Nu var väl avsnittet i första hand tänkt som en rundmålning av den bakgrund mot vilken de senare upproren skulle spelas upp, men visst var det klent med det politiska innehållet. Särskilt tydligt blev det nog för oss som vistades i Lund som verkligen erbjöd politiskt intensiva miljöer. Andra avsnittet gjorde inte saken bättre. Det är så klart så att det här handlar inte om historieskrivning utan om en minisåpa som använder sig av en tidsperiod och en ungdomskultur som kuliss.Sen kunde TV-filmarna förstås haft några mogna konsulter som kunde ha lagt in veto mot de mest anakronistiska replikerna. Ingen sa ”fucking Sverige” på den tiden eller ”tough shit” och ingen arbetargrabb for med Kungsholm till Amerika efter att ha blivit ovän med farsan. Men OK, man ska väl inte vara småaktig. Det är ändå roligt att det görs försök att göra skildringar från de här åren ur andra än segrarnas perspektiv.
Marxismens död
Jag var på en annan sorts minnesåterblick i tisdags: Svante Nordin föreläste för Filosoficirkeln på Palaestra under rubriken ”Den politiska idéhistorien under de senaste 30 åren”. Det var en initierad, kunnig och elegant föreläsning, tyckte jag. Den förvånade publiken (medelålder 60+) där majoriteten säkert aldrig hört talas om Poulantzas eller Althusser fick veta att marxismen var den självklara utgångspunkten för varje reflekterande, förnuftstroende europeisk intellektuell på 60- och 70-talen och att det i Lund utkom en tidskrift som hette Zenit som var politiskt ledande i Skandinavien. Vad Nordin skildrade, inte utan sardoniska leenden, var hur marxismen hamnade i en kris som bara fördjupades för varje år. Poulantzas och Althusser kastade sig ut från fönster eller värre, Sartre gjorde en intervju där han förnekade allt han sagt tidigare, Solsjenitsyn skrev om Gulag, och underminerade med sin berättelse varje tro på att det kunde komma något gott ut av kommunismen, Kina blev kapitalistiskt och till slut upplöstes Sovjetunionen. De forna marxisterna som trott på vetenskap och förnuft blir postmodernister och börjar läsa protofascisten Nietsche och nazisten Heidegger. Ja, så kan det gå.
Jag tycker kanske ändå inte att det är hela sanningen. Visst, marxismen som ”en av de stora berättelserna” är passé liksom, ska vi säga kristendomen, psykoanalysen m.fl. Ja, utopierna får vi klara oss utan. Men marxismen är och förblir ett överlägset verktyg för att förstå ekonomiska och sociala förhållanden under kapitalismen. Och OK, Althusser må vara död och glömd, men vem klarar sig utan Bourdieu? Han får väl sägas föra arvet vidare, liksom Castells
Vad det handlar om, menade Nordin, var att vi alla har slutat tro på Historien, att det kan bli bättre och att det lönar sig att kämpa. Visst, historien går inte alltid framåt, men sluta kämpa? Det jag tyckte saknades i hans föreläsning var en diskussion av högertänkarna, t.ex. den där Strauss som inspirerat folk som Wolfowitz och Rumsfeld. Då har vi ändå inte nämnt den djupa tänkaren Ayn Rand och hennes objektionism. Jag tror Nordin om att ha en del att säga också om libertarianer.
Jag vill till slut gärna förmedla Nordins hänvisning till var man kan hitta ett koncentrat av Lunds intellektuella historia under trettio år. Jo, på institutionen för ekonomisk historia. Där svärmade marxisterna i hopar och till sist var det bara Lennart Jörberg kvar på den neo-klassiska barrikaden. Men han höll ut och övertygade slynglarna och fram trädde t.ex. Lennart Schön och Mauricio Rojas och nu hyllas där marknadsekonomin morgon, middag och kväll!
Vietnamrörelsen får sin historia
Jag tänker också säga några uppskattande ord om en omfångsrik (446 sidor), vacker och välskriven bok: ”Vietnam var nära” av Åke Kilander med undertiteln ”En berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965-1975”.
Det är inte första och väl inte heller sista boken om FNL-rörelsen. År 1996 kom historieprofessorn Kim Salomon med ”Rebeller i takt med tiden” som gjorde mig besviken. Jag tyckte att den saknade politisk insikt och verkade mest ägnad åt att visa författarens hemhörighet i en nyare tidsanda. Den nya boken är definitivt skriven mer inifrån, vilket också har sina faror. Jag tycker att de i stort sett undgås: kanske finns här lite mycket förståelse för de politiska turerna kring SKP etc, men det är inte så farligt. Vad som lyfts fram är rörelsens arbetsformer och dess utomordentliga bidrag till förnyelsen av den svenska folkrörelsetraditionen och demokratin.I Vietnamrörelsen grundlades nämligen det arbetssätt som i tjugo-trettio år vitaliserade det svenska politiska livet. Eftersom man i så hög grad var utestängd från det ordinarie politiska livet tvangs man att uppfinna allting själv. Behövdes det en tidning gjorde man den själv, var det dyrt med affischer fick man trycka dem själv, fanns det ingen blåsorkester fick man ställa en egen på benen. Det fanns i mitten på 60-talet en utbredd enighet bland borgare och socialdemokrater om att ideologierna var nästan döda och att förstamajdemonstra- tioner var förlegade och snarast borde läggas ner. Inom något år gjorde Vietnamrörelsen att det var mer folk i demonstrationstågen än på femtio år.
Som jag uppfattar så har den vågen av förnyelse nu ebbat ut. De som var med och skapade den sitter väl hemma och ägnar sig åt vinprovning medan de räknar på vad den slopade fastighetskatten kommer att ge. Förstamaj och ideologier dödförklaras på nytt. Kanske handlar det också om uppgivenhet när USA, utan att vi rusar ut på gatorna, begår likadana skändligheter i Afghanistan och Irak som då i Vietnam. Till eventuella nostalgitrippare vill jag återge Sköld Peter Matthis ord, citerade i boken: ”Det finns mycket som man upplever i ett engagerat liv. Det jag önskar är att folk inte lever på roliga minnen utan försöker skapa sig några nya.”
Sten Henriksson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar