Karin i Kvartebo mjölkade inte lika
bra som sin tvillingsyster Kerstin. Vid sextiden hämtade de korna i
hagen. Klangen från ledarkons skälla gjorde dem lätta att hitta. De
hade namn som Gullros, Bella och Göta. Göta var besvärlig, hon kunde
sätta klöven i spannen.
Mjölken skulle köras till mejeriföreningen i Hohult och det tog hela dagen, så bönderna turades om. Ibland följde Karin med sin pappa när det var hans tur. De selade Silva och åkte och hämtade spannarna i Kvartebo, Brandstorp, Fjärdingsmåla, Gamla Älghult och Bubbetorp. Sedan körde de genom skogen till mejeriet i Hohult där de lastade av dem. Dit kom många andra mjölkskjutsar. En gång om året hade mejeriföreningen fest. Det var en av årets roligaste dagar.
Kerstin och hennes make Gösta Andersson har brukat
gården i Kvartebo de senaste 30 åren. De är nu i 80-årsåldern och
tänker sälja sina sista nötkreatur i höst efter sommarbetet.
De upplever jordbrukets utveckling de senaste 30 åren som ett stort svek, och de irriteras av påståenden om att deras betande kor skulle bidra till klimatupphettningen genom att fisa när de släpper sina koskitar i gräset mellan björkar, aspar, ekar och granar.
Karin och jag har ett torp i Bolet i Kvartebo. Vi vill att betande kor och kalvar ska hålla hagmarkerna öppna och göda gräset och blommorna med koskit.
Detta apropå Peter Fällmar Anderssons artikel Ett bondeuppror för 2020 (SDS 16/5), som han inleder genom att berätta hur han den 16 maj står på gården i Svinshult som hans farfar en gång ägde och ser en boskapsvagn köra bort den nuvarande ägarens fyra sista kor.
Artikeln kritiserar den också hos svenska mjölkbönder förekommande industriella kohantering, som IPCC i höstas utpekade som ett klimathot och som nyligen avslöjades i två ohyggliga reportage i Uppdrag granskning.
I artikeln presenteras två nya böcker om jordbrukspolitik: Kornas planet – om jordens och mångfaldens beskyddare av Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren; och Levande landskap – en resa till framtidens jordbruk av Mats Ahlberg. Jag ska köpa bägge två till Kerstin och Gösta, men först ska jag läsa dem själv.
Artikeln avslutas med ett uttalande av forskaren Kristina Belfrage ur Levande landskap:
”Marknadsekonomin – som vi ändå lever under – fungerar så att den som bryr sig minst om sin jord, minst om fåglarna, insekterna och pollinatörerna, och bryr sig minst om sina husdjur och anställda, den vinner.”
På samma sätt fungerar marknadsekonomin i skolor, sjukvård och åldringsvård.
Mjölken skulle köras till mejeriföreningen i Hohult och det tog hela dagen, så bönderna turades om. Ibland följde Karin med sin pappa när det var hans tur. De selade Silva och åkte och hämtade spannarna i Kvartebo, Brandstorp, Fjärdingsmåla, Gamla Älghult och Bubbetorp. Sedan körde de genom skogen till mejeriet i Hohult där de lastade av dem. Dit kom många andra mjölkskjutsar. En gång om året hade mejeriföreningen fest. Det var en av årets roligaste dagar.
Kerstin och hennes make Gösta Andersson har brukat
gården i Kvartebo de senaste 30 åren. De är nu i 80-årsåldern och
tänker sälja sina sista nötkreatur i höst efter sommarbetet. De upplever jordbrukets utveckling de senaste 30 åren som ett stort svek, och de irriteras av påståenden om att deras betande kor skulle bidra till klimatupphettningen genom att fisa när de släpper sina koskitar i gräset mellan björkar, aspar, ekar och granar.
Karin och jag har ett torp i Bolet i Kvartebo. Vi vill att betande kor och kalvar ska hålla hagmarkerna öppna och göda gräset och blommorna med koskit.
Detta apropå Peter Fällmar Anderssons artikel Ett bondeuppror för 2020 (SDS 16/5), som han inleder genom att berätta hur han den 16 maj står på gården i Svinshult som hans farfar en gång ägde och ser en boskapsvagn köra bort den nuvarande ägarens fyra sista kor.
Artikeln kritiserar den också hos svenska mjölkbönder förekommande industriella kohantering, som IPCC i höstas utpekade som ett klimathot och som nyligen avslöjades i två ohyggliga reportage i Uppdrag granskning.
I artikeln presenteras två nya böcker om jordbrukspolitik: Kornas planet – om jordens och mångfaldens beskyddare av Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren; och Levande landskap – en resa till framtidens jordbruk av Mats Ahlberg. Jag ska köpa bägge två till Kerstin och Gösta, men först ska jag läsa dem själv.
Artikeln avslutas med ett uttalande av forskaren Kristina Belfrage ur Levande landskap:
”Marknadsekonomin – som vi ändå lever under – fungerar så att den som bryr sig minst om sin jord, minst om fåglarna, insekterna och pollinatörerna, och bryr sig minst om sina husdjur och anställda, den vinner.”
På samma sätt fungerar marknadsekonomin i skolor, sjukvård och åldringsvård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar