2007-03-22

Klimathotet - världens chans för sd
av Gunnar Sandin

Klimathotet kommer oundvikligen att få stora politiska konskvenser på alla nivåer - globalt, nationellt, regionalt, lokalt. En som flera har pekat på, bland andra Karin Svensson Smith (mp) i Sydsvenskan den 22.3, är möjligheterna för de rödgröna partierna att återfå majoriteten på olika nivåer, därför att de har större förtroende än borgarna i klimat- och miljöfrågor. En mindre uppmärksammad trolig effekt är att sverigedemokraterna kommer att tjäna på frågan. De lär komma in riksdagen, och i så fall med mandat från bland annat Skåne, och de kommer att stärka sin position i Lund.
Hittills har de bara haft en profilfråga: invandringen. Är de inte alldeles blåsta, och det tror jag inte att ledningen är, kommer de 2010 att ha en till: bilen.

En rural restbefolkning
Vilka röstade på sd i höstas? Resultatet i Lund understryker den bild som olika undersökningar har gett. Sd är i hög grad ett glesbygdsparti och dess väljare är till stor del lågutbildade. Detta är faktorer som samvarierar. Trots all urbanisering och utjämning finns det ute i buskarna ett inte så litet befolkningsskikt med värderingar som skiljer sej från den dominerande liberala kulturens. Den som tvivlar kan till exempel åka ut till Rönås och tillbringa en eftermiddag på pizzerian där.
Rönås ligger vid en stor väg, den mellan Hörby och Sjöbo, men dit går inga bussar. Det finns i princip inget resandeunderlag för alla har bil, även långtidsarbetslösa och sjukpensionärer. Alla har kanske inte körkort, de kan ha fått det indraget, men de kör ändå eftersom risken för upptäckt är försumbar.
De har en stark glesbygdsidentitet, upplever en stark motsättning till det urbana storsamhället. "Utan bilen dör glesbygden" är en paroll som de varmt skriver under på, trots att ingen företeelse torde ha utarmat glesbygden mer än bilen - se en gammal men fortfarande hållbar analys av Måns Lönnroth m.fl. i debattboken Ska vi asfaltera Sverige?

Arbetarna älskar sina bilar
Bilinnehav och (upplevt) bilberoende är förstås inget specifikt för den rurala restbefolkningen. Den enda större befolkningsgrupp, vid sidan av de äldsta och fattigaste pensionärerna, som i högre grad avstår från bil (och körkort) är storstadsungdomar.
Det specifika med den manliga traditionella arbetarklassen är att den har en emotionell bindning till bilarna därutöver. Tydligast märks detta i rost- och bängbältets klassiska bruksorter, platser som Hagfors eller Hofors eller Hällefors där raggare kör runt så som de har gjort sedan 1950-talet.
Men det finns förstås en materiell grund. Sverige har flera stora person- eller lastbilstillverkare och dessa har i sin tur tusentals underleverantörer. Och det tiotusentals serviceinrättningar - verkstäder, mackar etc.

Mona älskar sin bil, men …
Det stora arbetarpartiet har alltid varit i princip bilvänligt. Den materiella grunden finns även här. "Det som är bra för Saab, Scania och Volvo är bra för Sverige" har varit en ledstjärna för partiets politik. Därmed har vi fått avdragsregler för arbetsresor som saknas i de flesta länder och regler för förmånsbilar som gynnar de största och törstigaste ("premiumsegmentet" som det numera heter).
Sin privata kärlek till bilar bekände den kroniska felparkeraren Mona Sahlin redan för elva år sen. I sitt installationstal förra veckan bekräftade hon det för kollektivets räkning: "Vi älskar bilen …"
Men hon tvingades säga något mer, att bilen inte fick bidra till klimathotet. Därför kan vi med en ny s-regering vänta oss nya miljardsubventioner till snåla och rena motorer liksom andra miljarder till alternativa bränslen, i hopp om att slippa skära ner själva körandet. Men detta kommer inte att räcka för att uppfylla EU:s och andras utsläppsmål. Socialdemokraterna tvingas därmed föreslå alternativt acceptera höjda bränsleskatter, trängselavgifter och annat.
Och borgarna måste vara med i klimatrejset och klämma åt bilisterna även de. De har faktiskt gjort en lyckad start med fördyringen av trafikförsäkringen, något som den rödgröna majoriteten inte vågade sej på.

Svek och protest
De bilälskande arbetarna kommer att uppleva att socialdemokraterna sviker dem. Den bilälskande glesbygdsbefolkningen kommer att uppleva att centern och de andra borgarna sviker dem. Dags för proteströstning.
Ett drömläge alltså för ett högerpopulistiskt parti som talar om att "vanligt folk" måste ha råd att köra bil, att Sverige inte ska behöva minska utsläppen så länge Kina inte gör det, att regeringen i Stockholm inte förstår glesbygdens behov. Ett parti som kommer att kunna köra in i riksdagen med drag under galoscherna och öppet spjäll.
Är detta ett skäl att mildra kritiken mot bilismen? Naturligtvis inte.

1 kommentar:

Erik Almqvist sa...

...att Sverige inte ska behöva minska utsläppen så länge Kina inte gör det...

Det ligger faktiskt något i detta, vilket jag uppmärksammat i denna bloggartikel.