Den israeliska behandlingen av palestinier - både på de ockuperade områdena och inom själva Israel - har nu passerat en gräns då den måste kallas för apartheid. Det konstaterar den välkända människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) i en färsk rapport.
Begreppet apartheid betecknade från början separationen
och diskrimineringen av svarta och färgade medborgare av den rasistiska
vita regimen i Sydafrika - men har senare kommit att innefatta även
andra former av organiserat förtryck av en etnisk grupp riktat mot en
annan. Således definierar “Konventionen mot Apartheid” (1973) brottet
apartheid som “inhumana åtgärder utförda med syftet att etablera och
bibehålla dominans av en rasmässig grupp av personer över en annan
rasmässig grupp av personer och systematiskt förtrycka dem”. Den
Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC) har en liknande
definition.
Inhumana åtgärder innefattar bland annat fördrivning,
beslagtagande av land, upprättande av separata reservat och ghetton
samt förnekande av rätten att lämna och återvända till sitt land och
rätten till en nationalitet. Saker som hela tiden drabbar palestinier
under israelisk kontroll.
HRW pekar särskilt på 2018 års “Nationalstatslag” som
förklarar Israel för ett land för exklusivt judisk utveckling, och nya
judiska bosättningar som önskvärda. Inom det egentliga Israels gränser
har 65-75% av den mark som tillhörde palestinier före Israels
tillblivelse 1948 - då över 700.000 palestinier fördrevs - beslagtagits
av den israeliska staten, liksom 40-60% av mark ägd av palestinier som
blivit israeliska medborgare. Endast knappt 3% av marken i Israel
kontrolleras idag av palestinier, och trångboddheten ökar hela tiden.
Det finns blandad palestinsk-israelisk gemenskap, framför allt i städer
som Jaffa, Haifa och Akka. Men i mer än 900 judiska samhällen hindrar
lokala regler vem som helst från att flytta in - till exempel om man
“saknar sionistiska visioner”.
I Negev i södra Israel har palestinska beduiner
tvångsförflyttats till reservatliknande samhällen för att lämna plats
för judiska nybyggare - enligt tidigare premiärministern och
presidenten Shimon Peres “en strid för framtiden för det judiska
folket”. Runt 10.000 av beduinernas bostäder raserades perioden
2013-2019. Och i Jerusalem, tilltänkt huvudstad för både judar och
palestinier, pågår en intensiv judifiering för att uppnå demografisk
övervikt 70/30, eller åtminstone 60/40, för den judiska folkgruppen.
På det ockuperade Västbanken har israeliska myndigheter,
enligt den israeliska fredsrörelsen “Peace Now”, förklarat uppemot en
fjärdedel av den oftast privatägda marken som “statlig mark”
tillgänglig för alla möjliga israeliska projekt inklusive nya
bosättningar. Området styrs med militärlagar som dock bara omfattar
palestinierna – medan närmare 700.000 så kallade bosättare i olagliga
israeliska bosättningar lyder under normala civila israeliska lagar.
Bosättarna har full tillgång till vatten och andra resurser,
som palestinierna dyrt måste betala för, och kan på egna vägar – dit
palestinier inte har tillträde - enkelt och bekvämt ta sig från
bosättningarna in till själva Israel. Medan bosättarna rör sig fritt
fastnar palestinierna hela tiden i över 600 militärposteringar och
andra hinder, och tillåts inte alltid passera. Det framgångsrika
israeliska vaccinationsprogrammet mot Covid-19 omfattar alla bosättare
men inte palestinierna.
På 60% av Västbanken, som helt kontrolleras av Israel,
tillåts i stort sett inget palestinskt byggande. Mindre än 1,5% av alla
ansökningar om bygglov beviljas - ett antal 100 gånger mindre än alla
de beslut om påtvingad rivning av palestinska strukturer som hela tiden
beviljas. I gengäld påbörjades åren 2009-2020 enligt “Peace Now”
byggandet av 23.696 nya enheter för israeliska judar på ockuperad
palestinsk mark.
