En veckända under ekvatorns sol av Bertil Egerö

Det svenska biståndet har i decennier dominerats av ”Afrika” – det svarta Afrika. Just nu pågår inom UD, för vilken gång i ordningen vet jag inte, en genomlysning av ”Afrika”, utan att det är särskilt tydligt vilket Afrika som avses. Kanske upplevs det som självklart – den muslimska regionen norr om Sahara är helt enkelt inte ”Afrika”.
Här i Ugandas huvudstad Kampala gäller inga sådana självklarheter. Libyens ledare Qaddafi har satt sin prägel på staden med en ny, enorm moské på en av de många kullarna. Muslimska Sudan har länge stött en politiskt ofokuserad och mycket våldsam ’Herrens befrielsearmé’ som i åratal plågat befolkningen i norra Uganda. Konflikterna på Afrikas Horn spiller ständigt över till detta land genom vapen till krigförande boskapsfolk i nordost, och nya flyktingvågor via Kenya eller andra vägar.
Idag är det söndag. Böneutroparen i universitetets moské tog det lugnare i morse, lyckades inte väcka mig helt. Jag bjuds på lunch av en glad masterstudent, etiopisk flykting undan den förment demokratiska regimen i Addis. Han bor långt ut i förorten och har lyckats få jobb i näringslivet. I hans hus träffar jag fyra nya flyktingar, på väg till säkrare länder. Läget i Etiopien är inte roligt – oppositionsledarna har setat fängslade sedan valet häromåret och släpptes nyss inför milleniefirandet* om några dagar – på order av USA. Men aktivisterna längre ner i partiet tvingas fly för att rädda livet. Jag upplever dem alla som rejält okunniga om konflikten med Eritrea, och lovar att köpa en aktuell bok som finns i bokhandeln här.
Igår fick jag besök av en ugandisk lärare och musiker som spelat in musik runt om i landet. Lyssnade på hans hembrända cd-skivor: mycket var västinspirerad körsång. Missionärerna kom tidigt med sina orglar, lärde barnen spela och sjunga på vårt vis. Först så småningom tilläts trummor och andra lokala instrument. Prägeln lever kvar – att hitta genuint opåverkad ugandisk musik idag är möjligen omöjligt.
Efter dagens lunch på ’injera’ (etiopisk tunnpannkaka gjord på ris) med de glada etiopierna hamnar jag i en avskedskonsert med en amerikansk flöjtist på stadens musikskola. Duktiga ugandiska pianister och flöjtister, till och med en cellist, deltar. Klassiskt från Händel till Poulenc. Amerikanskan var egentligen här för att forska om den europeiska musiken i landet, inspirerad av inhemska tonsättare som bygger sin musik på våra harmonier men med inhemska rytmer.
Missionärerna med sina orglar behövs inte längre – de flesta ugandier är kristna, och aktiva sådana. Nu importeras ”born again”-kristendom, en ultrakonservativ amerikansk variant, och vinner snabbt nya själar. En jättekyrka har byggts, och presidentfrun som räknar sig som god vän till fru Bush i USA är en framträdande representant. På universitetet härjar en pastor Sempa, vars frikyrkotricks lockar studenter till marscher mot HBT-rörelsen, men som också pläderar sexuell avhållsamhet mot HIV-epidemin.
Runtom i staden blir kineserna alltmer synliga. Många indier som återvänt från exilen under Idi Amin bör ha skäl att oroas över konkurrensen. Jag själv hoppas på lite bättre kvalitet på de kinesiska syltorna.
Nu har även Uganda olja, i Albertsjön som bildar gräns med ”demokratiska” Kongo. Smärre konflikter om var gränsen egentligen går i sjön har börjat, krigsrisken är inte obetydlig. Den redan avsevärda korruptionen, starkt påspädd av snabba pengar i AIDS-branschen, kommer att öka, säger mina kontakter och skakar på huvudet.
Bertil Egerö
Kampala den 2 september
* Etiopiens egen kalender med dess tretton månader bygger på en egen tideräkning, ca sju år efter vår egen.