Efter artikeln finns kommentarer från Johan Lönnroth
Detta är titlarna på två böcker som hamnade samtidigt på mitt bord, den ena av Johan Lönnroth, den andra av Iris Marion Young. Böckerna är till stora delar olika, och jag tänker inte göra någon rättvisande anmälan av dem, men göra några jämförande reflektioner över hur författarna ser framtiden och möjliga krafter för förändring.
Båda har visioner om en global demokrati. Lönnroth argumenterar för en global centralbank och ett direktvalt världsparlament, och Young se det som både möjligt och nödvändigt att utveckla globala demokratiska institutioner.
Johan Lönnroth behöver knappast presenteras för veckobladets läsare, men alla känner kanske inte till den amerikanska filosofen, statsvetaren och feministen Iris Marion Young. Jag och många kvinnliga akademiker med mig läste på nittotalet hennes essä ”Att kasta tjejkast”. Hon har sen dess skrivit en rad böcker och artiklar om kvinnlig subjektivitet och kroppslighet, men till skillnad från många av de övriga feministerna som skrev in sig i de postmoderna teorierna behöll Young hela tiden intresset för strukturella sociala förhållanden och för rättvisa. Globala utmaningar som nu föreligger på svenska var, så vitt jag vet, hennes sista bok. Hon dog på tok för ung 2006.
Detta ifrågasattes från publiken under det välbesöka släppeseminariet och partyt i Göteborg, och jag instämmer med kritiken. Det är glädjande att Indien och Kina har fått högre levnadsstandard men innebär knappast en global utjämning. Fattigdomen i stora delar av Afrika och i länder med krig och konflikter har snarast fördjupats. Young påpekar att de globala skillnaderna inte i första hand är ett kolonialt arv, utan följden av dagliga pågående processer som faktiskt vidgar klyftorna.
Krig och terrorism är inte närvarnade i Lönnroths bok. För Young är krig utgångspunkten för att kunna diskutera strategier för en global rättvisa. Underrubriken till hennes bok är ”Krig, självbestämmande och global rättvisa”. Hon diskuterar moraliska aspekter kring USA-ledda krig i Serbien, Afghanistan och Irak. Hon var själv med och demonstrerade mot Irak-invasionen och även om den inte stoppades, ser hon som viktigt och framgångsrikt att den i världens ögon kom att framstå som olaglig. Under rubriken ”Den maskulina beskyddarlogiken” reflekterar hon över den rådanden synen på säkerhetsstaten. Tanken på staten som beskyddare bygger på bekönade idéer om en välmenande hierarki som i sina innebörder är antidemokratiska.
Lönnroths kapitel om Vänstern och världen handlar om socialistiska positioner om kapitalismen i världen från Rosa Luxemburg till beroendeskolan. Han refererar Luxemburg och kritiserar beroendeskolan. Jag är inte säker på vart han syftar med referatet av Luxemburgs tes att kapitalismen bara kunde överleva så länge den hade kvar en icke-kapitalistisk omvärld att växa i och att ha som säkerhetsventil. Men jag ser en klar tanketråd till den eviga diskussionen inom kvinnorörelsen kring synen på det obetalda men nödvändiga arbete som håller ihop alla samhällen. När kapitalismen krisar och marknaden för vårdarbete krymper, är det igen de kvinnliga anhöriga som får göra arbetet. Den europeiska kvinnorörelsen, WIDE, har i sommar som tema för sitt årsmöte ”care economy” och ekonomiska teorierna oförmåga/ovilja att hantera detta. Men detta var ett stickspår.
Lönnroths kapitel om världen fortsätter med EU och EMU, och han kritiserar vänstern och socialdemokraterna som han menar går med röven före mot framtiden. Lönnroths EU positiva hållning delas inte av Young. 
I Youngs vision av global demokrati är begreppen självbestämmande och rättvisa centrala. I sitt filosoferande kring dessa stödjer hon sig på det feministiska begreppet ”relationell autonomi”. Mycket borde kunna göras på kort sikt för en rättvisare värld. Young ser en reformering av IMF och Världsbanken som en bra början på ett kosmopolitiskt demokratiprojekt. Det behövs globala regleringsregimer, och enda sättet att motverka att reglerna inte gynnar de mäktigaste är att det finns breda folkliga rörelser.
