Flit & kvalitet räcker inte av Gunnar Sandin

Sten H. berättar i förra VB hur han efter tjugo års uppehåll börjat gå på vänsterpartiets kommunala beredningsmöten. Han har blivit imponerad över fliten och uthålligheten i arbetet, liksom över kvaliteten och klasskänslan i den politik som förs ut. Ja, så gäller det bara att få Lundaborna lika impade och så är maktskiftet 2010 säkrat.
Själv har jag, om än oregelbundet, följt kompolarbetet under en del av den mellantid då Sten varit frånvarande. Allmänna intrycket är att det är andan och stilen från 1970-talet som håller i sej, trots att personerna byts ut. Partiorganisationen tar kommunalpolitiken på allvar, nyckelpersonerna deltar regelbundet på måndagsmötena, det diskuteras flitigt, man får föredragningar från utomstående sakkunniga etc.
Men detta gällde alltså även under förra valperioden, och så gick det som det gick i kommunalvalet: sju mandat blev fyra. Borgarna vann i Lund inte för att de hade en bra lokalpolitik utan för att folk var trötta på Göran Persson, skriver Sten. Han är förstås medveten om att detta bara är en del av sanningen, att det t.ex. finns klassförskjutningar i både Sverige och Lund som går vänstern emot. Men man ska inte överdriva vare sej betydelsen av sådana förskjutningar eller styrkan i det ”kommunala sambandet”. Jag säger bara Fagersta. Också där var väljarna förmodligen trötta på Göran Persson. Ändå ökade vänsterpartiet lokalt, till 58 procent. Vänsterpartiet i Lund ingick ju under förra perioden i en s-dominerad koalition. Oförmågan att behålla majoriteten var därmed en svaghet hos alla de tre ingående partierna, både tillsammans och enskilt. Ändå fanns det goda saker att säga om den förda kommunalpolitiken och inte minst om vänsterpartiets roll däri, som var större än numerären antyder. Men ingen kan säga att det svängde särskilt starkt om något av partierna. Inte om miljöpartiet, som ändå har haft Lund som ett av sina starka fästen och där den ”nya” miljöopinionen rimligen borde vara starkare och snabbare än hos svenskarna i gemen. Inte lyckades de lansera några häftiga lokala miljöalternativ. Socialdemokraterna förvaltade och säga vad man vill om Lennart Prytz, men lyskraft har han inte.
Det gick bra för Lund, inte minst tack vare Ericssons explosiva tillväxt. Men det återspeglades inte i mentaliteten. De piggaste ungdomarna fortsatte att flytta till Malmö. Man hade under perioden möjlighet att kompensera bristen på färgstarka lokalpolitiker och sätta Lund på kartan genom att engagera Gunnar Wetterberg som kanslichef. Han ratades för en person som få Lundabor vet vad han heter och färre rätt kan stava namnet på. Vänsterpartiet under ledning av Mats Olsson var med och ratade Wetterberg. Det tror jag säger något om bristen på den typ av perspektiv som kan lyfta en stad och ett parti. Sen hjälper det inte hur mycket man än gnetar.