Mailer och Updike av Sten H

De faller ifrån nu, vår ungdoms hjältar. Först Norman Mailer, han som ville skriva den Stora Amerikanska Romanen och som nästan gjorde det med krigsskildringen ”De nakna och de döda”. (Den filmades av Hollywood och jag har aldrig sett ett värre misch-masch), Men han var också en fantastisk journalist, läs om demokraternas konvent i Chicago 1968 (”Miami and the Siege of Chicago”), en klassisk skildring av hur man med polisvåld kan krossa en opinion. Blodet rinner över sidorna. Men visst, mest skrev Mailer om sig själv, ibland mycket bra som i ”Advertisements for myself”. Kanske kan man säga att Mailer förvaltade Hemingway-traditionen i amerikansk litteratur och den har ju sina sidor.
John Updike var en helt annan sort. Han lärde upp sig på tidskriften New Yorker, fortfarande den bästa platsen för välskriven amerikansk engelska. Han var en utomordentlig skrivandets yrkesman. Han skrev läckra små noveller, han skrev romaner, han skrev lyrik, bokrecensioner, memoarer, konstrecensioner etc. Hans romaner rör sig i vitt skilda världar: förortsmiljöer utanför Boston, IT-företag, ökenstater i Afrika, teologiska fakulteter, basketbollspelare och Toyotaförsäljare. Han skrev faktiskt också om Hamlets familj på Nordsjälland strax innan Shakespeare börjar. Han var en mästare i att skildra relationer och framför allt då vad sexualiteten kan göra med människors liv. ”Couples” är klassikern som beskrev otroheterna och älskogen i radhuslängorna i New England på 1960-talet. Hans sista bok blev ”The widows of Eastwick”, en lite mera vemodig uppföljare till ”The witches of Eastwick”, minnesvärt filmad med Jack Nicholson.
Det för mig besvärliga med Updike är att han dels var inte bara religiöst intresserad utan också en kyrksam person. Han var väl i grunden vänsterliberal, men en sorts motvallskäringkänsla fick honom att åtminstone punktvis försvara USA:s krig i Vietnam och figurer som LBJ och Nixon. Kanske handlade det om nostalgi, en lojalitet med gamla amerikanska drömmar, men nog är det svårt att förstå honom.
Vad är problemet med de här båda stora författarna? Varför fick de aldrig Nobelpris? Jo, de skrev för mycket. Mailer för att försörja alla gamla fruar och barn, och då blev det inte sällan dåligt också, megalomant, väldiga volymer på alltför storartade tema. Mailer var dessutom ofta förargelseväckande, slog folk på käften och var grov i mun. Updike skrev inte en dålig rad, men han skrev i för många genrer och alltför väl för Akademin. Han hade inte den entydighet och frenesi som en Nobelpristagare kanske ska ha.
Nu är de i alla fall borta och man undrar om de kommer att leva vidare. Läser dagens 20-åringar dem? Jag har inte en aning.