Hotad tryckfrihet av Gunnar Stensson

En utländsk regering vänder sig till den svenska regeringen för att uttrycka missnöje med en kritisk artikel i en svensk tidning. En svensk ambassadör, Elisabeth Borslin Bonnier, ber undfallande om ursäkt å Sveriges vägnar. Artikeln är ”chockerande och motbjudande”.
Det är som på 40-talet. Men framåt 1945 blev den svenska regeringen kaxigare och svarade den dåvarande utländska regeringen att det råder tryckfrihet i Sverige. Eftersom tryckfriheten är skyddad i grundlagen kan regeringen inte ingripa.
Samma svar gav statsminister Erlander Chrustjov när han ville stoppa antisovjetisk kritik i samband med ett besök i Sverige. Det krävdes kanske ett visst moraliskt mod då.
Den här gången handlar det om staten Israel som försöker tysta kritiken och om en svensk ambassadör som ber om ursäkt å Sveriges vägnar.
”Regeringen bör omgående ta avstånd från den svenska ambassadörens yttrande och tydligt markera för den israeliska regeringen att yttrandefriheten i Sverige även innefattar Aftonbladet,” skriver Dilsa Demirbag-Sten i Expressen den 20.9.

Extremisten och liberalen
Sydsvenskans Mats Skogkär kallar Aftonbladet ”Antisemitbladet”. Henrik Bredberg gläder sig åt att ledaren blivit ”internationellt uppmärksammad”. Det skulle han kanske inte ha gjort. En backlash lär vara ofrånkomlig.
I sin iver att inte stöta sig med Skogkär kallar han den kritiserade artikeln ”Boströms alster ett sammelsurium av rykten, lösa trådar och antisemitiskt tankegods.”
Men sen får han kalla fötter. ”Den israeliska regeringen talar om en artikel ”som skämmer ut svensk demokrati och hela den svenska pressen”, skriver han. ”Knappast. Till demokratin hör yttrande- och tryckfrihet. Liksom mångfald.”
Ännu konstigare finner han kommentaren från Sveriges Tel Aviv-ambassadör Elisabeth Borslin Bonnier. Det är inte regeringens uppgift att via sin ambassadör recensera publiceringsbeslut i en självständig presskår.

Två skilda historier
Vad står det då i den text som fått så många att fullständigt tappa allt sans och vett?
Två var för sig sanna, upprörande historier refereras:
New York Times skrev nyligen en artikel om organhandel i Brooklyn. Några rabbiner var gripna, fallet var väl dokumenterat, organen såldes av fattiga israeler och såldes med vinst i New York. Donald Boström refererade liksom alla media New York Times historia.
Men dessutom refererade han sitt eget reportage om en händelse i Kalkilya-området på Västbanken 1992 ur fotoboken Inshallah, som publicerades 2001. I boken medarbetar några av de främsta kännarna av konflikten Israel-Palestina som Cordelia Edvardsson, Per Gharton, Thomas Hammarberg och många andra.
I reportaget beskrivs hur en israelisk specialstyrka dödar den unge palestiniern Bilal Ghanan, för kroppen till Israel för obduktion och sedan kör den tillbaka till familjen. Då är den uppskuren och sedan igensydd, vilket bestyrks av ett otäckt foto av den döda kroppen (s. 166 i pocketupplagan).
Reportaget är alltså 17 år gammalt. Ingen har försökt vederlägga det. Bilals familj tror att obducenterna har stulit organen ur Bilals kropp. Det är inte bevisat, men det är vad de tror.

Misstaget skadar den palestinska saken
Donald Boström gör det stora misstaget att kombinera två vitt skilda episoder, den nyligen bevisade organhandeln i New York (som har pågått i flera år) och Bilals död 1992 och återlämnandet av hans uppskurna och igensydda kropp, en tragisk situation som kunde ha haft sin plats i de grekiska tragedierna.
Misstaget har gjort det möjligt för den israeliska regeringen och dess anhängare att dölja och förneka båda tragedierna i ett moln av indignation och anklagelser för antisemitism. Donald Boström är ingen antisemit och inte Åsa Linderborg heller. De har genom sitt misstag skadat den palestinska saken. Samtidigt har de avslöjat ett hot mot yttrandefrihet och demokrati.