2008-10-09

The fall of the American Wall?
av Lars-Åke Henningsson

Länge såg den ekonomiska situationen ut som om det bara fanns vinnare. Många fick låna, även fattiga, och de rika fick bonusar, utan att behöva ta ekonomiskt ansvar. Så hann verkligheten till slut ifatt även Wall Street, som den en gång gjorde med Sovjetunionen och Berlinmuren. Den gamla ryska överbyggnaden ligger nu på historiens skräphög, medan basen finns kvar. Den har fått en ny överbyggnad, inte helt lik men inte heller helt olik den gamla.

Hur blir det i USA?
Under det kalla kriget hade vi två supermakter som försökte dela upp världen i intressesfärer. Ryssland tvingades att ge upp sin supermaktsställning för 25-30 år sen. Är det äntligen dags för USA att göra detsamma nu, efter sammanbrottet på Wall Street?
Visst skulle amerikanerna behöva både mer glasnost och perestrojka, men hur mycket öppenhet och ombyggnad blir det? Hur mycket uppgörelser med det förflutnas ekonomiska vanstyre och ideologiska förblindelser kommer vi att se?
Nästa amerikanske president kommer knappast, ens om han vill, att kunna satsa på att USA ensidigt ska kunna bestämma världens dagordning och intervenera militärt när och var man så behagar. Unilateralismens tid måste rimligen vara förbi. USA:s nonchalans mot globala frågor som klimathotet måste höra till historien.
Om man inte längre kan matcha en världsimperialistisk ambition med motsvarande ekonomiska styrka, har man inte längre samma behov av ideologisk legitimering för att agera världsfrälsare. Ryssland behöver inte längre kommunismen för att motivera sina ambitioner att dominera sin omgivning. Det räcker med vanlig nationalism, och det är ju i alla fall ärligare. Världen är inte kvitt stormakterna, men de är mera jämstarka. USA kan lugnt tona ner fraserna om en historisk mission för den egna nationen, som Ryssland har gjort.

Nyliberalismen till skräphögen
De nyliberala kraven på att det ekonomiska livet ska tillåtas sköta sej själv utan samhällelig reglering, och den ekonomiska eliten tillåtas agera fritt utan att ställas till ansvar, de kraven är svåra att hävda idag, precis som motsvarande krav blev omöjliga att försvara för den dåvarande sovjetiska politiska eliten. Finanskrisen innebär däremot uppenbarligen inte kapitalismens fall, lika lite som Sovjetkommunismens fall innebar att den ryska staten upplöstes. Större delen av den amerikanska ekonomiska eliten sitter säkert kvar i sina maktpositioner, precis som en stor del av den ryska statseliten gjorde vid konvulsionerna där.
Men hur mycket ideologisk omställning blir det? Att det har tagit emot att anta krispaketet i kongressen är ju inte konstigt, men hur mycket slutsatser kommer man att dra av att det har varit nödvändigt för Bush och för kongressen att konstruera ett sådant paket? Det innebär trots allt ett de facto erkännande av att ekonomiska institutioner inte bara är privatekonomiska angelägenheter, utan att de är samhälleliga institutioner som det är väsentligt att de kan fungera oavsett hur det för tillfället ser ut på finansmarknaden. Att hävda att marknadsekonomin klarar allt, måste rimligen bli svårare också i USA.

Förtroendekris
En samhällsresurs som inte har ingått i de ekonomiska kalkylerna, ett kapital som det har varit fritt att förslösa utan att någon bokför det, är människors förtroende för varandra. Det går inte att lagstifta mot girighet, men det går att ändra spelregler. Det går i viss mån också att legalt beivra bedrägeri, även om man inte kan förutse vilka nya former av bedrägligt men legalt affärsbeteende som kommer att uppfinnas när de gamla avslöjats.
Hur kommer de fördjupade förtroendeklyftorna i USA att utvecklas? Hur går det för dem som lurats på sina bostäder? Alla de som håller på traditionella amerikanska värden, och menar att storfinansen själv ska lösa sina ekonomiska problem, hur kommer de att förhålla sej politiskt framöver? Vad kommer nästa president och kongress att göra för att höja förtroendenivån i samhället igen?
Hur går det för konsumismen, vår tids mest dominerande religion, när det blir svårare att konsumera för lånade medel? Om shopping inte längre kan vara livets mening, vad är det då? Insikten att vårt klot är ändligt bör ha en chans att kunna spridas, men vad kommer man att dra för slutsatser? Att vi måste samarbeta om gemensamma lösningar, eller att det gäller ännu mera än förr att ta för sej och köra iväg andra, i gammal känd vilda västernstil?
Kan det komma ut något ytterligare av den här konvulsionen, än att USA får hjälp på traven med att ställa om sej till en mindre arrogant och mer realistisk stormaktspolitik? För amerikanerna återstår det i vilket fall som helst att lyfta fram och utveckla andra sidor i sin kultur än dem som republikanerna så energiskt har drivit till sin spets.

Inga kommentarer: