Efter ett val av Gunnar Sandin

Vänsterpartiets 5,1 procent i Lund är dess sämsta resultat i något val sen 1973, det vill säga på 36 år. Om jag inte minns fel är det också första gången på lika länge som partiet går sämre lokalt än nationellt. Därför känns det naturligt att börja en valkommentar med att tala om vänstern. Därmed följs också maningen från Lars Ohly att just analysera, att vända på alla stenar och inte slå igen några dörrar.

Den sanna glädjen
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, lyder ett talesätt. Det är inte generellt sant, men nog fick jag en släng av den känslan när resultaten började komma. Den lilla minoriteten av EU-vänner (V) har varit illa tåld i partiet. Rolf L. Nilson fick plikta hårt en gång. Trots att han lojalt förklarade och motiverade partiets ställningstagande i offentliga sammanhang, förklarade valberedningens ordförande att han inte kunde acceptera en EU-vän som politisk sekreterare i landstinget, och Rolf fick sparken. För några år sen vägrades gruppen Lundavänster för EU att delta med sitt plakat i förstamajtåget, något som för övrigt indirekt drabbade Röda Kapellet.
Överraskad är jag inte över resultatet. Det stämde väl med opinionsmätningarna, exempelvis den som visade att nästan hälften av 2006 års V-röstare numera accepterade EU. Det hade varit roligare om det berodde på att de (som jag) hade kommit fram till detta genom en marxistisk analys, inte bara på realism eller resignation, men det är roligt nog.
Det tycks tidigare ha funnits en insikt om dessa stämningar i partiledningen, eftersom den uttalade som sitt mål att slå vakt om de två befintliga mandaten. Men efter realossegern i miljöpartiet vädrades morgonluft hos nejaktivisterna: EU-kritiker skulle strömma över och det officiella målet fastställdes till tre mandat, vilket var vad partiet hade fram till 2004.
Sen kändes förstås de verkliga stämningarna under valkampanjen. Det fick till exempel Eva-Britt Svensson att i en radiointervju tre gånger (likt aposteln Petrus) upprepa att vänsterpartiet inte drev kravet om EU-utträde. Trots att det finns ett kongressbeslut om saken.
Partikongresser (inte bara V) beslutar så mycket. Det finns ett beslut om att själva EU ska upplösas, eller åtminstone att partiet ska verka för saken.

Anki & Jenny
Mer än halvering mot förra EU-valet: inte underligt att frågan har uppstått om Lars Ohly kan sitta kvar. En som ställt den är Stig Henricsson, som kompletterat med påpekandet att detta är Lars Ohlys tredje stora nederlag.
Den diskussionen bör naturligtvis föras. Men ett sådant beslut bör fattas efter en omfattande diskussion och kanske av en extrakongress. Två som däremot genast bör få silkessnöret om de saknar den goda smaken att stiga av själva är partisekreterare Anki Ahlsten, ett arv från Camilla Sköld Janssons séjour i partiledningen, och informationssekreterare Jenny Lindahl Persson. I andra partier har personer på motsvarande befattningar fått gå efter mindre nederlag än detta.
Jo, Lars Ohly bör naturligtvis avgå såsom ytterst ansvarig även om det inte brådskar. Efterträdaren är given. Med Jonas Sjöstedt i spetsen hade vänsterpartiet inte hamnat i dagens situation. Inte för att han skulle vara en särskilt karismatisk ledare utan för att han står för odogmatisk hållning, tolerans och lyhördhet. Han kunde ha blivit partiordförande för sex år sen om det inte varit för nytraditionalisterna och deras medlöpare, såsom skåningen Vilmer Andersen vilken av allt att döma spelade en avgörande roll i valberedningen.

3,9 nästa gång?
Traddarna (för att använda ett uttryck från en udda men läsvärd VB-skribent) förlorar politiskt i fråga efter fråga. Ekologin lyftes upp i partiprogrammet. Partistyrelsen bejakade det rödgröna regeringsperspektivet. Partiet accepterar att kvalifikationsgränsen sänks vid personval, efter att har varit häftiga motståndare till allt vad personval heter. Nu detta med EU.
En som redan dragit en konsekvens av nederlaget är Anders Neergaard som ju avgick ur partistyrelsen. Men kom ihåg den analys som låg till grund för avhoppet: genom att associeras med de hel- eller halvt EU-vänliga partierna MP och S skulle V framstå som ett opålitligt nejparti och lämna fältet fritt för de verkliga unionsmotståndarna, Sverigedemokraterna. Vi vet hur det gick för dem. Sociologen Neergaard är märkligt döv för stämningarna och förskjutningarna i samhället.
De stämningarna och förskjutningarna har inte gynnat vänsterpartiet. Nationella 5,7 procent 2009 kan mycket väl bli 3,9 procent 2010, och därmed har borgarna den fortsatta regeringsmakten som i en liten ask. De som bryr sej om den svenska vänsterns framtid har anledning att engagera sej i eftervalsdiskussionen.