Femton månader i lumpen av Gunnar Stensson

Sedan vi installerats på Kronobergs läns regemente den där juniveckan efter studentexamen var det första vi beordrades göra att marschera till Elvagården och se en amerikansk krigsfilm vars svenska titel var Nationens hjältar. Engelska titeln var Sands of Ivo Jima.
   John Wayne spelade en hård men rättvis sergeant som dog hjältedöden. Filmens höjdpunkt var hissandet av USA-flaggan sedan japanerna besegrats. The United States Marines marscherade över filmduken till tonerna av marinkårsmarschen.

   Jag hade sett filmen något år tidigare. De första tio åren efter andra världskriget visades en rad krigsfilmer om USA:s krig mot Japan. Filmen hade imponerat på mig, men strax efter det jag sett den läste jag Norman Mailers roman De nakna och de döda, som gav en helt annan bild av kriget i Stilla havet. Mailer kritiserade dessutom Sands of Ivo Jima för fascism.
   Samtidigt följde jag rapporteringen om Koreakriget. Visserligen blev general MacArthur avsatt när han ville fälla atombomber över Korea för att segra, men USA:s insats var tvivelaktig och ledde till Koreas delning och ett ändlöst krigstillstånd.
   Så när jag återsåg Nationens hjältar var det med ganska skeptiska ögon.

Under värnpliktens femton månader försvarade vi flygplatserna i Kalmar och Kallinge mot (rysk) ockupation. Några veckors vinterkrig utkämpades i trakten av Sundsvall. Vår beväpning var i första hand en mycket enkel med effektiv kpist, men också ett ganska krångligt och tungt automatgevär. Cykeltolkning var det normala förflyttningssättet. Jag har hängt efter en lastbil från Växjö såväl till Kalmar och Borgholm som Haväng i Skåne. I skogarna runt Växjö transporterade vi mat och/eller kulsprutor på tvåhjulskärror förspända med hästar. Min svarta häst som hette General.
   En av kamraterna på jägarplutonen kom från Slöinge i Halland och kallades Fylle-Nisse sedan han medvetet trotsat regeln att inställa sig på regementet före klockan 22. Straffet blev en natt i arresten. Fylle-Nisse och jag blev kompisar. Vi läste och pratade om böcker och gick på bio när vi hade tillfälle. Efter lumpen brevväxlade vi. Ulf Nilsson som han hette blev journalist i Helsingborg och jag besökte honom några gånger där. När jag skulle gifta mig avrådde han mig med orden ”En gift man är en död man”. Det retade Karin. Vi träffade honom i Stockholm ett par gånger sedan han blivit världsreporter på Expressen.

Han räddade oss när vi var utfattiga, som vi var då och då. Kontakten upphörde i samband med Vietnamkriget. Härom året dog Fyllenisse.

Regementet larmades klockan två en natt i början av maj 1954. Krigsutbrott. Vi beordrades ut till våra krigsposteringar i skogarna runt Växjö. All utrustning måste med. Väl ute förberedde vi oss för krig genom att gräva skyttegropar, skicka ut spanare i närområdet och söka samband med andra grupper. Telefon och radio saknades. Mitt på dagen var allt klart. Vi hade inte fått någon information om situationen och var hungriga och utmattade. Till slut kom en hästdragen vagn med kall havregrynsgröt som vi öste i våra matkärl och satte i oss. Vi hade för länge sedan fattat att allt var fejkat, men undrade ändå varför detta fejkades just nu. Det fick vi veta så småningom.
   De vietnamesiska kommunisterna under Ho Chi Minh och general Giap hade besegrat den franska kolonialarmén i slaget vid Dien Bien Phu. Världsläget var försämrats och krigshotet mot Sverige överhängande. Ulf och jag trodde förstås inte på det. Vi var överens om att den ruttna franska kolonial-makten måste lämna Indo-kina och låta en nationell demokratisk regim efter amerikanskt mönster etableras i Vietnam. USA skulle avskaffa kolonialismen i Asien och Afrika, bekämpa kommunismen och stödja demokratiska rörelser i de befriade länderna.
   Det var 1950-talets förhärskande syn på världsläget och många höll fast vid den genom hela Vietnam-kriget, befrielsekrigen i Afrika och krigen om olja i Mellanöstern. Rysslands invasion i Ukraina för fem veckor sedan tycks ha återupplivat den. Ulf Nilsson ändrade aldrig sin världssyn.

Kort efter krigsövningen skulle den årgång som fullgjort sin värnplikt hemförlovas Dessförinnan genomförde regementet ett korum, en sorts militär gudstjänst. Jag beordrades plötsligt att läsa ”Fader vår” inför några hundra bassar. Överraskad tvekade jag. Heter det ”Fader vår som bor i himlen” eller ”Fader vår som är”? Efter en lång paus satsade jag på är. Musikkåren avslutade med Kronobergs regementes paradmarsch.
   Vi som skulle göra femton månader i lumpen deltog i de nyinrycktas utbildning under sommarmånaderna innan vi äntligen fick lämna kasernerna i slutet av augusti.
   Att jag skulle till Lund var självklart. Men vad hade jag i Lund att göra?