Demokrati är målet, inte medlet av Gunnar Stensson

Anders Ehnmark presenterade i Sydsvenskan 8/6 Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, ”Hegemonin och den socialistiska strategin”, Glänta/Vertigo.
Fast han inte säger det direkt framgår det tydligt att Ehnmark ser socialismen som ett steg på vägen till demokrati, inte tvärtom. Han anser sig få stöd för den tanken hos bokens författare. ”Demokratin är en oändlig ifrågasättande process”, skriver de.
Ehnmark kommenterar: ”Det som föresvävar dem är ett medborgarstyre under utvidgning, en radikal demokrati som tränger in överallt”.
Ord som medborgare och medborgarstyre är främmande för den svenska vänsterns traditionella språkbruk. Det fick jag mycket klart för mig när jag föreslog en formulering med utgångspunkt från begreppet medborgare som beteckning på det parti som till slut fick namnet Demokratisk vänster.
De idéer och värderingar som DV företräder och försökt utveckla under rubriken frihetlig socialism sammanfaller nära med den diskussion Anders Ehnmark för och under lång tid fört. Kanske vore det bättre att utgå från själva partinamnet.
Ehnmark citerar också den franske historikern Pierre Rosanvallon som nyligen gett ut en essä med titeln ”Den demokratiska legitimiteten” (Seuil). Rosanvallon hävdar att vänstern delvis har tänkt på fel sak, socialism, inte demokrati.
I VPK Lund var dessa tankar levande under 70- och 80-tal. 1977 genomfördes en demonstration under parollen: ”Ingen demokrati utan socialism. Ingen socialism utan demokrati”.
Senare generationer i V Lund genomdrev en återgång till en traditionell marxistisk linje där man ensidigt höll fast vid den på förhand givna motsättningen mellan arbete och kapital och den traditionella synen på partiet.
DV:s utbrytning kan ses som ett förkastande av V:s återgång till en passerad hållning och som ett fullföljande av den tidigare demokratilinjen.
Det måste dock framhållas att den motsättning mellan marxism och demokrati som borgerliga media hamrat in under 150 år inte alls är självklar. Ett bevis är naturligtvis den utveckling av socialdemokratiska partier som ägde rum redan för hundra år sedan.
Marx måste ses i det tidssammanhang där han verkade. Den begränsade parlamentariska demokrati som växte fram under 1800-talet avfärdade han som en skendemokrati. Han såg den demokratiska rösträttskampen som ett steg på vägen till socialism. Han ansåg sig vara realist när han hävdade att socialismen i ett övergångsskede måste innebära ”proletariatets diktatur”. Det var hans stora misstag, men det var en konsekvens av hans låsning vid den på förhand givna motsättningen mellan arbete och kapital.
När den motsättningen var löst skulle enligt Marx kommunismen inträda. I Marx föreställningsvärld var den ett tillstånd av fred och demokrati, utan statligt tvång, ett samhälle där alla människor kunde utveckla sin fulla kreativa potential. Den tanken är inte någon motsats till tanken på en allt genomsyrande demokrati.
Den tankeriktning som Ehnmark presenterar och själv är en representant för har framtiden för sig. Det visar inte minst EU-valet. När de som är unga idag röstar, väljer de demokratiska, gränsöverskridande, anticentralistiska partier som MP och PP.
De är främmande för partier som av doktrinära skäl förespråkar en socialistisk nationalism som de motiverar nejet till EU med. De är inte nejsägare. De är EU-kritiska, antinationalistiska demokrater.
Teknikutvecklingen pekar i samma riktning. Valet av Barak Obama till amerikansk president gör det.
Nu är en radikal demokrati möjlig, en demokrati som tränger in överallt, för att ännu en gång citera Anders Ehnmark. I själva verket är den molnliknande antiglobaliseringsrörelsen ett exempel på samma sak, trots det begränsande antinamnet.