Krig och fred av Lucifer

I årets regeringsförklaring har alliansregeringen utelämnat den vanliga försäkran om att Sverige är militärt alliansfritt. Det är självklart ingen tillfällighet: det är en diskret men tydlig markering till omvärlden om att landet är på väg att ändra sin säkerhetspolitik. Det är en förändring som sker mot en stor folkmajoritets vilja. Jag kan inte förstå varför inte vänstern, inkl. delar av socialdemokratin, går till hård politisk motoffensiv i denna fråga. Då skulle det också bli aktuellt att formulera en försvarspolitik.

Aktuell krigsvetenskap
Det är tråkigt att behöva ta upp ämnet igen, men det är så att Sverige numera har ett arméförsvar av storleksordningen ett kompani. En kompanistyrka om så där 125 man är alltså vad Sverige förmår snabbt ställa på benen i en situation där vi skulle angripas. Nu kommer vi inte att angripas, men visst är det väl lite klent? Uppgiften har jag från senaste numret av Krigsvetenskapsakademins tidskrift, så det är säkert korrekt. Att det är på det sättet är resultatet av de borgerligas och socialdemokraternas gemensamma ansträngningar. Tidigare försvarsminister Odenberg satt lugnt och administrerade detta. Från årsskiftet ska landet öka på till en bataljon, men den ska befinna sig i Afghanistan eller Darfur eller var Sverige nu ska försvaras.

Doktrinhistoria
I samma nummer ges en översikt över hur de amerikanska försvarsdoktrinerna har utvecklats. Det började med massiv vedergällning på 50-talet, men den trodde ju ingen på sen Sovjet började kunna slå tillbaka på samma sätt. Sen blev det air-land battle på 60-talet som var ett sätt att kriga i djupled, t.ex. mot fiendens reserver. Det som gällde var förstås flygöverlägsenhet och massiv eldkraft. Det ersattes av det s.k. manöverkriget, som helt enkelt var en modern variant av von Mansteins rörliga blitzkrig under andra världskriget. Sen kom på 90-talet en s.k. revolution in military affairs, framhejad av grabbar som Donald Rumsfeld som talade om snabba kirurgiska grepp, ett minimum av soldater och eliminerande av krigets kaos genom god datakommunikation. Det var det som provades i Irak II och som är grunden för den EU-stridsgrupp som Sverige nu sätter upp. Tja, sen är det på gång med det nätverksbaserade försvaret, en fantasi som älskas av tekniknördar och en försvarsindustri som är sugen på stora projekt.
Det anmärkningsvärda är då att Sverige oavbrutet har följt dessa modeväxlingar, från atomvapenutveckling på 1950-talet till nätverksförsvar i dag. Alltså, den ledande stormaktens doktriner i kampen om världsherraväldet kopieras ständigt till det mycket lilla landet Sverige. Det är inte konstigt att det har blivit dyrt.

Ska man tala om sådant?
Vad är då det senaste? Jo, manöverkrigets främste förespråkare William S. Lind skriver ofta om de amerikanska doktrinerna i den oumbärliga nättidningen Counterpunch. Han säger att vad som gäller nu, men som USA inte fattar, är fjärde generationens krigföring, en sorts guerillakrig som blandar moderna vapen med taktik som är urgammal. Den praktiseras av diverse motståndsgrupper i Irak mot USA och den användes av Hizbollah i Libanon mot Israel, i båda fallen framgångsrikt. NATO:s misslyckade flygkrig mot Serbien är en annan variant. Den nya krigföringen kommer säkert, med fördröjning. att studeras också i Sverige, detta med tanke på att den nya stridsgruppen ska bekämpa den. Men i stället borde naturligtvis Sverige lära och träna på att ha den sortens försvar och basera ett territoriellt, folkligt förankrat försvar på den.
Nu invänder säkert någon om varför man ska syssla med sånt här i en lokal vänstertidning som Veckobladet. Ja, vad gäller det lokala så är det ju så att Lund är den enda kommunen i Skåne som har ett regemente, nämligen det i Revinge. Regementet där ju också ett ställe som är djupt inblandat i utbildningen av soldater som ska ut och föra krig för EU. Det förpliktigar oss i Lund att bry oss lite mer. Dessutom är vi ju alla med och betalar för de militära extravaganserna. Vidare ska vi ju ta hand om de lemlästade och psykiskt skadade människor som kan bli resultatet av Sveriges tänkta krigsäventyr.
Men jag hämtar också stöd från gamle Friedrich Engels. Som en vän och läsare påpekat för mig uppmanade Engels livligt till studier av militärhistoria. Engels var förutom sina mellanhavanden med Marx i mitten av 1800-talet en, anses det numera, insiktsfull och skicklig skribent i militära frågor, väl inte i full nivå med Clausewitz men nästan. I dessa spalter gör vi inte anspråk på att matcha dessa herrar men när nu den vanliga mediabevakningen av sådana här frågor är så dålig får vi väl bidra till upplysningen efter förmåga.

Rapport från Sjöbo
Jag kom nu på att jag har missat att avge rapport om mitt årliga besök på Sjöbo marknad, en viktig plats för den som vill veta vad som rör sig i tiden. Jag kan då meddela att årets stora kommersiella slagnummer var s.k. Foppatofflor, en sorts plastskor med en massa runda hål i. Såvitt jag förstod användes formatet fritt utan besvärande bestämmelser om copyright/mönsterskydd/patent. Man kanske ska se det som en spridning av idéerna med öppen programvara från Linux etc. till helt nya områden.
Tja sen var det förstås de vanliga T-tröjorna med texter som jag dessvärre inte kan återge i en familjetidning som Veckobladet. Mera allmänt kunde man notera att nästan allt, från potatisskalare till kemiska rengöringsmedel nu utannonserades och såldes som klimatvänliga och miljöanpassade. Rent bedrägeri förstås, men det säger något om att det är argument som förväntas slå an i folksjälen. Vi som är intresserade av vad som händer folksjälen far alltid till Sjöbo marknad.