Är Bryssel värt en mässa? av Gunnar Sandin

Den reformerte 1600-talskungen Henrik IV hade kontroll över den franska provinsen men huvudstaden hölls av papisterna. Då konverterade han till katolicismen: ”Paris kan vara värt en mässa.”
Det medges att jämförelsen haltar, men jag fick rubriken i tankarna när jag lästa Svenska Dagbladets intervju med Lars Ohly i förra veckan.

Ledningen som kom bort
På vänsterpartiets årsmöte förklarade en partiombudsman att ”vänsterpartiet är på väg upp” och syns ”nästan dagligen i medierna”. Det är en uppfattning som tydligen inte delas av Ohly, som i intervju instämmer med en intern kritiker som menar att partiet inte har hörts eller synts trots det guldläge som läget erbjuder. ”Det är helt sant att vi har varit dåliga, och det gäller i högsta grad mig själv”, säger Lars Ohly självkritiskt. Någon minns kanske hur han på valnatten förklarade att vänsterpartiet nu skulle ta ledningen i kampen mot borgarna.
(Fast visst syns partiet i medierna. DN hade nyss berättat att det begärde undantag i Las-reglerna för några överflödiga partikanslister.) Ohly fortsätter och fördjupar också självkritiken angående k-ordet. ”Det var ett felbeslut, som gjorde att vi framstod som försvarare av något v hade lämnat för länge sedan. Det finns ingen pardon i min syn på mitt eget agerande.”

”Förtroende och respekt”
När det gäller valförlusten understryker Lars Ohly liksom många andra att den enade borgerliga fasaden låg den splittrade rödgröna sidan i fatet. Skulden vilar förvisso främst på socialdemokraterna, där är det lätt att hålla med Ohly, som säger att ”förtroende och respektfulla” diskussioner om ett regeringsalternativ bör inledas redan i vår, även om han vill fortsätta att inom partiet diskutera samarbetets form.
En huvudpunkt i intervjun är annars Lars Ohlys krav på en ny svensk EU-omröstning om Vaxholmsmålet går Sverige emot i EG-domstolen. Uttalandet är naturligtvis logiskt med tanke på den senaste kongressens krav inte bara på svenskt utträde utan också att hela unionen ska upplösas. Frågan är bara hur hårt Ohly tänker driva kravet eftersom det står i strid med andra strävanden.

Fem stridsfrågor
Vi kan sammanfatta några stridsfrågor som söndrat vänsterpartiet under senare år och lett till avhopp och lokala partibildningar:
1. Språkbruket och främst användningen av ordet ”kommunism”. Där är alltså Lars Ohlys självkritik total, och få (ny)traditionalister har framhärdat i debatten.
2. Regeringsfrågan. Karin Svensson Smith och andra förhånade för sin vilja att få in vänsterpartiet i regeringen. Vi får se var partiet hamnar i sin diskussion, men det har kommit åtskilliga signaler från Ohly och andra om en sådan beredskap.
3. Miljöpolitiken. Förnyarna protesterade mot att miljöpolitiken tonades ner. Nu talar alla miljö och klimat, samtidigt som vänsterpartiet har förlorat mycket kunskap på området.
4. 200 000 nya jobb. Ohly backade om tidtabellen redan i valrörelsen. Jonas Sjöstedt har nyss tagit upp kravet i Flamman och pekat på att det bara var en av de punkter som fick vänsterpartiet att framstå som ekonomiskt orealistiskt.
5. EU. De rena EU-vännerna (till exempel undertecknad) är få, men förnyarna har allmänt haft en mjukare hållning. Mot detta står till synes kravet på en ny folkomröstning. Men –

Efter björnskyttet
– här blir det krock med regeringsfrågan. För Mona Sahlin har ju deklarerat att vänsterpartiet inte kommer med i regeringen om det inte ändrar sin EU-politik.
Först ska ju björnen skjutas i 2010 års val, men allt talar för att journalister och andra kommer att pressa de rödgröna länge och hårt inför nästa val om deras samverkan. Jag tycker att medlemmarna i vänsterpartiet bör ha en mental beredskap för en uppmjukad hållning från Ohly och andra partiföreträdare. Samt på att det kan bli en inte helt lätt men intressant diskussion på partikongressen 2008.
Och i perspektiv av det ovan sagda: var inte en stor del av splittringen och valförlusten onödiga?