Gaza blöder ensamt av Gunnar Olofsson

I samband med Israels 70-årsjubileum intervjuas den israeliska krigsmaktens stabschef generallöjtnant Gadi Eizenkot om den aktuella situationen. ”Israels strategiska balans är den bästa någonsin...” förklarar generallöjtnanten. ”Vi har en stark, mäktig, armé med en stor fördel över våra fiender”.

Det är inte tomma ord. Israels armé, rankad som en av de starkaste i världen, har dessa dagar skjutit ihjäl över 60 obeväpnade demonstranter, och skadat och i många fall invalidiserat mer än 13.000 personer vid gränsen mot Gaza. Man bombar utan konsekvenser Syrien till stöd för IS-liknande grupper. Man försöker få kärnenergiavtalet mellan USA, Europa och Iran att i stället övergå i krig. På Västbanken planeras för ytterligare 3.900 illegala bostäder bara för israeliska judar. Mer markstöld och förstörelse av ytterligare palestinsk egendom. Det israeliska parlamentet, Knesset, har avvisat en motion med syftet att göra Israel till ”en stat för alla dess medborgare”. Segregationen och rasismen cementeras, nya diskriminerande lagar införs. I FN ser USA och dess president - som välvilligt givit bort det palestinska östra Jerusalem till Israel - till att genom veton i säkerhetsrådet stoppa all kritik mot den israeliska politiken. Och nyss vann den israeliska sångerskan Netta Barzilai Eurovisionsschlagerfestivalen – vilket gör att nästa års festival kommer att hållas i det ockuperade och våldtagna Jerusalem.

Eizenkot och militären har all anledning att känna sig nöjda. Det mesta tycks gå deras väg. Det ständigt ökade förtrycket belönas av EU och USA med förmånliga handelsavtal och samarbete inom vetenskap, idrott och kultur. Palestinierna kontrolleras med militära undantagslagar, checkpoints, och fängslanden och tortyr av de – även barn - som protesterat mot ockupationen. Murar, stängsel och avspärrningar hindrar varje dag palestinier att nå sina skolor, olivlundar och arbetsplatser. Människor hindras att få den sjukvård de behöver. I Gaza pågår en avspärrning och utsvältning av två miljoner människor i en miljö som enligt FN inom kort kommer att bli obeboelig. Alla protester slås ned med våld. ”Det finns inga oskyldiga i Gaza” förklarar Israels försvarsminister Avigdor Liberman. Och Knesset-ledamoten Avi Dichter förtydligar: Israel ”har tillräckligt med kulor för var och en” som sätter sig upp mot ockupationsmakten. Omvärlden, inklusive Sveriges regering, tiger om övergreppen.

”Var finns Gazas Gandhi” frågar sig västvärldens liberaler som oroar sig mer för det palestinska våldet – grupper av unga arga män som kastat sten och skjutit med slangbellor över gränsen till Israel – än de israeliska militära krypskyttar som med stor precision prickat palestinska män, kvinnor, barn, journalister, läkare och sjukvårdare - ofta långt in på palestinskt område. Alla offer i denna ”konfrontation” finns på den palestinska sidan. Ingen enda israel har ens varit i närheten att bli skadad eller dödad. Varför ställs då inte frågan om våldet till de som faktiskt använt utbrett och systematiskt dödligt våld mot obeväpnade – istället för att lägga skulden på de drabbade? Var finns Israels Gandhi?
   Sanningen är den att det palestinska motståndet mot ockupationen sedan länge är ett icke-våldsmotstånd. Det har inte hindrat situationen från att ständigt gå från dålig till sämre. Palestiniernas vädjanden till oss i väst om hjälp med sanktioner, avinvesteringar och bojkotter för att få slut på ockupationen har i stort sett klingat ohörda. Vad väntar man på? På Västbanken förvärras situationen från dag till dag och utrymmet för den av 135 länder erkända palestinska staten krymper hela tiden. Gaza blöder ensamt i en värld som slutat se palestinierna som människor, och accepterar att de används som levande mål för den israeliska arméns skjutövningar. Vad skall palestinierna göra? Varför stöder inte väst det folkliga palestinska icke-våldsmotståndet, och försöker få slut på ockupationen och blockaden? Vad är alternativet till icke-våld? Och vem är villig att ta ansvar för den utvecklingen?