Palestinagruppen Stockholm: 72 år sedan Al-Nakba / Katastrofen började

 

Al-Nakba, katastrofen, där hundratusentals palestinier fördrevs uppmärksammas den 15 maj - i år det 72 år sedan och generationer av palestinier i flyktingläger slåss fortfarande för rätten att återvända. 

Historisk återblick
Under den franska invasionen av arabvärlden, 1799, erbjöd Napoleon judarna att få Palestina som sitt hemland. Detta förverkligades inte just då men idén levde vidare.
   I början av 1900-talet aktualiserade britterna denna plan samtidigt som sionisterna sökte stöd hos de västerländska makterna för en massinvandring av judar till Palestina och för att få stöd för rätt till landet. Britterna hade naturligtvis ingen moralisk, politisk eller laglig rätt att lova bort ett land som hörde till araberna men 1917 deklarerade den dåvarande brittiska utrikesministern, Arthur James Balfour, deras stöd för ett “nationellt hem för det judiska folket” i Palestina. Den stora tillströmningen av sionister möttes av palestinskt motstånd men stora landområden blev nu israeliska bosättningar och tiotusentals palestinier förlorade sina hem. Izz Al-Din Al-Qassam, en syrisk ledare bosatt i Haifa, manade till väpnad revolt men 1939 slogs upproret ned och palestinierna fann sig nu slåss mot två fiender; den brittiska kolonialmakten och de sionistiska väpnade styrkorna.
   FNs generalförsamling föreslog att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Vid denna tidpunkt utgjorde dock judarna i Palestina ungefär en tredjedel av befolkningen men förslaget innebar att de skulle få 55 procent av landet. Palestinierna och deras allierade avslog förslaget. Sionister accepterade dock, kanske inte helt överraskande, förslaget - men de accepterade inte de föreslagna gränserna utan kampanjade för att få en ännu större del av det historiska Palestina.

Budskapet var tydligt: Palestinierna måste lämna landet eller dö.
I början av 1948 hade de sionistiska styrkorna ockuperat dussintals palestinska städer och byar och fördrivit tusentals palestinier därifrån - inte sällan genom organiserade massakrer. Samma dag som de brittiska styrkorna drog sig tillbaka, 14 maj, utropade den sionistiska ledaren, David Ben-Gurion, staten Israel. Både USA och dåvarande Sovjetunionen erkände omedelbart Israel. Över en natt hade palestinierna blivit statslösa. Allt medan den etniska rensningen fortsatte utbröt krig mellan den nya staten Israel och de omkringliggande arabländerna.

Folke Bernadotte
FN utsåg den svenska diplomaten Folke Bernadotte till medlare i konflikten. Han såg palestiniernas lidande och uppmärksammade deras svåra situation. Bernadottes försök att få en fredlig lösning och ett slut på den etniska rensningen tog dock stopp när han avrättades av den sionistiska rörelsen i september 1948. Mordet planerades av Sternligans operativa chef i Jerusalem – en man med det något ironiska efternamnet Zetler.

Den stora katastrofen 
Enligt den israeliska historikern Ilan Pappe var strategin att fördriva palestinierna från deras land en långsam och medveten process som tog sin början i mars 1947 under möten mellan sionistiska och militära ledare. Palestinierna attackerades, dödades och fördrevs ut ur Palestina till olika flyktingläger. Många räknade med att bara fly undan striderna för att därefter kunna återvända till sina hem men i mitten av juni 1948 fattade Israels regering ett formellt beslut om att inga flyktingar skulle tillåtas återvända. 
   Den palestinska nakban slutade dock inte 1948. Den pågår fortfarande liksom det palestinska motståndet!

Läs mer på vår hemsida »