Att leva i krig och ockupation av Gunnar Stensson

Jag gick i första klass när finska vinterkriget bröt ut. Far hade köpt några pilsnerflaskor inför ett möte om Finland hemma hos oss. På natten frös de och sprack. Mötet fick genomföras utan pilsner. Kerttu och Onni kom. Jag grubblade mycket över finska vinterkriget.
   Dagens situation i Ukraina med framgångar för Ukrainas armé, rysk mobilisering, skenval, massakrer på civila, bombade städer och nu saboterade oljeledningar tvingade mig att tänka tillbaka på de händelser som började 1939. Vad det skulle leda till kunde ingen föreställa sig då.

Nazityskland och Sovjetunionen ingick en pakt och delade Polen. Sovjetunionen fick också införliva Estland, Lettland och Litauen. Andra världskriget hade börjat. När Sovjet krävde gränsområden av Finland inleddes vinterkriget. En halv miljon ryssar invaderade Finland. 200 000 av dem dödades innan Finland tvingades ge upp i mars 1940. 400 000 finnar fördrevs från sina hem.
   Det här var ju bara början. En månad senare dominerade nazisterna hela Europa och bombade England. Sverige mobiliserade 300 000 värnpliktiga. Man började sjunga ”Min soldat”. Mamma som hade haft en sorts au pair-tjänst nära London var mycket upprörd.

Hur kriget i Ukraina ska utveckla sig vet ingen. 1939 trodde ingen att det skulle bli världskrig. Och de flesta visste inte vad ett krig innebar.
   Nu ser man dagligen i TV människornas elände i de drabbade områdena, män, kvinnor och barn, hör dem sörja, tala och vädja, upplever deras vilsenhet, kort sagt, vi blir mer engagerade i människornas situation i krigets vardag än i den väldiga maktkampen. Det är ju vardagen som måste uthärdas, timme för timme, minut för minut. Och nu kommer vinter och mörker och brist på bränsle.

En text om ett tragiskt skeende letade sig långsamt fram i mitt medvetande.
   Estland? För tio år sedan hade jag läst något om Estland. Estland som först drabbades av sovjetisk ockupation och sedan ”befriades” av Nazityskland, varpå ryssarna kom tillbaka 1944 och inte släppte taget förrän 1991.
   Det var ett helvete att anpassa sig till makten, vare sig den var tysk eller rysk, och man var misstänksam mot sina grannar i ett långa tider fullständigt rättslöst samhälle. Och så var det hämnden och baltutlämningen av flyktingar som Sovjet krävde tillbaka och Sverige överlämnade.
   När jag erinrat mig så mycket var jag helt klar över vilken text jag sökte.
   Sofi Oksanen, ”När duvorna försvann”, från 2012. Det är en skildring av människor som genomlevat hela detta förlopp, en ofta hemsk och tragisk bok, men där det också förekommer något så när rimliga liv i det falska samhället. Jag tittade på en viss hylla där den stått de senaste 10 åren och där stod den, lite dammig.
   Dess skildring av livet i Lettland 1939 till 1991 ger möjlighet till lite insikt om hur det kan vara att leva i dagens Ukraina. Och på många andra håll, t ex i Ryssland.
   För att kolla några fakta drog jag fram Per Leanders bok ”Lenins kostym” som kom härom året. Det är en mycket mer översiktlig text, men där finns några bra kapitel om andra världskriget och det svenska kommunistpartiets agerande, inte minst i förhållande till Finland och Baltikum.
   Båda böckerna kan rekommenderas. ”När duvorna försvann” är emotionellt tyngre. ”Lenins kostym” är lättläst och lärorik.