Jag har läst en nyutkommen bra bok: Kjell Östberg, I takt med tiden. Det är första delen av en politisk biografi över Olof Palme och den täcker perioden fram t.o.m. 1969, dvs tills han blir partiordförande och statsminister. Författaren är professor i historia vid Södertörns högskola.
Omskriven
Det är inte första gången det skrivs böcker om Olof Palme. Bertil Östergren och Claes Arvidsson, båda ledarskribenter på Svenska Dagbladet har skrivit var sin, båda i tydliga politiska avsikter att skada, i ena fallet Palme personligen, i andra hans politiska arv. Dieter Strand skrev en reportagebok på 80-talet som inte var en biografi, men som var en lysande skildring av stämningen kring honom. Björn Elmbrant skrev en biografi bara något år efter hans död. Så visst är han omskriven, men den här boken har en helt annan tyngd än någon av de föregående.
Dess främsta styrka är hur den tecknar kontexten, tidsandan. Först 1930-talets, den tysk-baltiska sfär där Palme föddes. Han fick sitt förnamn efter en av medlemmarna i den svenska kår som for till Finland 1918 och stod för några av de blodigaste och grövsta insatserna i det finska inbördeskriget. Det var en värld där Tyskland var den självklara politiska och kulturella stormakten, det land dit den svenska borgerligheten skickade sina ungdomar för att lära tyska och ta intryck. Den tyska hegemonin i Sverige och de återuppväckta banden till Finland blev avgörande för Sveriges hållning under andra världskriget. Visst, herr Hitler var lite vulgär och överdriven i sitt judehat, men i jämförelse med det kommunistiska Sovjetunionen var han att föredra.
En ny hegemoni
Så kastas allt detta över ända. Med Stalingrad vänder det, den svenska militärledningen slutar tro på tysk seger och England blir hjältenationen. Men Storbritannien visar sig snabbt nerslitet och skuldsatt upp över öronen, med ett imperium som håller på att falla samman. USA är framtidslandet och det är dit den unge Olof Palme åker för ett collegeår. Han kommer tillbaka och betraktar därefter världen med liberala amerikanska ögon. Han får jobb åt SFS och organiserar med amerikanska pengar, under ständiga kontakter med CIA, den internationella studentorganisation som ska konkurrera ut den tidigare kommunistdominerade. Han lyckas utomordentligt väl. Det är klassisk CIA-metodik där pengar aldrig är något problem, ungefär samma som på senare år har tillämpats i Polen (1980-talet, vunnen), Albanien 1996 (vunnen), Serbien 2000 (vunnen), Venezuela 2000 (förlorad), Vitryssland 2001 (förlorad), Georgien 2003 (vunnen) , Ukraina 2004 (vunnen).
Palme får nu jobb i den svenska militära underrättelsetjänsten (han är redan reservare). Han har under intryck av USA och en resa i Sydostasien väckts till socialt medvetande och blivit socialdemokrat, säkert inte av karriärskäl utan av övertygelse. Han blir ganska snabbt sekreterare och samtalspartner till Tage Erlander. Han är i sex år samtidigt studieansvarig i SSU och han jobbar hos Erlander med centrala politiska problem som t.ex. atombombsfrågan. Östberg: ”När 1950-talet går mot sitt slut har den drygt 30-årige Palme fullbordat en bildningsresa som tagit honom från högreståndsmiljöer på Östermalm, officersmässar och förnäma skolor till det socialdemokratiska arbetarpartiets innersta cirklar. På vägen har han besökt fattiga indiska byar och fina franska salonger, han har träffat oppositionella i Prag och Rangoon, mött ambassadörer och agenter, lett internationella kongresser och talat för SSU:are i Glimåkra.”
Palme är unikt redo att på regeringsnivå svara mot den växande opinion som kräver svensk u-hjälp och solidaritet med progressiva antikoloniala och sociala rörelser i världen och han blir socialdemokraternas internationella galjonsfigur. Han läser amerikansk samhällsvetenskaplig litteratur, han har kontakt med Sveriges vänsterintellektuella: Lars Forsell, Sven Lindqvist, Göran Palm, Olof Lagercrantz… Han tar tidigt ställning mot USA:s krig i Vietnam och utmålas av borgarna som en farlig vänsterman. Han avslutar sitt 1960-tal med att inta platsen som Sveriges statsminister, uppmärksammad och beundrad över hela världen.
Palme, vår man?