Young ser mycket positivt på den globala rättviserörelsen och den ständiga dialogen mellan aktivister (och akademiker) över hela världen. Det gör inte Lönnroth. Han sätter rubriken ”Antiglobaliseringsrörelsens oförmåga” och tycks inte ha uppfattat att rättviserörelsen är global med många tendenser och uttryckssätt. Inte ens om man begränsar sig till de grupper som engagerar sig i World Social Forum är det rättvist att kalla alla dem antiglobaliseringsrörelser. De är emot den nyliberala globaliseringen på kapitalets villkor.
Lönnroth kritiserar Naomi Klein, Linton och andra för att de utpekar neoliberalismensom huvudkraft bakom allt elände. Vänstern tillskriver enligt honom nyliberalismen överdriven betydelse, och detta leder till orealistiska föreställningar om vad som är möjligt. Jo, kanske finns det orealistiska förväntningar, men om man inte tror att ideologierna är viktiga, varför ska man då som Johan hoppas på en ny rörelse, en tredje vänster som bygger på frihetlig socialism och vänsterliberalism? Med tanke på att vision är global demokrati, skulle jag gärna sett att Lönnroth lagt ner mer tankemöda hur rörelser globalt ska kunna samverka i arbetet mot det målet.
Ann Schlyter
--------------------------
Ann Schlyter har haft vänligheten att skicka mig det hon skrivit om min bok och här kommer några kommentarer:
Ann skriver: Lönnroth … hävdar att klassklyftor ökar inom länderna, men att det skett en global utjämning. Detta ifrågasattes från publiken under det välbesökta släppeseminariet och partyt i Göteborg, och jag instämmer med kritiken. Det är glädjande att Indien och Kina har fått högre levnadsstandard men fattigdomen i stora delar av Afrika och i länder med krig och konflikter har snarast fördjupats.
Min kommentar: Mätt i den andel av världmedborgarnas totala inkomster som måste flyttas från de fattigare till de rikare har klyftorna minskat på senare år. Ökad fattigdom i Afrika kan inte väga upp den halva miljard i Asien som lämnat absolut fattigdom. Att alla klyftor ständigt ökar på alla nivåer är en dogm inom vänstern som tydligen inte får ifrågasättas.
Ann: Lönnroths EU positiva hållning delas inte av Young. Hon kritiserar Habermas för att han vill ena Europa som en motvikt till USA:s hegemoniska makt, och påpekar att för större delen av världens befolkning framstår Europas konfrontation med USA som ett syskongräl.
Min kommentar: Jag är djupt kritisk till EU i dess nuvarande form och detta bland annat av samma skäl som Youngs. Men jag anser också att det är korkat att delar av vänstern vill avskaffa EU och jag vill att vänstern driver ett ändrat mer öppet, demokratiskt och federativt EU och EMU.
Ann: Lönnroth kritiserar Naomi Klein, Linton och andra för att de utpekar neoliberalismen som huvudkraft bakom allt elände. Vänstern tillskriver enligt honom nyliberalismen överdriven betydelse, och detta leder till orealistiska föreställningar om vad som är möjligt.
Min Kommentar: Magnus Linton kritiserar jag inte alls, han delar tvärtom min kritik av vänsterns fixering vid nyliberalismen.
Citat: ”…vad som utvecklats hos latinamerikas nya rebeller är en idé om en nyliberal konspiration; föreställningen att o neoliberalismo är ett system som på USA:s order ersatt militärdiktaturerna som förtrycksapparat är enormt utbredd och har fått en nästan religiös överton.” (Linton i Americanos 2005 sid 111)
Ann: Jo, kanske finns det orealistiska förväntningar, men om man inte tror att ideologierna är viktiga, varför ska man då som Johan hoppas på en ny rörelse, en tredje vänster som bygger på frihetlig socialism och vänsterliberalism? Med tanke på att vision är global demokrati, skulle jag gärna sett att Lönnroth lagt ner mer tankemöda hur rörelser globalt ska kunna samverka i arbetet mot det målet.
Min kommentar: Att vänstern tillskriver nyliberalismen alltför stor betydelse innebär inte at jag anser ideologi vara oviktigt. Ann skriver om enbart et av bokens sju kapitel, det mesta handlar om ideologi i ett historiskt perspektiv. Jag är mycket försiktig med att skriva ut recept för framtidens soppkök och har mycket liten tro på att gamla män skall kunna skriva nya rörelser på näsan hur de skall organisera sig.
Johan Lönnroth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar