Tankar om ekonomi av Erik Kågström

Åtskilliga ekonomiska auktoriteter hävdar att obalansen i världsekonomin och den nuvarande ekonomiska krisen beror på för låg efterfrågan på världsmarknaderna (Joseph Stiglitz, Nouriel Roubini, Steven Roach vid Morgan Stanley, George Soros och i Sverige Robert Weil i P1 på trettondagen). Bristen på efterfrågan beror på att inkomst och förmögenhet på individnivå omfördelats från fattiga till rika under loppet av de senaste trettio åren. Globaliseringens avregleringar av valutarörelser över gränserna och av finansinstitutens verksamhet har lett till en låglönekonkurrens, som hållit tillbaka löneökningar, och till en lågskattekonkurrens mellan nationalstaterna som minskat utrymmet för finansiering av offentliga tjänster och transfereringar.

Löneandelarna av förädlingsvärdena i de industrialiserade ländernas ekonomier har minskat och i USA, EU-15 och Japan konvergerat till omkring 65 %. Enligt OECD är i dag arbetskraftens andel av världens BNP lika låg som på 1930-talet. Rapporter från de internationella fackliga organisationerna ILO och ITUC bekräftar minskningen i löneandelarna. ITUC:s generalsekreterare Guy Ryder säger att den urholkning av köpkraft som den ökande ojämlikheten för med sig inte bara är orättvis, den är också mycket allvarlig för det ekonomiska systemets stabilitet.

Själv blev jag uppmärksammad på sambandet mellan ekonomisk ojämlikhet, minskad efterfrågan och ekonomisk obalans i världen när jag för fyra år sedan läste den franske demografen m m Emmanuel Todds bok ”Låtsasimperiet”. Todd är ganska yvig i sina spekulationer om orsakssamband i olika sammanhang men när det gäller effekten av minskad global efterfrågan på världsekonomin blev jag övertygad om att han hade rätt, liksom när han förutsade en kommande global depression till följd av obalanserna i världsekonomin. Jag har sedan på våra tidningars ekonomisidor och på nätet försökt följa vad som händer i världens ekonomi och hur det kan relateras till ett konstant efterfrågegap och de kompenserande krediter som måste ges för att köpkraften skall möjliggöra ekonomisk tillväxt.

Den kapitalistiska marknadsekonomin kännetecknas av konjunkturcykler – korta på 4-8 år och långa s.k. Konatieffs cykler som sträcker sig över decennier. De förklaringar till cyklernas uppkomst som man får på våra tidningars ekonomisidor är inte särskilt upplysande. ”Ett uttryck för ekonomins dynamik”. ”Vi är nu inne i en klassisk överproduktionskris”. ”Varje kris, hur otäck den än är, innebär ett stålbad som rensar bort överdrifter och felinvesteringar” – Schumpeter´s ”creative destruction”.

Jag kan tänka mig en annan beskrivning av konjunkturcyklerna:
* det kan vara så att den skapande förstörelsen pågår under hela konjunkturcykeln med viss ökning av utslagningar vid konjunkturnedgång. Men etablerade företag klarar sig bättre i kriser än nykomlingar.
* det kan vara så att det föreligger överproduktion (och därmed ett efterfrågegap) under hela konjunkturcykeln i den meningen att det samlade värdet av det som vid en viss tidpunkt saluförs och säljs i en ekonomi är större än det samlade värdet av de löner och andra ersättningar som vid samma tid utbetalas och som utgör grunden för efterfrågan på den marknaden. Att ekonomin ändå kan frodas och växa beror på att konsumenterna med avbetalningar och andra former av kredit köper för pengar som de räknar med att tjäna i framtiden.

Efterfrågegapet kan också fyllas av statliga satsningar som finansieras med budgetunderskott och tillgrips framför allt när en konjunkturnedgång skall fås att vända. Omfattningen av sparandet i hushållen i en ekonomi påverkar också efterfrågan och konsumtion och därmed bytesbalansen. Ändringar i styrkan på ett lands valuta påverkar också köpkraften. För att skydda sina valutor mot attacker har tillväxtländerna byggt upp valutareserver vilket också minskar efterfrågan.

Många, privatpersoner såväl som företagare, får inte de inkomster de räknat med och efterhand ackumuleras osäkra fordringar i finansinstituten. När mängden mer eller mindre värdelösa fordringar nått en kritisk nivå (Lehman Brothers), bromsas kreditgivningen av bankerna och konjunkturnedgången är ett faktum. De låga löneandelarna och de minskade transfereringarna i dagens ekonomier kräver mera omfattande och mera riskfylld långivning än när löneandelarna och de inkomstutjämnande transfereringarna låg på en högre nivå. På så sätt påminner dagens situation om 1920-talet. Till det kommer att många av de värdelösa fordringar som måste elimineras är gömda i komplicerade finansiella paket och kan ha blivit uppblåsta av hävstångseffekter. Den sanering som krävs för att ekonomin skall sätta fart igen gäller inte obsoleta företag utan värdelösa fordringar som måste avskrivas och avlägsnas från finansinstitutens balansräkningar.

Den andra sidan av myntet är det kapital som skapats av de stora vinsterna och som i brist på efterfrågan på marknaden har svårt att finna lönsamma investeringsobjekt. Överskottet, det som inte kan investeras, kan kanaliseras till allt utom höjda arbetarlöner. Höga direktörslöner, bonusar, styrelsearvoden, fallskärmar – inga problem. Den spekulativa finanssektorn lockar också med möjligheter till stora vinster trots att det där inte skapas några värden. I många svenska storföretag har under senare år en betydande del av vinsterna härrört från spekulation. Den offentliga sektorn utsätts också för kapitalets aggression i form av privatiseringar.

På global nivå yttrar sig överproduktionen och motsvarande efterfrågegap i att konsumtionen av en del av världens produktion måste finansieras med skuldsättning. En del länder lånar inte bara för att täcka det egna efterfrågegapet utan också för ett importöverskott som absorberar exportöverskottet från andra länder. USA har där fått dra det tyngsta lasset men även länder som Storbritannien, Island och de baltiska staterna har bidragit med lånefinansierad överkonsumtion. Det gäller också länder med skenande bostadsmarknader som Irland och Spanien. Ibland framställs USA:s stora importöverskott och Kinas stora exportöverskott som det huvudsakliga problemet. Kina beskylls för att manipulera värdet på sin valuta. En höjning och anpassning av den kinesiska valutan till dess verkliga värde skulle kunna återställa balansen på världsmarknaden. Så enkelt är det säkert inte. Varje enskilt land bidrar på något sätt till den globala ekonomiska obalansen.

Till länder som haft exportöverskott hör Japan, Kina, Tyskland och Sverige. I Sverige har bankerna efter bankkrisen i början av 90-talet varit ”ansvarsfulla” i sin kreditgivning till svenska privatpersoner och företag. Följaktligen konsumerar vi mindre än vi producerar och resultatet är ett exportöverskott som var 150 miljarder kr 2006 och 111,6 miljarder 2008. Det motsvarar ungefär fem procent av vår BNP och det är det svenska bidraget till det globala överskott vars konsumtion måste finansieras med skuldsättning. Överskottet investeras inte i Sverige.

Om Stiglitz med flera har rätt bör en politik som syftar till att förbättra balansen i världsekonomin innehålla åtgärder för att minska efterfrågegapet. Och då uppstår frågor. Hur mäter man efterfrågegapet? Är till exempel värdet på Sveriges exportöverskott ett mått på vilka transfereringar från toppen till botten som krävs för att vi skall få balans i utrikeshandeln? Är graden av ojämlikhet i ett samhälle uttryckt i Gini-koefficienter något som kan användas om världssamfundet vill och kan enas om en strävan mot större ekonomisk jämlikhet för att komma till rätta med obalanserna i världsekonomin?

Om ingenting görs för att på sikt minska efterfrågegapet i världens ekonomi, vad krävs då för att man, sedan bankerna fått sina problem lösta, skall kunna återgå till ”business as usual”? Ja, förmodligen att USA fortsätter i rollen som ”consumer of last resort”. Det innebär ett importöverskott årligen på 5-600 miljarder dollar plus några hundra miljarder dollar för oljeimporten. Det motsvarar ungefär fem procent av landets BNP och det skall lånas upp. Till det kommer ett internt efterfrågeunderskott i förhållande till den egna produktionen på säkert minst fem procent av BNP. Det rör sig om bortåt 2 biljoner dollar som i så fall årligen skall lånas upp för att finansiera amerikanernas överkonsumtion och därmed hålla igång världsekonomin. Det rör sig då inte om en tillfällig stimulans utan ett ständigt återkommande lånebehov som ökar med den ekonomiska tillväxten i världen. Det är knappast något som den nuvarande administrationen i Washington vill medverka till. På grund av minskad import och ökad export har USA:s underskott i utrikeshandeln enligt de senaste siffrorna minskat till motsv. 300 miljarder dollar per år. För Sverige och andra exportöverskottsberoende länder blir det en hård konkurrens om de krympande importöverskotten i världen.

Jag har skickat dessa rader till två ekonomer i bekantskapskretsen och undrat om man över huvud taget kan resonera som jag gör. Det kan väl Veckobladets övriga läsare också fundera över.