Kampen för den goda skolan av Gunnar Stensson

I folkskolan, den goda skolan, gick jag 1940-44. ”Morgon mellan fjällen” och Nils Holgersson. Blindkarta att rita in Smålands städer och åar i. Stålpenna, bläckhorn och läskpapper. Knivkastning och bollande mot Östregårdsskolans faluröda väggar. Smörgåsar i korridoren.
En solig septemberdag tog fröken oss ut till rabatten söder om skolan och vi plockade var sin ärtblomma och fröken talade om att det stora blombladet kallades seglet och det slutna rummet kölen och att där inne fanns ståndarna och pistillen, som skulle bli en ärtskida. Det var en uppenbarelse och en tankeväckare. Den bästa lektionen i mitt liv.
En vintereftermiddag somnade Lasse i sin bänk. ”Låt honom sova. Han är trött”, förmanade fröken. Folkskolan var en god skola.

Växjö högre allmänna läroverk
I maj 1944 gjorde jag nyss fyllda elva år inträdesproven till Växjö högre allmänna läroverk, bland annat en provräkning.
Jag var stolt över att ha klarat följande uppgift: ”Du ska måla ett plank som är 50 m långt och 2 m högt med vit färg. Varje färgburk räcker till tio kvadratmeter. Hur många burkar går det åt?” ”10” skrev jag – och fick en bock. ”Det rätta svaret är 20. Planket ska förstås målas på båda sidor,” sa magistern.
Men jag kom in ändå. Det såg jag på en maskinskriven lista på anslagstavlan utanför läroverket. Ingen annan från min klass hade kommit in.
Inte visste jag då att min lyckliga skoltid hade upphört. Växjö högre allmänna läroverk var en ond skola. De nya eleverna skulle disciplineras från början. Vi var rädda. Jag reste hemifrån varje söndagskväll klockan sju, inackorderades tillsammans med en pojke från Kvarnamåla i ett rum som värmdes av sågspånskamin, satt på främsta raden i aulan under morgonandakten mitt framför rektor Dahllöfs skrämmande glasögon sex morgnar i veckan, reste glad hem när jag blivit fri klockan tre på lördagen med rälsbussen, som nådde Älghult klockan fem. Lyckan vändes i förtvivlan 24 timmar senare.
Läroverket var en särskilt ond skola läsåret 1944-45. Jag hade ingen möjlighet att inse att den representerade ett föråldrat skolsystem i spastiska dödsryckningar. Där fanns flera nazistanhängare bland lärare och elever. Rektorn hämtade ut mig ur klassrummet och örfilade upp mig för att jag kastat snöboll mot skolans ingång. Jag klarade inte den tyska grammatiken. Vi tilltalades med efternamnet. ”Det blir skriftlig hemanmärkning, Stensson.” Högre allmänna läroverket var en gråsvart minikopia av Norra Real i Stockholm.
Under åtta år (ett metafysiskt inferno) gjorde jag vad jag kunde för att undergräva läroverket, dess lärare, dess disciplin, dess schema, dess rutiner, dess välanpassade plugghästar. (I ärlighetens namn måste jag erkänna att där fanns bra lärare och bra kamrater också, fler allteftersom åren gick, men det hör inte till den här berättelsen.)
Jag visste inte då att jag inlett en underjordisk kamp för en bättre skola, och att jag hade många kamrater i det underjordiska nätverket.
15 månader på Kronobergs infanteriregemente kom som en befrielse.
Det lilla universitetet i Lund gillade jag inte. Det var fullt med just sådana anpasslingar som jag avskydde och som brukade sjunga Gaudeamus igitur.

Folkhögskola
Senare tog jag examen vid Göteborgs högskola och blev lärare. Folkhögskolelärare. I folkhögskolan gick de riktiga och bildade människorna, sådana som Vilhelm Moberg, Lars Ahlin och Moa Martinsson. Folkhögskolan var demokratisk och mina elever där var knappast yngre än jag själv. Det var roligt.
Men ibland blev miljön sekteristisk. Visserligen inte som Knutby, men små lärarkollegier isolerade på landet med sina fobier, spänningar och attraktioner kunde lätt bli lite konstiga.
Jag sökte mig till Framnäs stora socialdemokratiska (ABF) folkhögskola i Öjebyn utanför Piteå. Den hade en allmän linje och en flerårig musiklinje, som i sinom tid utvecklades till musikhögskola i Piteå. Lärarna var många. Eleverna kom från hela Sverige, även om flertalet var norrbottningar. Ljusa höstar och vårar, månader av mörker med temperaturer permanent under –10 grader på vintern.
Det blev gnissel i skolan när Vietnam-rörelsen tog fart. Traditionella socialdemokrater uppfattade FNL som ett hot.

Till Lund och Malmö
Jag hade i alla fall tänkt flytta. Folkhögskolan hade jag kommit att uppfatta som ett privilegierat reservat som jag måste lämna för att verka för den goda skolan för alla.
Chansen kom med Lgr 69 – Läroplan för grundskolan 1969. Den viktigaste reformen i svensk skola sedan den allmänna folkskolan infördes 1842. Äntligen en demokratisk skola! Nu gällde det att kavla upp ärmarna och genomföra den.
Jag hamnade på Heleneholmsskolan i Malmö, först som yrkesvalslärare. Ett bra jobb som gav mig personlig kontakt med alla eleverna på grundskolan (och med den tunga industrin i Malmö 1970). Heleneholm hade också en gymnasiedel.
Studierektor var Markus Lindbom från Lund. Han arrangerade en dag en debatt i aulan mellan mig som företrädare för FNL-grupperna och en lärare som tillhörde Demokratisk allians och hade kontakter med Saigonjuntan.
Den första tiden hade jag svårt att förstå vad malmöiterna från Fosie sa. Men jag stannade på skolan i nästan 30 år och trivdes. Fram till 1985 hade vi både grundskola och gymnasium. Lärarna började med sina klasser i sjuan och följde dem till studenten. Så lärde elever och lärare känna varandra.

