Internationell solidaritet i en ny tid av Gunnar Stensson

Ulrich Beck och Edgar Grande påpekar i sin debattbok Det kosmopolitiska Europa (Daidalos 2006) det problematiska i att nästan all samhällsdebatt och forskning utgår från ett nationellt perspektiv. Det leder till att många samhällsförändringar antingen helt faller utanför blickfältet eller behandlas ur ett föråldrat perspektiv. Detta gäller exempelvis forskningen om miljö, globalisering, kapitalets internationalisering, etniska och religiösa konflikter, EU och andra övernationella organisationer. De föreslår att den nationella blicken ersätts avett bredare perspektiv. Detta perspektiv betecknar de som kosmopolitiskt.

Den nationella blicken
Hur förhåller det sig då med den internationella solidariteten och antiimperialismen under den senare hälften av 1900-talet (inte minst här i Lund där aktiviteten under många år var intensiv)? Utgick solidaritetsarbetet från ett nationalstatligt perspektiv? Låt oss se.
Efter det andra världskriget kämpade de nationella befrielserörelserna i tredje världen mot kolonialt förtryck med målet att skapa egna nationalstater. Motståndsrörelserna i Latinamerikas militärdiktaturer och Europas fasciststater som Spanien, Portugal och Grekland strävade efter att störta diktaturen och upprätta demokratiska stater.
Solidaritetsrörelserna var nästan alltid vänsterinriktade och ofta knutna till moskvatrogna kommunistpartier. De bekämpade under 1950-talet främst europeisk kolonialism, men från och med Vietnamkriget blev USA-imperialismen huvudfienden. Framgångarna under 1960- och 70-talen var betydande.
USA:s ekonomiska och strategiska intressen ledde ofta till samarbete med antidemokratiska regimer och krafter i det kalla kriget mot kommunismen. FNL-rörelsen hävdade att USA-imperialismen kunde störtas om man slog mot dess svagaste länk: USA-armén i Vietnam.
Sovjetunionen undgick under lång tid kritik. Socialism och kommunism betraktades som progressiva ideologier. Under terrorbalansens år ifrågasatte ingen vare sig inom vänstern eller högern järnridån mellan öst och väst. Ingen lyfte ett finger i samband med Pragkuppen 1948, arbetarupproret i Berlin 1953, Ungernrevolten 1956 eller Pragvåren 1968.

Kulmen i kampen
Men krossandet av Dubcekregimen i Prag ledde till en vändning. I Sverige protesterade C H Hermansson till många partikamraters förtrytelse. Tron på Moskva var bruten, även om den dröjde sig kvar hos många som föråldrade övertygelser alltid gör.
Kinas framträdande som stormakt och spridningen av den maoistiska ideologin splittrade den antiimperialistiska rörelsen och öppnade för nya perspektiv. Kritiken mot Sovjetunionen växte efter inmarschen i Afghanistan 1979 och krossandet av fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen. Motståndsrörelser som Charta 77 i Tjeckoslovakien fick internationellt stöd. En eurokommunistisk rörelse växte fram inom flera kommunistpartier.
Traditionalisternas tal om den faktiskt existerande socialismen tedde sig alltmer ihåligt.
Sovjetunionens och Warszawapakts- systemets plötsliga kollaps revolutionerade maktbalansen. Att omvälvningen skedde nästan utan blodsutgjutelse var en seger för socialistisk moral. I ett slag återfick öststaterna sitt nationella oberoende. Det var kulmen i den antiimperialistiska kampen för varje folks rätt till sin egen nationalstat. Nu ställdes solidaritetsrörelsen inför problem som krävde nya kosmopolitiska lösningar.

Den kosmopolitiska blicken
Tron på nationalstaten som modell för demokrati och sociala och ekonomiska framsteg ifrågasattes. Misstron ökade efter Jugoslaviens sammanbrott som fick ett helt annat förlopp än de östeuropeiska staternas frigörelse. Efter ett decennium av krig, etnisk rensning och massakrer framträdde några inbördes splittrade, ekonomiskt försvagade småstater med stora interna problem som bara kunde lösas i ett större sammanhang.
Dagsaktuell är konflikten mellan albansk och serbisk nationalism i samband med Kosovos förestående självständighetsförklaring. Den kan kanske lösas genom att båda nationerna upptas i EU-gemenskapen. På det sättet löstes den 90-åriga konflikten i Nordirland.
Drömmen om de nya nationalstaterna i Afrika som garanter för fred och framsteg har krossats. Den ekonomiska utsugningen fortsätter i form av nyliberal globalisering. Migrationen inom och från Afrika växer. Korruptionen ökar. Etniska konflikter har avlöst varandra. På 1990-talet fanns ett hopp om att de nya afrikanska ledarna i Östafrika förebådade en ny era i afrikansk politik. I stället kom kriget mellan Eritrea och Etiopien och därefter Darfur, Tschad, islamistiska och kristna extremiströrelser och de utdragna inbördeskrigen i östra Kongo där västliga multikoncerner på jakt efter råvaror agerar i bakgrunden. Problemen förvärras av den växande miljökatastrofen med ökenspridning och vattenbrist.

Kosmopolitiska lösningar
På jakt efter lösningar på de enorma problemen trevar man efter en samarbetsmodell liknande EU: Afrikanska unionen.
USA fortsätter under Bush att agera som allsmäktig, unilateral nationalstat med anspråk på världshegemoni. Därför är kampen mot USA-imperialismen fortfarande är aktuell. De världsomspännande protesterna mot USA:s invasion i Irak visar att den antiimperialistiska rörelsen lever. Men protesterna mot USA:s krig i Irak och Afghanistan saknar nationella befrielserörelser att solidarisera sig med.
I stället kämpar man för en internationell rättsordning och protesterar mot krig som metod att lösa internationella konflikter och mot brutaliseringen av den amerikanska krigföringen och tillgripandet av terror och tortyr av fångar. Organisationer som Läkare utan gränser och Amnesty gör betydande insatser.

Miljön, Bali, EU och USA
Det stora området för solidariskt samarbete för världens folk idag är självfallet miljön. En bred miljörörelse växte fram i samband med kärnkraftsomröstningen. Miljökonferensen på Bali samlar världens länder mot växthuseffekten och den globala uppvärmningen.
Ledande i processen är EU, som idag tycks berett att driva igenom ett miljöavtal i konfrontation med den nuvarande USA-administrationen i hopp om en förändrad amerikansk politik efter Bush´s avgång.
Mot bakgrund av att EU idag framstår som det viktigaste verktyget för att driva fram en nödvändig miljöpolitik ter det sig motsägelsefullt att som delar av den svenska vänstern spilla energi på att stoppa det EU-fördrag med syftet att effektivisera EU på världsarenan som de 27 EU-länderna enats om idag. Det nya fördraget skulle bland annat hindra enstaka länder att sätta stopp för nödvändig miljölagstiftning för att främja egna nationella intressen.

Chockdoktrinen
Naomi Klein har med sin aktuella bok Chockdoktrinen satt kampen mot nyliberalismen i fokus. Latinamerikas viktigaste nationer har i dagarna etablerat en sydamerikansk utvecklingsbank för att frigöra sig från den i praktiken USA-styrda International Monetary Fond, IMF.
Flera oljeproducerande länder med Hugo Chavez Venezuela i spetsen vill ersätta dollarn som världsvaluta med euron för att därigenom vrida ett de viktigaste verktygen för världsdominans ur USAs händer. The times they are a´changing.