. De fall av missbruk som förekommer måste isoleras och ställas mot den oerhörda framgången med denna solidariska medborgarinsats. Skattepengarna måste vägas mot vad vi faktiskt får dem.
   Låt inte de ytliga sprickorna i putsen användas som murbräcka i en emotionell och ideologisk kampanj för att riva ner den solida stommen.