Grundskolan skils från gymnasiet
1985 drabbades vi av ett skolpolitiskt dråpslag. Grundskolan skildes från gymnasieskolan. På Heleneholmsskolan tvingades många lärare bort. Bara gymnasiet blev kvar. Kontinuiteten från sjuan till studenten förstördes. Planeringen försvårades när lärarutbildningen ändrades så att de nya lärarna utbildades antingen till gymnasielärare eller grundskolelärare.
Jag blev gymnasielärare på heltid, men fick glädjen att vara klassföreståndare i den allt större estetiska sektorn på skolan: först musik, sedan teater.
Samtidigt gav jag mig in i kommunpolitiken genom att representera vpk i Lunds skolstyrelse från 1989. En del av mina fördomar mot kommunpolitiker försvann, andra förstärktes. En fin upplevelse var den imponerande rundtur till samtliga skolor i Lunds kommun som skoldirektören anordnade. Den tog mer än tio timmar.
Likvärdighet och rättvisa var grundläggande värden för mig och för skolan. Samma kvalitet på undervisningen i hela landet. Samma läroplaner. Familjer som min som flyttade från Öjebyn till Malmö visste att grundskolan i Lund hade samma läroplan och samma schema som den i Öjebyn. Och samma värdegrund, samma prov och samma betygssättning.

Kommunaliseringen
På 90-talet sprängdes likvärdigheten och rättvisan i skolan, samtidigt som stora nedskärningar ägde rum. Det ledde till utslagningar bland eleverna 16 år senare. Kommunaliseringen! Jag demonstrerade mot den tillsammans med lärare med helt andra värderingar. V stod och vägde när beslutet skulle fattas och hade kunnat stoppa det. Men den förbannade Göran Persson lyckades lura partiet (Ylva, var det väl?). En och annan fick sin trygghet som verkschef fixad. Lgr 69 (som formellt avskaffats 1980) hade fått ett grundskott.
I Lund genomdrev mina närdemokratientusiastiska kamrater en kommundelsreform som främst drabbade skolsystemet. Ytterligare fragmentering och orättvisor också inom Lunds kommun. Ökande olikheter mellan skolor och kommundelar.

”Valfrihet”
Jag hade förstås inte direktkontakt med grundskolan längre (utom via mina barn). Som gymnasielärare i Malmö och ledamot i den nya utbildningsnämnden i Lund hade jag bara med gymnasierna att göra. Och de var stora och intressanta i Lund.
Men en eller flera gymnasiereformer genomfördes också under 90-talet, med inriktning på fria val och införande av diverse skitkurser. Själv konstruerade jag en i ämnet ”turisttyska”. Lyckligtvis valde ingen den. Ett nytt svajigt betygssystem etablerades.
Louise Rehn-Winsborg slog ännu en spik i skolkistan när hennes borgerliga styre avskaffade närhetsprincipen och införde fritt val av gymnasium.
Fritt val, fräste jag inom mig. Förr kunde man välja att flytta till vilken plats som helst och få likvärdig utbildning.
”Där gick Vipeholm (gymnasiet hette så då) åt helvete!” sa jag. Och det gjorde det. (Vi måste rädda Vipan. Göra skolan till Lunds bästa campus)
Fragmenteringen och segregeringen av skolsystemet fortsatte med införandet av friskolor. Jag befann mig tillfälligt i fullmäktige något år och förde en Don Quijote-kampanj mot dem, bland annat i konfrontation med Tove Klette.
Nu fortsätter hon fragmenteringen av skolan i Lund med förslaget om rak skolpeng. Och segregeringen med religiösa friskolor blir troligen bestående.

Skolans framtid
Jag hoppas en del på socialdemokraternas interna överläggningar om skolan. Trist att den duktige Baylan blev överkörd av partikongressen. Han var kompetent och dessutom invandrare. Han hade kanske kunnat rädda vänsterpartierna från nederlag i 2006 års val. Och jag hoppas på samtal mellan s och de borgerliga.
Miljöpartiets uttalade stöd till friskolor förstår jag inte, även om jag kommit fram till att friskolans existens måste erkännas, åtminstone tills vidare.
Centrala prov vill jag ha tidigt, och betyg åtminstone från årskurs sex. I slutet av 80-talet var den vanligaste klagan från föräldrar och elever när vi mötte dem inför första året på gymnasiet att de inte fått klart för sig sina kunskapsluckor i matematik och språk förrän det var för sent att rätta till dem. Först betyget i årskurs 8 öppnade deras ögon. De som råkade illa ut tillhörde oftast arbetarklassen.
En absolut (nio tiondels) majoritet av elever, lärare och föräldrar har under alla år velat ha betyg, rättvisa betyg. Särskilt viktiga är de för elever från miljöer utan utbildningstraditioner. Jag gillar absolut inte mp:s och v:s ovilja att diskutera frågan.
Helst ville jag förstås tillbaka till Lgr 69, den reform som sprängde skolans klassklyftor och öppnade världen för alla. Nu slår orättvisor och segregering tillbaka med kraften av en explosion. Kanske kan vi dämpa den med en gummimatta. Och reparera det som blivit förstört.
Men OK, alla svenskar får nu både realskole- och gymnasieutbildning. Det är bra.
Växjö högre allmänna läroverk finns inte längre. Byggnaden är jämnad med marken.