Vem var då Palme för oss i hans efterföljande politiska generationer? Ja, jag ska tala för mig själv som en tio år yngre socialdemokratisk student under 1960-talet i Lund, ”den nya vänsterns främsta idelogiska hemvist”. Palme var en äldre kamrat som visade vägen till Kanslihuset. Det var där man kunde göra nytta som en sorts återbetalning av att samhället hade erbjudit en akademisk utbildning till oss som kom från helt andra samhällsskikt. Socialdemokraterna stod för rationalitet, modernitet, för en svensk realsocialism. Borgarna försvarade det gamla privilegiesamhället och var inte till att tänka på, kommunisterna var för undfallna mot Moskva. Politiskt arbete var att gå in i socialdemokratiska studentklubben, lyssna på nerresta statsråd och redaktörer, kanske dela ut valsedlar vid valet och sen efter examen åka till Stockholm och jobba i ett eller annat departement med någon sorts politisk framtoning. Så gjorde också en ström av människor, inte minst från Lund, från Ingvar Carlsson till Ulf Lönnqvist.
Vad som ändrade detta och vad som resulterade i att det tog slut mellan socialdemokratin och den intellektuella ungdomen var konfrontationerna kring Vietnam. I dem växte det fram ett annat sätt att bedriva politik, ett arbetssätt som hade mer gemensamt med arbetarrörelsens genombrottsår än med de former som stelnat i organisationer av organisationer. Det var återigen gatan som gällde, det var där man visade sina plakat i demonstrationer, det var där man skrek slagord och sjöng och det var där man mötte det starka samhällets poliser. Av Tage och Geijer fick vi höra att vi var lymlar och då var det inte konstigt att vi kallade dem Lyndons lakejer. Det var f.ö. en helt korrekt beskrivning vad gällde Geijer, han gjorde ingenting som ledare av Fria Fackföreningsinternationalen utan att fråga amerikanska ambassaden. Olof Palme, som visste att vi hade rätt i sak, jämförde oss med stalinister, sådana han hade mött som antikommunist på 50-talet. Jag tror det var där han började förlora oss och sen kom ju 70-talet med gruvstrejk och IB-affär och gjorde det mera permanent.
Att läsa tiden
Boken visar övertygande hur djupt engagerad Olof Palme var i det tidiga kalla kriget, ett engagemang som på sikt kom att leda honom fel. En annan sak som blir tydlig är att Olof Palme var en framgångsrik praktisk reformpolitiker och inte den ideolog han ofta beskrivs som. Under några år som utbildningsminister stod han för ett omfattande och ofta okonventionellt reformarbete. Filmreformen, Kulturrådet, gymnasiereformen, grundskolan, vuxenutbildningen, universitetsutbildningen, studiesociala reformen, förskoleutbyggnaden med daghemmen är resultat av hans verksamhet under några år som kulturminister. Han var bra på att grunda sin politik i ideologiska ställningstaganden, något som fler borde göra. Men själv diskuterade han inte ideologier.
Kjell Östberg säger om honom att hans främsta egenskap var att han kunde ”läsa tiden”. Och det är sant, han såg vad som låg i tiden och han såg det ofta några år i förväg. Och detta, att kunna läsa tiden och stå i samklang med den är väl vad som utmärker en skicklig politiker: Gudrun Schyman och Göran Persson på 90-talet, Fredrik Reinfeldt på 00-talet. Men till sist var det ändå en förmåga som svek honom. Palme stod i mitten av 1980-talet inte i samklang med tiden, han mötte då allvarlig opposition inom sitt parti och redan tidigare hade hans politiska fingerfärdighet i t.ex. kärnkraftsfrågan kommit att bli en belastning. Det kanske är så att politikers förmåga att läsa tiden helt enkelt har kort hållbarhet med en bäst-före-datum som politikern själv inte är uppmärksammar.
Lika aktuellt
Jag vill rekommendera den här boken, den handlar om en ovanlig person som vi är många som har hört eller reagerat på, och det är en bok som är både välskriven och fylld av goda analyser. Och faktiskt, här får man också svaret på vad som kunde vara grundhållningen hos både (s) och (v) i dag i deras letande efter strategier. Jag citerar från Erlanders beskrivning av de stora förväntningarnas missnöje:
"Resultatet är en otålighet inför framtiden som i grunden är av dynamisk karaktär. det väsentliga är emellertid att det missnöje som finns i själva verket är ett uttryck för att vi lever i ett demokratiskt samhälle, där människorna kräver att samhället skall anpassas efter deras behov. Dessa krav utgör en mäktig drivkraft i samhällsutvecklingen."
Erlander formulerade sig så 1956, men det är lika relevant i dag. Och de behov det gäller här kan inte lösas individuellt, det måste i grunden ske kollektivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar