2018-05-02

Veckobladet recenserar: … går ränderna aldrig ur?
av Staffan


Vår nya fröken heter en högst välgjord film som i dagarna gått på Kino. 1983 i Tjeckoslovakien. Klassens nya fröken är ingen genomsnittlärare. Änka efter officer och ordförande i kommunistpartiet på skolan.
   Intensiv och fantasirik, ”vår” nya fröken, men hon är ack så ”hjälplös”. Eleverna och deras föräldrar dras in i en hjälpverksamhet med städning, reparationer och inköp i långa köer. Belöningar eller bestraffningar genom betyg delas ut.
   Det sitter långt inne, men till sist blir det en anmälan från en stackars man som misslyckats med att skicka kakor till frökens syster i Moskva. Hans dotter har varit så pressad så att hon har gjort ett självmordsförsök.
   Rektorn håller föräldramöte. De flesta känner sig tvingade under en auktoritär och pluralistisk ignorans att hålla på läraren. ’Denna varma och goa fröken! Dessa elaka människor som inte förstår det.’
   Det står och väger, men till sist blir det tillräckligt många som skriver under anmälningen så att den får verkan. Men de gör det inte i allas åsyn. En efter en kommer de in till rektor efter mötet och skriver under.
   Fröken får inte längre jobba på skolan. Men systemet går sin rundgång. Till slut är fröken tillbaka i en ny klass. Makten har talat.
   Zebran? Systemfel bara hos socialismen kan man tänka. Klart att det inte är – det handlar om alla odemokratiska institutioner och organisationer både i väst och öst. Det är sociala mekanismer som uppträder överallt i auktoritära byråkratier med en hierarkisk organisation och säkrare ställning ju högre upp i systemet man har sin roll och position.
   Jag hade länge en kollega som bar sig lika dant åt som fröken i filmen. Inte blev hen av med sin position inte.

Inga kommentarer: