Av Gunnar Stensson
Himlen är citronfärgad längs horisonten i väster. Längre upp övergår färgen omärkligt i genomskinligt blått. Solen höjer sig i öster och tänder stycke efter stycke av landskapet. Ögonen känner att ljuset blir intensivare. Vattenspeglarna reflekterar strålarna. Rimfrosten glittrar i gräset. Nya färger flammar. Grönt, gult, brunt, rött.
Svanarna som flutit omkring på vattnet som kritvita isflak, med huvudena under vingen, vaknar och reser sina långa halsar.
Min nyfödda skugga flyter framför mig på stigen. Åkersluttningen upp mot Värpinge är ljusgrönt vårlig sedan höstsäden grott. Den var vetevit för två månader sedan. Efter skörden blev den stubbrun och efter plöjningen blank och jordsvart.
Sothönsen och de halvtama, kalle-anka-kväkande gräsänderna har fått sällskap av skyggare andflockar som visslar varnande och samfällt simmar undan när jag närmar mig. Bläsänder, brunänder och viggar från arktiska vatten. Många kommer att stanna hela vintern. Andra fortsätter.
En glad fågelskådare med kikare och kamera visar mig bilden av en hornuggla som han nyss fotograferat i videsnåren invid Höje å. Han har också fotograferat kungsfåglar. – Det finns gott om dem men de är svåra att upptäcka bland alla löven, säger han. –De är väl mat för hornugglan, gissar jag
Hägrarna står som alltid vaktande på cementbalkarna men det verkar som om storskarvarna dragit vidare. Flera gånger hörs vingslag av besökande svanar. Den enda bofasta svanfamiljen fick bara två ungar i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar