Kring ett monument av Lars-Anders Jönsson

I april-maj 1945 evakuerades genom Rödakorset mer än 15000 fångar från läger i Tyskland till Sverige, Danmark och Norge. Fångarna hämtades med bussar som for från läger till läger i det kaotiska Tyskland. Lördagen den 29 september avtäcktes ett monument på Värnhemstorget i Malmö över denna humanitära insats.
Monumentet avtäcktes av kungen och av talmannen i den norska riksdagen. Initiativet har kommit från Norge som nu överlämnade monumentet till Sverige. Även om sextiotvå år gått sedan kriget hade många räddade tagit sig till Malmö.
När man så står intill dessa kvarvarande vittnen slås man åter av tanken om vi svenskars alldeles unika frånvaro av insikt i vad krig och ockupation betyder. Erfarenhet som naturligtvis inte är något att önska sig men där frånvaron av erfarenhet ändå till en del är en brist. Vi kan besöka finska krigskyrkogårdar och koncentrationsläger i Polen och Tyskland. Men vår möjlighet till förståelse är begränsad. Vi kan aldrig leva oss in i det som hände. Höra klampet av soldatstövlar på jakt efter nya offer. Känna sparkarna från läderstövlar, se kamrater som faller ner döda av utmattning, kasta sig ner i skydd till ljudet av bomkrevader. Hur mycket begriper jag/vi egentligen av vad kriget var, diktaturen, vad nazismen var?
Det var människor från alla samhällsklasser som deltog i slakten och förföljelserna. Och även om det organiserades förföljelser av judar i andra länder som Polen var de brott som de tyska horderna genomförde i Europa det utan jämförelse grövsta brotten som mänskligheten upplevt. Hur kunde detta ske?
Det har nu gått sextio år. När ämnet tas upp förstår man att den är obekväm. Är det inte dags att glömma? I Sverige hyllas en kulturpersonlighet, ett geni. Att denne under hela kriget var nazist och aldrig, trots den pågående slakten på slagfält och i fängelser, tvivlade på nazismen och dess ledare vill vi inte tala om. Det var ju många som tyckte så. Vi befinner oss i Sverige och vi är så typiskt svenskt förstående, eller är det så att vi inte begriper vad det var som hände.
Lars-Anders Jönsson

PS I slutet av maj blev jag sextio. Den veckan hyrde jag en stuga i Torekov, mina hemtrakter. Jag besökte Skottorp och Vallberga. I maj 1945 kom ett hundratal kvinnor från Ravensbruck till förläggning i Vallberga. När tåget stannade möttes fångarna av beväpnade hemvärnsmän. Snart placerades de ut på gårdar i trakten där de fick delta i arbetet på jorden. En del av polskorna valde att återvända till sitt hemland. Andra, som min moder, valde att stanna.