I Gaza har den israeliska blockaden resulterat i en
humanitär katastrof. Endast så mycket varor som behövs för att
invånarna skall överleva tillåts passera gränsen. Arbetslösheten är
skyhög och 80% av invånarna beroende av nödhjälp. Området är utan
elektricitet 12-20 timmar per dag och 96% av vattnet otjänligt att
dricka. Människor tillåts inte lämna Gaza för till exempel medicinsk
behandling på Västbanken eller utomlands, och knappt en enda Gazabo har
hittills fått tillstånd att flytta till Västbanken. Tre israeliska
militäroffensiver har kostat över 2.000 civila palestinier livet, och
infrastrukturen är slagen i spillror.
När Israel 1967 annekterade Jerusalem infördes 1952 års
“Lag om inträde i Israel”, som förvandlade palestinierna från invånare
till “permanent boende” personer med beviljade tillstånd. Sedan dess
har över 14.700 palestinier blivit av med sina tillstånd - speciellt om
de lämnat Jerusalem en period för studier eller arbete - då de inte
kunnat bevisa sin särskilda “anknytning” till staden.
1950 års “Lag om återvändande” garanterar vilken jude som
helst från vilket land som helst, och utan nödvändigtvis någon
anknytning till Israel, rätt att invandra till och bosätta sig i
Israel, medan de palestinier som fördrevs 1948, och deras
efterkommande, förnekas samma möjlighet - även om de planerat bosätta
sig i det som nu är Palestina, och inte i Israel. Totalt har nästan
250.000 palestinier blivit av med sin rätt att återvända hem för att de
varit borta “för länge”. Ansökningar om familjeåterförening avslås i
princip alltid.
Men är då trots allt det här inte saker som är
tillfälliga, och övergående, och kommer att rättas till i en kommande
fredsuppgörelse? Nej, menar HRW. 1980 års “Drobles Plan” uppmanar till
etablerandet av judiska bosättningar bland palestinierna för att “göra
det svårt för palestinierna att skapa territoriell sammanhållning och
politisk enhet” och “avlägsna varje spår av tvivel på våra planer att
kontrollera Judeen och Samarien (Västbanken) för alltid”. Olika
israeliska ledare har offentligt upprepat samma sak - från Levi Eshkols
(Arbetarpartiet) uttalande 1977 om “bara en låtsasfri region för
palestinier eftersom säkerhet och land vilar i israeliska händer” till
nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahus (högerpartiet Likud)
sammanfattning att “israelisk militär och säkerhetsstyrkor kommer att
fortsätta styra hela territoriet upp till Jordanfloden”.
Tröskeln till apartheid är för Israels del alltså
passerad, och man planerar att fortsätta sitt systematiska förtryck av
palestinierna för evigt. Enligt Human Rights Watch är det dag för
omvärlden att ta till sig denna insikt, och se till att göra någonting
åt situationen. De åtgärder HRW efterlyser är bland annat följande:
• Eftersom Israels eget rättssystem ständigt misslyckas
att komma till rätta med övergreppen måste Internationella
Brottmålsdomstolens utredning av ockupationen fullt ut stödjas - och
misstänkta förövare efterlysas och lagföras i de länder de kan tänkas
komma att befinna sig
• En särskild FN-kommitté bör skapas för att samla fakta
och identifiera skyldiga till övergrepp, och en speciell envoyé utses
för övervakning av brottet apartheid på global nivå
• Världens stater uppmanas göra uttalanden mot Israels
praktiserande av apartheid och förtryck, och se till att stoppa sina
egna företag och andra från att genom handel och samarbeten bidra till
övergreppen
• Individuella sanktioner bör utfärdas, inklusive frysande
av tillgångar tillhöriga de skyldiga, och samarbetet med Israel ses
över och villkoras, inte minst inom militär- och säkerhetsområdet
“Det internationella samfundet har alltför länge förklarat
bort och vänt ett blint öga åt den alltmer uppenbara verkligheten.
Varje dag föds en person i Gaza in i ett utomhusfängelse, på Västbanken
utan medborgerliga rättigheter, i Israel med lägre status enligt lag
och i närliggande länder effektivt dömd till livslång flyktingstatus…”
sammanfattar HRW. “Bara för att de är palestinier och inte judar”.
Frågan är nu vad den svenska regeringen , och EU, tänker
göra åt detta? Att äntligen agera på något verkningsfullt sätt - eller
begrava också denna rapport bland alla tidigare, och fortsätta som
vanligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar