Tre hus från vårt bodde en flicka som hette Ann. Vi umgicks inte, det gör man inte med sju års åldersskillnad under skolåren, men vi hälsade förstås på varandra.
Ann läste ett slag i Lund och var lite aktiv i kvinnorörelsen innan hon for till Stockholm. Hon kallar sej numera Ann Margrethe men har behållit efternamnet Livh. Sen ett år tillbaka är hon vänsterpartiets oppositionsråd i Stockholm.
Nyss mättes stockholmarnas kunskaper om sina ledande kommunalpolitiker. De var allmänt svaga. Svagast var de om Ann Margrethe. Strax innan hade en mätning visat att Lars Ohly låg sist bland partiledarna när det gällde medieexponering.
Det finns (numera, annat var det på Stalins tid) en skepsis i vänstern mot personfixering. Den är i och för sej sund. Men de anonyma företrädarna är också ett problem, något som påpekades både i partiets förvalsdiskussion (America Vera-Zavala) och i den preliminära eftervalsanalysen (Jenny Lindahl Persson). Just i ett läge där positionen anonymiserar partiet i dess egenskap av tredje rangens oppositionsparti hade det behövts representanter som kunde ta plats i debatten och medvetandet.
Eller är det nån som tror att vänsterpartiets företrädare i Stockholm och riket skulle ha varit lika obeaktade om de hade hetat Margareta Olofsson respektive Jonas Sjöstedt?
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar