Israel förstör palestinska hem av Gunnar Olofsson

Tidigt på morgonen den 22 juli anlände en stor styrka israelisk militär och polis till området Sur Baher utanför det ockuperade östra Jerusalem. Man blockerade tillfarterna till området, stängde av elektriciteten och började handgripligen slänga ut invånare ur deras hem. Några timmar senare hade åtta bostadshus rivits och dess invånare gjorts hemlösa.
 

 

Att israelisk militär river palestinska hem på Västbanken är ingenting nytt. Enligt FN:s kontor för humanitära frågor (OCHA) har hittills i år fler människor drivits bort från hus och hem än under hela förra året. De genomförda rivningarna i Sur Baher ställde genast 22 personer, inklusive barn, på bar backe, fler rivningar är beslutade och totalt berörs kring 350 personer av rivningarna. Runt 100 hus i området existerar under rivningshot.

Från 2009 när OCHA började sin registrering och fram till 2015 förstördes i snitt 6 palestinska byggnader per månad i Jerusalem av Israels armé. Åren 2016 – mars 2019 ökade antalet påtagligt till 14 per månad för att i april i år nå 63 – det högsta antalet rivna byggnader hittills på en enda månad. Ungefär en tredjedel av rivningarna (36 av 111) har utförts av ägarna själva – då de annars riskerat att få betala dyrt för rivningen och dessutom bli ålagda dryga böter.

I östra Jerusalem är det i praktiken omöjligt för palestinier att få tillstånd till nybyggnation eller utvidgning av befintliga byggnader. Medan 35 % av området upplåtits för byggande av nya judiska bosättningar – olagliga enligt internationell lag – är 13 % avsatt för palestinskt byggande, som redan i praktiken är fulltecknat. Åtminstone en tredjedel av palestinska hem i Jerusalem saknar idag giltigt israeliskt bygglov – något som ställer runt 100 000 av Jerusalems invånare inför möjligheten att drivas bort.

Någon möjlighet för palestinier att via domstolar hindra rivningar finns knappast. Hela rättssystemet ända upp i Israels högsta domstol agerar i praktiken, som i fallet Sur Baher, som verktyg för ockupationen. Den långsiktiga strategin är helt tydligt att annektera så stora delar av Västbanken som möjligt, fördriva så många palestinier som möjligt och skapa en så långt möjligt etniskt rensad stat i hela Palestina.

Normalt brukar Israel hävda att rivna byggnader uppförts utan bygglov – någonting som alltså i praktiken är omöjligt för palestinier att få i de delar av Västbanken (”area B och C”) som helt eller delvis kontrolleras av israelisk militär. Det ovanliga i detta fall är att rivningarna sker i ett område (”area A”) som enligt avtal helt skall kontrolleras av den palestinska myndigheten (PA) – som också givit tillstånd till att uppföra byggnaderna. Motivet till rivningarna har därför denna gång angivits vara ”säkerhetsskäl” – att husen legat för nära den ”säkerhetsbarriär” som Israel olagligt uppfört på palestinsk mark, och därför skulle kunna bli tillhåll för terrorister som skulle kunna hota Israel.

Ovanligt denna gång är också att officiella FN-representanter i förväg protesterat mot planerna och att ett 20-tal diplomater från olika, framför allt europeiska, länder på inbjudan av PA besökt området och uppmanats försöka påverka Israel att ändra sitt beslut. Något som alltså inte lyckades.

Israels rivningar av palestinska hem på ockuperad mark utgör tydliga brott mot bland annat Fjärde Genèvekonventionen och Romstadgan för den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC), och är ett svårt trots mot en rad FN-resolutioner, inte minst Säkerhetsrådets resolution 2334 (2016). Trots detta uteblir denna gång, liksom så ofta förr, några reaktioner från det internationella samfundet och våra regeringar i Väst. FN har utfärdat ett lamt beklagande och enligt Jeff Halper i israeliska ”Kommittén mot husförstörelser” (ICAHD) är EU:s reaktion – att politiken ”underminerar livskraften för tvåstatslösningen och utsikterna till en varaktig fred” – närmast patetisk.

Sedan starten av ockupationen 1967 har Israel förstört närmare 60 000 palestinska hem.