Bilhatarens julafton av Gunnar Sandin

Från VB:s fordonsindustriellt sakkunnige:

Onsdag 8 oktober var en glädjens dag. Volvo Personvagnar varslade 3 300 anställda utöver de tidigare. Nu gällde min glädje inte i första hand de berörda. Det är tvärtom synd om personer som kanske måste gå ut i arbetslöshet, med alla påfrestningar som det innebär. Det väsentliga är förstås att jättevarslet vittnar om djup kris för ett företag och en bransch som jag önskar allt ont.

Tre argument
Personer som är kritiska mot bilar och bilism brukar nästan enbart framföra miljöargument i allmänhet och numera klimatargument i synnerhet. Det är mycket relevanta argument. Problemet är bara, ur mitt perspektiv, att det kan finnas svar på vissa av dem, om än inte alla. Blyet togs bort ur bensinen, avgaserna blev betydligt renare genom katalysatorerna, dieselbilarna har fått partikelfilter och några miljöhot har därmed reducerats. Koldioxiden är förstås svårare att göra något åt och det är lätt att hitta svagheter hos alla alternativ som har föreslagits: el, biogas, etanol, metanol, väte, men med tanke på alla miljarder som nu pumpas in i forskning kommer säkert utsläppen att minska, åtminstone per fordon.
Mina huvudinvändningar mot bilen har tre andra dimensioner, varav två rationella.
Den första är att bilismen är individualiserande. Jag tror på kollektivet (vilket borde vara självklart för en socialist) och därmed på kollektivtrafik och andra kollektiva lösningar. En poäng med kollektivtrafiken är att den för, ja ibland tvingar människor samman. Kollektiva rutiner skapar ett kollektivt tänkande, vilket är ett specialfall av Marx tes om människans samhälleliga vara. Bilisten finner egoistiska lösningar på problem som är gemensamma.
Det andra är att bilen förstör våra städer, inte primärt genom sina utsläpp utan genom sin blotta existens. Den tar plats och skapar därmed utglesning, den föranleder på grund av olycksriskerna en trafikseparering som gör staden ful och opraktisk för den som inte själv kör.
Och så det tredje argumentet. Jag gillar tåg, av starkt rationella motiv men även av en irrationell böjelse. Bilen konkurrerar med tåget och är därmed dess fiende.

Två blindspår
Krisen för Volvo och hela branschen kan nu göra att fler börjar ifrågasätta bilen som sådan.
Närmast till hands ligger förstås att söka enkla lösningar. Enklast är det som bland annat s och v föreslår: att staten ska försörja och vidareutbilda de anställda så att de kan börja göra bilar igen när krisen är över. Svagheten är förstås att krisen sannolikt inte kommer att gå över för de svenska tillverkarna. Vi (?) minns varvskrisen, och jag själv minns särskilt hur Jörn Svensson (v) talade om att varven var livskraftiga på längre sikt och att de nu gällde att överbrygga krisen i god keynesiansk anda. Hans och andras argument tog skruv och Kockums byggde med statliga stödpengar enormt avancerade tankbåtar för flytande gas. Som sen låg och rostade ett par år innan de slumpades bort.
Andra försvarslinjen är forskning. Nu ska det konstrueras lätta, klimatsmarta bilar som folk efterfrågar. Det hade möjligen varit en framgångslinje för tio år sen, när Anna Lind som miljöminister ville ändra tjänstebilsbeskattningen så att den premierade små, bensinsnåla bilar. Det initiativet stoppades som bekant av de breda gossarna i Metall, i maskopi med ledningarna i Saab och Volvo. Nu ligger andra tillverkare fem år före eller mer, och det är ett ointagligt försprång. När det gäller bensin- och dieselfordon tänjer sej de svenska tillverkarna till det yttersta för att få ner utsläppen till 129 eller 119 g/km, och säger att de ska lyckas om de får tid på sej till 2015. Men EU har fastställt gränsen 85 att gälla från 2020 och dit är det bara elva år. Och de alternativa drivmedlen är minst lika långt borta. Biogasen räcker inte eftersom svenska folket inte skiter tillräckligt för att producera nog med rötslam, etanolen är körd, en liter metanol tycks komma att kosta 10 kr före skatt, jordens litiumreserver räcker inte för att tillverka alla de effektiva batterier som skulle behövas och varifrån ska elen komma för att spjälka vatten till vätgas?
Vi får hoppas att förnuftet i kombination med finanskapitalets allmänna kris stoppar oss innan vi kommer alltför långt in i återvändsgränderna.
Forts. i nästa nr